Något står inte rätt till när arbetande människor dör i arbetsplatsolyckor och arbetsrelaterade sjukdomar. Det kan inte vara rätt att människor blir sparkade från sina jobb för att företagsledningen inte är nöjda med sina miljardvinster.
Barngrupperna på förskolan är för stora, personal på våra sjukhus för få, hemtjänsten sliter ihjäl sig och överallt ska det effektiviseras mer och mer för varje dag. Vi ska söka jobb på bemanningsföretag, behandlas som slavar och när vi ska dö på ett underbemannat vårdhem med blöjor som läcker, är graven vårt sista hopp.
Politikerna skyller på att det är så vår ekonomi fungerar, det är så ett demokratiskt samhälle fungerar. Vissa ska sitta på arbetsförmedlingen där man tutar i folk att dom måste bli bättre på att söka jobb när alla vet att det inte finns jobb för alla. Oron för att förlora jobbet eller att hyran ska höjas igen finns alltid där med oss, som en skugga, ett hot. Och när vi på riktigt vill förbättra saker på våra jobb måste vi vara rädda för arbetsgivaren repressalier.
Idag är det cheferna som har makten över våra liv. Dom leder och fördelar arbetet, sparkar obekväma röster och kanske ger dig en anställning på 75% för att spara några kronor så att du får söka bostadsbidrag för att få det att gå runt. Detta beror på att vi har en ordning i vårt samhälle som säger att majoriteten ska hålla tyst och vara tacksam medan en elit ska leva i överflöd. Men vad hade varit så farligt om personalen själva fick avgöra hur många småbarn de orkar arbeta med, om personalen själva kunde välja hur många som ska sparkas för att återanställas av bemanningsföretag? Jag tror att om makten låg hos oss som arbetar, hos oss som bygger hus och kör bussar, så hade vi haft ett annat samhälle.
Om du och jag fick leva ett liv där behoven styrde, dina behov och mina, så skulle ingen korrupt politiker i hela världen avgöra om våra kollegor blir av med jobbet eller inte. Ett samhälle där vi tar hand om varandra är ett samhälle utan klasser.
I hela världen är det kapitalismens behov som styr våra liv, kapitalismen kräver krig, misär och elände. Den kräver att människor inte får den medicin de behöver, den kräver att du tar ett sms-lån för att betala en rotfyllning och utan den hade vi inte haft fascister som sprang runt på stan för att skrämma och döda människor. Utan den hade vi inte känt till hemlöshet, timanställningar och självmord. Vi är många som har tröttnat på ett system där makten utnyttjar oss, vi är många som är beredda att sätta punkt.
Dit kan vi enbart nå om vi själva gör något åt vår situation. Facket kommer inte rädda oss, vi måste själva göra slag i saken och kräva ett annat samhälle. Vi måste bryta tystnaden på våra arbetsplatser, kämpa för arbetsplatsdemokrati och slutligen ha ett mål med våra kamper. Målet måste vara det klasslösa samhället och dit når vi enbart genom kamp.
Makteliten vill få oss att tro att vi har makt genom att var fjärde år gå och rösta på ett parti. Men problemet är att vi inte kan rösta bort kapitalets lagar och behov av vinster. Vi kan inte rösta bort det orättvisa samhälle vi har idag. Arbetare över hela världen höjer sina röster och vi ska höja dem ännu mera! Det kommer komma en dag då vi verkligen sätter punkt för allt förtryck vi har tvingats leva under.
Idag på första maj ska vi höja våra röster tillsammans och fira att ett annat samhälle är möjligt under vår livstid!
Linda Kreuzinger, ordförande.
Förbundet Arbetarsolidaritet