Lördagen den 15 januari 2011 anordnade Malmö Arbetarsolidaritet och Malmös Socialistförening en gemensam föreläsning på Garaget i Malmö. Under parollen ”För en stridbar arbetarrörelse” talade fyra föreläsare kring både kring lärdomar från historiska kamper och framtida strategier för arbetarrörelser. Ett 60-tal personer deltog under dagen.
Dagen började med en kortare inledning från en av Malmö Arbetarsolidaritets medlemmar som inledde med en presentation av förbundets verksamhet och grundtanken med Stridsfonden som förbundet förfogar över.
Städerskestrejken 1975
Därefter höll Jessika Grahm sitt föredrag kring Städerskestrejken, som utspelade sig 1974-75 på flera orter runt om i Sverige. Under denna period var Jessika boende hos en av städerskorna och fick möjligheten att dokumentera denna konflikt tillsammans med Klas Johansson, vilket sedan resulterade i boken ”Vi är ju ändå bara städerskor”.
Under hösten 1974 hade ett långvarit missnöje bland ASAB-anställda städerskor runt om i Sverige grott. Lönerna var usla, arbetsbördan enorm. Inte nog med det, städerskans yrkesstatus var låg och många av dem beskrev strejken som en kamp inte bara för högre löner och human arbetsvillkor, utan även en kamp för människovärde.
De hade helt enkelt tröttnat på att bli behandlade som skit, att människor inte hälsade på dem i korridorerna, att känna lederna värka efter att ha städat 30-40 skitiga omklädningsrum och toaletter på 6 timmar i de enorma gruvorna för löjligt låga löner och utan chans att tillgodose sig många av de fördelar och rättigheter som andra yrkesgrupper tog för givet. Till sist tröt tålamodet och städerskorna la ifrån sig sina skurhinkar och svabbar. Strejken var ett faktum.
Jessika Grahm talar om Städerskestrejken 1975. Foto:Arbetarsolidaritet
Den 19:e november började strejken i Borlänge och spred sig snabbt till Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Umeå, sammanlagt gick 350 städerskor anställda av ASAB ut i vild strejk.
Städerskorna utmanade inte bara sina ASAB och SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen, idag Svenskt Näringsliv), utan även synen på städerskans yrkesroll inom produktionen. De tidigare osynliga och tysta städerskorna visade sig vara en tuff motståndare som inte vek ner sig eller tystades trots många försök från facket, borgerlig media och arbetsgivarna. Deras kamp för drägliga arbetsvillkor inspirerade och väckte förhoppningar runt om i svenska arbetarhem. Och sakta men säkert växte solidaritetsinsamlingar fram, stödstrejker och manifestationer avlöste varandra.
Under drygt 6 månader varade konflikten, där arbetsgivarna försökte knäcka strejken genom att kringå LAS och avskeda Skövdes städerskor från första strejkdagen, hyra in strejkbrytare och använda LO-facken och den Socialdemokratiska partibyråkratin för att underminera arbetarnas självständiga organisering.
Motåtgärder för att förhindra arbetsgivarnas angrepp utvecklades, sympatistrejker i andra delar av landet utbröt, skyddsombud vid gruvorna uppmanade till arbetsnedläggning på grund av den allt mer försämrade arbetsmiljön och vägrade utföra städningen själva som arbetsgivarna föreslog, än mindre låta inhyrda strejkbrytare utföra städerskornas arbetsuppgifter.
I Skövde, där ASAB övertagit städningen av hotell och semesteranläggningen Billingehus och städerskorna stod strejkvakt visade sig Socialdemokratins rätta ansikte återigen när Anna-Greta Leijon, dåvarande chef för Delegationen för Jämställdhet mellan män och kvinnor, samt landhövdingen Karl Fritiofsson, inte hörsammade städerskornas uppmaning om att bojkotta Billingehus, utan istället checkade in och sov sött i hotellrummen medan städerskorna stod i kylan och strejkade utanför.
Efter drygt 6 månader av strejk, blev det till sist Arbetsdomstolen som satt punkt för det hela 21 maj 1975, efter att AD godkänt avskedandet av sju städerskor i Skövde. Svenska Arbetsgivarföreningen, ASAB och facken hade gemensamt lyckats stoppa strejken.
Strejkbrytare belönades för sitt svek med lönehöjningar som motsvarade 1,80 kronor mer i timmen än vad de strejkande arbetarna krävt från första början och flera städerskor svartlistades och nekades återanställning efter strejken var över.
Städerskorna hade förlorat strejken, men vunnit respekt och visat att de inte var några tjänstehjon som man kunde behandla hur som helst. Jessika betonade att städerskornas kamp mot ovärdiga arbetsvillkor och deras mod att protestera väckte sympati, respekt och solidaritet bland många andra arbetare och sociala grupper över hela landet av en omfattning som är svår att förstå idag.
Respekten och solidariteten som städerskorna möttes av från arbetare runt om i landet föll sig naturligt då städerskorna hade vågat ta sig an några av de starkaste aktörerna på den dåvarande svenska arbetsmarknaden (ASAB/SAF) och synen på städyrkets roll i produktionen. De hade även vågat utmana Arbetsrättslagarna i Sverige, speciellt 1974 års nytillkomna arbetslagsstiftning och fackens alltmer distanserade, förbindliga och rigida roll.
ASAB, idag ISS har knappast ett fläckfritt rykte inom städbranschen. Man har otaliga gånger fått kritik, från flera sjukhus och skolor, för undermålig städning, vars orsak står att finna i de orimliga tider på vilka de förväntas städa lokaler. Sedan den 3:e november har SAC-Syndikalisterna punktstrejkat mot ISS på Lunds lasarett, där arbetsmiljön blir allt sämre.
Arbetarrörelsens kris och lokalpolitisk kamp
Efter en kortare paus så var det Johannes Regell från Västerviks Socialistförenings tur att påbörja sitt föredrag kring sina erfarenheter lokalpolitiskt arbete.
Med utgångspunkt från 2003 och framåt berättade Johannes kring hur en samling ungdomar som protesterat mot avgiftsbelagd skolmat utvecklade sitt engagemang och under lång tid arbetat aktivt i lokalpolitiska frågor i staden.
Johannes Regell talar om arbetarrörelsens kris och lokalpolitisk kamp.
Foto: Arbetarsolidaritet
När det under 2004 uppdagades att den enskilt största privata arbetsgivare i staden, Electrolux, efter 55 års verksamhet i Västervik beslutat att flytta tillverkningen till Ungern förlorade över 500 personer i staden sina arbeten. Under flera månader efter nedläggningsbeskedet meddelats deltog många i de olika lokala protester mot nedläggningen, vilket senare bidrog till skapandet av det som idag kallas Västerviks Socialistförening.
Under det namnet har föreningen och dess medlemmar aktivt arbetat för att engagera fackklubbar i protester gentemot nedskärningar i Västerviks kommun, drivit studiecirklar tillsammans med inriktning på svensk arbetarrörelses historia och försökt bygga en rörelse med lokalpolitisk fokus.
En socialistisk välfärdspolitik för rörelse!
Därefter serverades en lättare lunch och sedan var det dags för Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia och lektor i socialt arbete vid Malmö Högskola, som med sin bok ”Välfärdsmyter” som referens föreläste kring det så kallade ”finansieringsproblemet”, det vill säga den framtida kollapsen av välfärdssystemet på grund av ökad offentlig sektor.
Daniel Ankarloo talar om en socialistisk välfärdspolitik för rörelse.
Foto: Arbetarsolidaritet
Det talas ofta om minskad välfärd idag och framtida oro när stora grupper kommer pensioneras. Det kommer bli omöjligt att behålla välfärden argumenterar man från borgerligt håll. Välfärden ska räddas genom omfattande skattesänkningar, ytterligare privatiseringar och höjd pensionsålder. Men det finns utrymme för omfattande reformer och välfärdsfinansiering om man ser till statens egentliga finanser menar Ankarloo. Och med en hänvisning till statistik framtagen av finansdepartementet visade han en rad exempel på att den bistra framtid inte är nödvändig, utan att välfärden idag och imorgon kan finansieras.
Han menade att det är av arbetarrörelsernas intresse att försvara den gemensamma välfärden och utveckla den, och inte köpa motståndarsidans argument vilket ofta sker.
Krisens Irland
Den fjärde och sista föredragshållaren var Tommy McKearney som är organisatör inom Independent Workers Union på norra Irland och bjöds in av Arbetarsolidaritet Malmö för att föreläsa om den ”Keltiska Tigern” och arbetarrörelsens strategier innan och efter finanskrisen 2008.
Den ”Keltiska Tigern” kallades den ekonomiska boom som förvandlade det fattiga Irland till ett av Europas rikaste länder mellan 1995-2008. Tidigare hade Irland varit välkänt för sin massarbetslöshet och fattigdom, men under i slutet av 80-talet skapades det ett samförståndsavtal mellan fackföreningsrörelsen, staten och näringslivet kring löneförhandlingar på nationell nivå, vilket innebar löneökningar för olika yrkesgrupper.
Tommy McKearney från Irland, talar om krisen på Irland. Foto: Arbetarsolidaritet
Vid denna tidpunkt började amerikanska storföretag etablera sig på Irland då den extremt låga företagsskatten var gynnsam och tillgången på engelsktalande, välutbildad arbetarkraft var god. IT-sektorn och byggindustrin började ta fart på allvar och för första gången i Irlands moderna historia var landets unga arbetsföra befolkning inte tvingad att söka sig till Amerika eller England för att finna arbete.
Ekonomin blomstrade när lättillgängliga krediter sköljde över ön vilket finansierade en allt mer expanderande byggindustri. Mellan 1994 och 2007 så tredubblades huspriserna och andelen arbetare inom byggindustrin fördubblades. Man beräknade att under dessa år var en fjärdedel av de arbetsföra männen på Irland verksamma inom byggindustrin. Antalet tillgängliga heltidsarbeten ökade för även de irländska kvinnorna, vilket skapade önskemål om fler och bättre bostäder för den ökande befolkningen.
Pengar lånades hit och dit och bankerna köpte fastigheter och spekulerade, ibland fanns dessa fastigheter inte ens på riktigt utan vid närmare undersökning visade det sig vara rena bedrägerier och luftslott.
Men i september 2008 sprack bubblan och finanskrisen hade slutligen hunnit ifatt landet.
Då hade de amerikanska företagen redan börjat förflytta sin produktion till Polen, Tjeckien och andra delar av östeuropa där det nu fanns engelsktalande, billig och välutbildade arbetare att tillgå. Samförståndsandan och fackföreningarnas korruption var bidragande till att man accepterade nästintill vilka nedskärningar och privatiseringar som helst i krisens fotspår. Fackföreningarnas företrädare hade varit så upptagna med att ha umgås med näringslivets höjdare att man isolerat sig från de man sagt sig företräda, och inte försvarat deras intressen och passivt bidragit till privatiseringar av sjukhus, universitet och naturområden i landet.
Independent Workers Union (IWU) bildades 2003 i Cork efter en längre tids diskussion inom delar av den engelska och irländska fackföreningsrörelsen som fruktade en exkludering av radikalare företrädare från majoritetsfacken. För att förhindra att dessa företrädare skulle berövas en plattform organiserade man sig och ställde sig oberoende från ICTU (Irish Congress of Trade Unions, vilket är Irlands motsvarighet till LO).
Tommy tog upp några av de metoder som IWU har använt sig av bland annat ”community unionising” (ungefär samhällsfackföreningar), vilket innefattar att organisera, inte bara enskilda arbetare vid konflikter, utan att försöka mobilisera de samhällen som arbetarna bor och arbetar i, till gemensam handling gentemot arbetsköparna.
Lönearbetets utformning och arbetsplatserna har förändrats och därför måste de åtgärder och strategier som används vid arbetskonflikter ständigt förändras och utvärderas.
Som ett av flera exempel tog Tommy upp ett exempel där en arbetare fått sparken efter att på felaktiga grunder blivit anklagad för att ha läst kvarglömda polispapper som ska ha funnits i handskfacket på en bil i verkstaden. För att förhindra uppsägningen började IWU kontakta de boende i samhället och började organisera för en gemensam blockad utanför verkstaden. Ryktet spred sig och till sist fick arbetsgivaren kalla fötter inför tanken på en blockad och drog tillbaka avskedningen.
Efter att åhörarna getts tillfälle att ställa sina frågor till föreläsaren, avslutades arrangemanget. Vi vill från Arbetarsolidaritet Malmös sida tacka föredragshållare och besökare för en trevlig heldag med många bra diskussioner. På återseende.
Arbetarsolidaritet Malmö