Rådskommunism

Paul Mattick (1904-1981)
Tysk rådskommunist, politisk författare och aktivist. Publicerad 1939.

Det råder ingen tvekan om att de sociala krafter allmänt kända som ’arbetarrörelsen’, som växte fram under de senaste hundra åren och som, kvantitativt, nådde sin vidaste expansion kort före och efter Världskriget, nu definitivt är på tillbakagång. Men trots att denna situation antingen positivt eller negativt bekräftas av folk befattade med arbetarfrågor, så är realistiska förklaringar av detta fenomen sällsynta. Där arbetarrörelsen krossades av krafter utifrån kvarstår problemet med hur den kunde elimineras trots den skenbara styrka den hade förvärvat under sin långa utvecklingsperiod. Där den upplöstes av sig själv kvarstår frågan varför en ny arbetarrörelse inte uppstod, när de sociala villkor som producerar dylika rörelser fortfarande existerar.

I.

De flesta förklaringar som erbjuds misslyckas med att övertyga, eftersom de uteslutande erbjuds i syfte att tjäna de specifika, omedelbara intressena hos de i arbetarproblem involverade anhängarna, för att inte nämna deras begränsningar i teoretiska och empiriska insikter. Men värre än felaktiga eller bristfälliga ställningstaganden till frågan om ansvaret för den nuvarande återvändsgränden för arbetarrörelsen är den resulterande omöjligheten att formulera vägar som leder till nya självständiga arbetarklassaktiviteter. Det råder ingen brist på förslag till ’hur återuppliva arbetarrörelsen’; emellertid, de ambitiösa utredningarna kan inte bidraga till att lägga märke till att alla dylika förslag till ’en ny start’ i verkligheten inget annat är än omformuleringar och återupptäckter av idéer och former för aktivitet utvecklade med betydligt större klarhet och konsekvens under den moderna arbetarrörelsens början. Genom att vederlägga idén om en lyckosam tillämpning av dessa nyupptäckta och – i jämförelse med senare utveckling – radikala principer, måste det varken anses att dessa principer enbart måste vara otillräckliga, eftersom de var nödvändigt bundna till en annorlunda nivå av det kapitalistiska samhällets utveckling, utan att de inte längre passar, och inte längre kan fås att passa, en arbetarrörelse som har baserat sin filosofi, organisationsform och sina aktiviteter under en längre tid, och med en större framgång, med en strävan helt motsatt innehållet i dessa tidigare principer.

En återhämtning för den gamla arbetarrörelsen ska inte förväntas; en arbetarrörelse som kan anses ny måste krossa det som karaktäriserade den gamla arbetarrörelsens ansedda styrka. Den måste undvika dess resultat och kan inte göra anspråk på att vara endast ett organisatoriskt uttryck som är ’bättre än förr’; den måste förstå alla implikationer från den tidigare nivån på den kapitalistiska utvecklingen och organiseras i enlighet med den; den måste grunda sina aktionsformer inte på traditionella idéer, utan på de givna möjligheterna och nödvändigheterna. Att återgå till tidigare ideal, under nuvarande allmänna sociala villkor, skulle bara innebära en tidigare död för arbetarrörelsen. Inte bara fegheten hos arbetarorganisationernas ledare och arbetarbyråkratin förknippade dem med vad som förorsakade alla de nederlag de led vid senare konflikter med de härskande klasserna, och som föranledde utgången vid ’generalstrejken’ i Frankrike, utan mer, att en klar eller instinktiv insikt att den nuvarande arbetarrörelsen inte kan verka mot de kapitalistiska behoven, att den bara på ett eller annat sätt gynnar specifika och historiskt förutbestämda kapitalistiska intressen.

Att förbise dessa organisationer och funktionärer som från början föreställde sig sina funktioner som inget mer än deltagandet i distribuerandet av det av arbetarna skapade välståndet, antingen genom öppet fiffel eller genom att organisera arbetsmarknaden, så mycket är uppenbart; att idag är arbetarledarna likväl som arbetarna medvetna om sin oförmåga att verka mot kapitalismen, och cynismen som så många arbetarledare visar upp genom sådan praktiska handlingssätt som fortfarande är möjliga, dvs. att ’sälja sig’, kan också anses vara den mest realistiska attityd härstammande från ett totalt erkännande av en förändrad situation. Känslan av fåfänglighet som dominerar dagens arbetarrörelse kan inte fördrivas av ett mer frikostigt användande av radikal fraseologi; inte heller genom en total underkastelse under de härskande klasserna, som det försöks med i många länder där arbetarledare ropar efter ’nationell planering’ och en lösning av de sociala problem inom de nuvarande produktionsförhållandena. På en sådan grund för aktion kan inte den gamla arbetarrörelsen undvika att kopiera de vaga förslagen från de fascistiska rörelserna, och som imitatörer kommer de att ha än mindre framgång än upphovsmännen. Fascismen, och undanröjandet av den nuvarande med den förknippade arbetarrörelsen, kan inte stoppas med fascistiska metoder eller genom införandet av fascistiska mål hos arbetarrörelsen själv.

II.

Trots de många försöken, är det omöjligt att förklara arbetarrörelsens miserabla ställning idag som ett resultat av de många ’sveken’ från ’överlöparna’, eller ’bristen på insikt’ i arbetarklassens verkliga behov hos dess ledare. Det är inte heller möjligt att skylla på specifika organisationsförsök, eller på särskilda filosofiska trender, för de många nederlag som uppstått. Det är inte heller möjligt att förklara rörelsens förfall genom att ge dess ’nationella karaktärer’ eller ’psykologiska egenheter’ skulden. Arbetarrörelsens förfall är ett allmänt förfall; alla organisationer, oavsett deras specifika former eller inställningar, är därmed drabbade; och inget land och inget folk har kunnat undgå den här nedåtgående trenden. Inget land har, genom att se på arbetarrörelsens förfall i andra länder, kunnat ’ta lärdom från dess nederlag’; ingen organisation har ’lärt sig’ att undgå detta öde genom att se andra kollapsa. Urvattnandet av all arbetarmakt i Ryssland 1920 efterhärmades i Turkiet, i Italien, i Kina, i Tyskland, i Österrike, i Tjeckoslovakien, i Spanien och nu i Frankrike, och snart i England. Det är sant, att omöjligheten för arbetarrörelsen att kunna fungera som sådan har varierat från fall till fall, pga egenheter i ekonomisk och social utveckling; men, ingen kan förneka att i alla dessa länder övergavs arbetarrörelsens oberoende. Vad som fortfarande existerar där under namnet arbetarrörelse har ingenting gemensamt med den arbetarrörelse som utvecklades historiskt, eller höll på att utvecklas i de mer efterblivna länderna, och att den grundlades för att vidmakthålla en oövervinnelig opposition till ett samhälle uppdelat i maktlösa arbetare och utsugare som kontrollerade all ekonomisk och konsekvent politisk makt. Vad som fortfarande existerar där i form av partier, handels- och industrifack, arbetarfronter och andra organisationer är så totalt integrerade i den existerande samhälleliga formen att det omöjligt kan fungera som annat än ett instrument för det samhället.

Vidare är det inte möjligt att skylla det viktigaste teoretiska uttrycket så här långt utvecklat i arbetarrörelsen – marxismen – för arbetarrörelsens många tillkortakommanden eller för dess nuvarande förfall. Den arbetarrörelse som nu försvinner hade väldigt lite att göra med marxismen. Sådan kritik av marxismen kan endast växa ur bristen på kännedom om dess innehåll. Marxismen var inte heller missförstådd; den förkastades av både arbetarrörelsen och dess kritiker, och togs aldrig för vad den var: ”en odogmatisk guide för vetenskaplig forskning och revolutionär aktion”. (2) I båda fallen, av de som tog den till sig som en meningslös fras och av de som bekämpade även denna meningslösa fras, utnyttjades den hellre som ett instrument för att dölja en praktik, som, på ett sätt, bekräftade den vetenskapliga sundheten hos marxismens sociala vetenskap, samt, för det andra, var starkt motsatt den korresponderande och besvärande verkligheten.

Även om den utvecklades under influens från marxismen så har denna arbetarrörelse under förfall nu totalt förkastat sin revolutionära start, även där dess bestående varit endast nominellt, och helt verkar på borgerliga grunder. Så snart som detta faktum är bestämt, finns det ingen anledning att se efter orsakerna till arbetarrörelsens förfall i någon vagt konstruerad eller faktiskt förbisedd filosofi; i stället är detta förfall helt uppenbart parallellt med kapitalismens förfall. Bunden till en expanderande kapitalism, totalt integrerad i hela den sociala fabriken, kan den gamla arbetarrörelsen bara stagnera med stagnerande kapitalism och förfalla med en förfallande kapitalism. Den kan inte skilja sig från det kapitalistiska samhället, såvida den inte bryter helt med sin bakgrund, vilket är möjligt endast genom att bryta upp de gamla organisationerna, i de fall de fortfarande existerar. Denna möjlighet är emellertid utesluten på grund av de lagbundna intressena som utvecklats i dessa organisationer. En pånyttfödelse av arbetarrörelsen är tänkbar endast som ett massornas uppror mot ’deras egna’ organisationer. Precis som produktionsförhållandena, för att använda marxistiska termer, hindrar den fortsatta utvecklingen av samhällets produktivkrafter, och är ansvariga för den nuvarande kapitalistiska nedgången, så hindrar arbetarorganisationerna idag utvecklandet av de nya proletära klasskrafterna och deras försök att med nya aktioner gynna arbetarnas klassintressen. Dessa konfliktande tendenser mellan arbetarklassintressen och de förhärskande arbetarorganisationerna var tydligast avslöjade i Europa, där den kapitalistiska expansionsprocessen hejdades och den ekonomiska sammandragningen var hårdare, och resulterade i fascistiska former för kontroll över befolkningen. Men likaväl i Amerika, där den kapitalistiska ekonomins krafter har varit mindre uttömda än i Europa, görs de gamla arbetarledarna sällskap av de nyare, skenbart mer progressiva, arbetarorganisationerna i att stötta den kämpande kapitalistklassen att vidmakthålla sitt system även efter att dess sociala och historiska grund har försvunnit.

III.

Det är en paradox endast för den ytlige observatören att den europeiska arbetarrörelsens förfall åtföljdes av en sista kraftansträngning av arbetarorganisationerna i USA. Denna situation indikerar endast den oerhörda styrka och förbehållning som kapitalismen i Amerika besitter. Emellertid är även det ett uttryck för svaghet i amerikansk kapitalism jämfört med den mer centraliserade kapitalismen i de europeiska länderna. Varande både fördelaktig och ofördelaktig, illustrerar bara försöken att utnyttja fördelen för att eliminera det ofördelaktiga. Centraliseringen av all möjlig ekonomisk och politisk makt i statens händer (vilket, på grund av den förfallande ekonomin förmår deltaga i större interna och externa kamper) bekämpas i USA av kraftfulla individuella kapitalistiska intressen som helt riktigt räds att de ska offras i just denna process. Så reser sig en annan paradox, att det just är den envisa styrkan hos det privata kapitalet, som är kapabelt att motarbeta statskapitalistiska trender och till att bekämpa arbetarorganiseringen, som är ytterst ansvarig för den fortsatta existensen av dessa arbetarorganisationer. För det indirekta men väldigt kraftfulla stödet från arbetarrörelsen har lagt grunden för att myndigheternas politik riktad mot det anarkiska, individuella, kapitalistiska förfarandet med avsikt att skydda det nuvarande samhället, oundvikligen enbart kommer att gynna staten. Staten kommer sedan att ha dragit mer profitabel nytta av arbetarorganisationen, än arbetarorganisationen av staten. Ju mer myndigheterna gynnar arbetets intressen, desto mer försvinner arbetets intressen, och desto mer gör sig dessa arbetarorganisationer överflödiga. Den nyligen upplevda uppgången för den amerikanska arbetarrörelsen är inget annat än ett dolt symptom på dess nedgång. Som det indikerades vid den första CIO-konventionen nyligen avhållen, är de organiserade arbetarna helt underordnade det högst effektiva och centraliserade fackliga ledarskapet. Från detta totala förvekligande av arbetarinitiativ inom sin egen organisation till den totala underordningen av hela organisationen under staten är det bara ett steg. Inte bara kapitalet, som Marx sa, är sin egen dödgrävare, utan även arbetarorganisationerna som, där de inte krossas utifrån, utplånar sig själva. De utplånar sig själva just i försöket att bli vitala krafter inom det kapitalistiska samhället. De tar till sig de under kapitalistiska villkor nödvändiga metoderna för att öka i betydelse, och stärker därmed fortsättningsvis i sin tur de krafter som skulle ’ta över dem’. Det finns, därför, ingen möjlighet att profitera på deras försök, eftersom, till syvende och sist, bestämmer den reella makten i samhället vad som ska finnas kvar och vad som ska elimineras.

Inte heller finns det något hopp i att, arbetarledarna och deras efterföljare sin tillbörliga belöning i ett totalt statskontrollerat ekonomiskt system, genom att erkänna det tillmötesgående de ger till det exploaterande samhället; för alla sociala förändringar i det nuvarande antagonistiska samhället inträffar efter kamp. En harmoniering av intressen mellan två olika typer av byråkrati är möjlig endast i exceptionella fall, som tex. om ett krig bryter ut innan det totalitära systemet är genomfört; annars lämnar statens övertagande av den gamla arbetarrörelsen de tidigare ledda på gatan, eller för dem till koncentrationsläger, som så träffande demonstrerades i Tyskland. Inte heller kan erkännandet att en sådan framtid är möjlig få arbetarledarna att undvika förberedelserna inför det, eftersom det inte ger den nuvarande ickerevolutionära arbetarrörelsen någon möjlighet att bana väg för den. Det enda alternativet, revolutionär aktivitet, skulle utesluta alla de aspekter av arbetaraktivitet som hyllas som de smärtfullt vunna segrarna från en lång kamp, och skulle betyda offrandet av alla dessa värden och aktiviteter som idag gör det värt besväret att arbeta i arbetarorganisationer, och det som får arbetarna att gå in i dem.

Om den senaste utvecklingen av så kallade ’ekonomiskt’ organiserad arbetskraft i Amerika självt är en indignation om arbetarrörelsens allmänna förfall över hela världen, med en talande illustration i John L. Lewis´s senaste deklaration att hans organisation står redo att ”stödja ett försvarskrig mot Tyskland”, eller, med andra ord, att han och hans organisation är redo att slåss för den amerikanska kapitalismens intressen, behöver inte ens den gamla arbetarrörelsens förfall i USA:s politiska fält bevisas. Eftersom specifika historiska och sociala faktorer uteslöt tillväxten av en konsekvent politisk arbetarrörelse i Amerika, kan inte en politisk arbetarrörelse i Amerika gå under, eftersom den inte existerar. Med undantag av ett antal spontana rörelser som försvann lika snabbt som de uppstod, är vad som hittills erfarits i form av en politisk arbetarrörelse i detta landet utan betydelse. Den totala frånvaron av klassmedvetande i de ’ekonomiska’ rörelserna här är så tydlig att det är överflödigt att nämna detta faktum igen. Med undantag av the Industrial Workers of the World (I.W.W.), anses arbetarorganisationerna under senare historia som ett komplement till kapitalismen – som ett av dess tillgångar. Den objektive observeraren måste tillstå att alla organiserade och oorganiserade arbetarmassor fortfarande står under kapitalismens makt, eftersom det utvecklades med den expanderade kapitalismen inte en arbetarrörelse, utan en kapitalistisk rörelse av arbetare.

IV.

Från den negativa position som utvecklats här är det enkelt att se att arbetarklassens framtida aktiviteter inte kan betecknas som en ’ny start’, utan endast som en start. Ett sekel av klasstrider bakom oss ”utvecklade en ovärderlig teoretisk kunskap; det uppfanns galanta revolutionära ord för att utmana kapitalismens anspråket att vara ett slutligt socialt system; det väckte arbetarna från misärens hopplöshet. Men dess verkliga kamp var inom kapitalismens gränser; det var aktivitet medelst ledare och sökte endast att tillsätta mänskliga ledare i stället för de omänskliga.” (3) Arbetarrörelsens föregående historia måste anses vara endast upptakten inför framtida aktioner. Även om det inte råder någon tvekan om att detta förspel redan har förutsagt några implikationer av kommande kamper kvarstår, inte desto mindre, endast en introduktion, och inte en sammanfattning, av vad som komma skall.

Den europeiska arbetarrörelsen kom undan med så pass lite kamp eftersom dess organisation inte hade något långt gående perspektiv; de visste eller kände att det inte fanns plats för dem i ett socialistiskt system, och rädslan att klassamhället skulle försvinna var inget mindre än den för andra privilegierade grupper. Kapabla att endast fylla någon funktion under kapitalistiska villkor, spekulerade de motvilligt över slutet för kapitalismen; valet mellan två sätt att dö har aldrig hjälpt någon att överleva. Det faktum att sådana arbetarorganisationer endast kan fungera under kapitalismen förklarar även deras tämligen egendomliga begrepp om vad som kan konstituera ett socialistiskt samhälle. Deras ’socialism’ var och är en ’socialism’ som liknar kapitalism; de är ’progressiva’ kapitalister snarare än socialister. Alla deras teorier, från den av den ’marxistiske’ revisionisten, Bernstein, till den om en ’marknadssocialism’ på modet idag är bara metoder att uppnå ett erkännande av kapitalismen.

Därför är det inte förvånande att ett sådant klart urskillningsbart statskapitalistiskt system som existerar i Ryssland generellt är accepterat av dem som ett färdigt socialistiskt system, eller som ett övergångsstadium till socialism. Kritik riktad mot det ryska systemet avser bara avsaknaden av demokrati, eller en påstådd illvilja eller dumhet hos dess byråkrati, och anstränger sig lite eller inte alls med det faktum att produktionsförhållandena som nu existerar i Ryssland inte avsevärt skiljer sig från de i andra kapitalistiska länder, eller det faktum att ryska arbetare inte har något som helst att säga till om i landets produktions- eller sociala angelägenheter, utan är underkastade politiskt och ekonomiskt till de exploaterande villkor och individer som arbetarna i vilket annat land. Trots att den stora majoriteten ryska arbetare inte längre möter individuella företagare i sin kamp för sin existens och bättre levnadsförhållanden, visar deras nuvarande myndigheter att till och med det gamla målet för arbetarrörelsen, att ersätta de hårda härskarna med mer välvilliga, inte har uppfyllts där.

De visar även att, även om enskilda kapitalister själva försvinner så slutar inte den kapitalistiska formen för utsugning. Hans förvandling till en statstjänsteman, eller att han ersätts av statstjänstemän, lämnar fortfarande utsugarsystemet intakt, vilket är kännetecknande för kapitalismen. Skiljandet av arbetarna från produktionsmedlen och, med detta, klassmakten, har fortsatt i Ryssland, med tillägget en högst centraliserad, målmedveten utsugarapparat som nu gör det svårare för arbetarna att slåss för sina mål, så att Ryssland uppenbarar sig endast som en modifierad kapitalistisk utveckling uttryckt med en ny terminologi. Försök till ett högre nationell tillfredsställande, som nu påtvingas Ryssland, som det har påtvingats alla andra kapitalistiska nationer, hyllas nu som ’byggandet av socialismen i ett land’. Upplösningen av världsekonomin, vilket förklarar och tillåter den tvingande utvecklingen av statskapitalism i Ryssland, beskrivs nu som ’en sida-vid-sida existens av två fundamentalt olika sociala system’. Trots det verkar optimismen om rörelsen öka för varje nederlag den lider. Ju större framsteg klassuppdelningen gör i Ryssland, ju mer den nya härskande klassen lyckas förtrycka oppositionen med en växande och högt hyllad utsugning, ju mer Ryssland agerar i den kapitalistiska världsekonomin och blir en imperialistisk makt bland de andra, desto mer anses socialismen vara fullt förverkligad i det landet. Just som arbetarrörelsen har kunnat se socialismen marschera mot kapitalistisk ackumulation, hyllar den nu marschen mot barbari som så många steg mot det nya samhället.

Hur uppdelad den gamla arbetarrörelsen än är pga oenighet i olika ämnen, står den enad när det gäller frågan om socialismen. Hilferdings ’Allmänna kartell’, Lenins beundran för den tyska krigssocialismen och det tyska postverket, Kautskys förevigande av värde-pris-penning-ekonomin (med önskan att medvetet göra det som i kapitalismen sker genom blinda marknadslagar), Trotskys krigskommunism utrustad med ’tillgångs- och efterfrågans’-inslag, eller Stalins institutionella ekonomi – alla dessa koncept har sin bas i sitt återupptagande av de existerande produktionsförhållandena. Egentligen är de mer reflektioner av vad som pågår i det kapitalistiska samhället. Minsann, sådan ’socialism’ diskuteras idag av kända borgerliga ekonomer som Pigou, Hayek, Robbins, Keynes, för att nämna endast några stycken, och har skapat en betydande litteratur till vilken socialisterna nu vänder sig efter material. Vidare har borgerliga ekonomer från Marshall till Mitchell, från neo-klassisisterna till de moderna institutionalisterna, ansträngt sig med frågan om ’hur få ordning på det oordnade kapitalistiska systemet’, och inriktningstrenden på deras tankar sammanfaller med trenden av mycket större inkräktning från staten i konkurrenssamhället, en process som resulterade i ’New Deals’, ’Nationalsocialism’ och ’bolsjevism’, de varierande beteckningarna på de olika nivåerna och variationerna av centraliserings- och koncentrations-processen i det kapitalistiska systemet.

V.

Det har under senare tid blivit nästan en fluga att beskriva arbetarrörelsens oförenlighet som en tragisk motsättning mellan medel och mål. Emellertid, en sådan oförenlighet existerar inte. Socialismen har inte ansetts vara ’målet’ för arbetarrörelsen; det var bara en term som användes för att dölja en helt annan målsättning, som var politisk makt inom ett samhälle baserat på ledare och ledda för att fördela det skapade mervärdet. Detta var målet som förutbestämde medlen.

’Mål-och-medel’ problemet är det om ideologi och verklighet baserat på klassrelationerna i samhället. Emellertid är problemet konstgjort eftersom det inte kan lösas utan att upplösa klassrelationerna. Det är också meningslöst, eftersom det endast existerar i tanken; ingen sådan motsättning existerar i verkligheten. Klassers och gruppers aktivitet måste vid varje tillfälle förklaras på basis av de existerande produktionsförhållandena i samhället. När aktioner inte sammanfaller med de proklamerade målen, beror det bara på att det inte slåss för dessa mål, dessa skenbara mål reflekterar istället en otillfredsställelse omöjlig att vända till aktivitet, eller en önskan att dölja de verkliga målen. Ingen klass kan egentligen agera felaktigt, dvs att på något sätt agera i strid med de determinerade sociala krafterna, även om den har obegränsade möjligheter att tänka felaktigt. Inom kapitalismens sociala produktion beror varje klass av den andra; deras antagonism är deras intressekännetecken; och så länge som detta samhälle existerar, finns ingen aktivitetsvalmöjlighet. Endast genom att bryta igenom detta samhälles gränser är det möjligt att samordna mål och medel medvetet, att åstadkomma en genuin enighet i teori och praktik.

I det kapitalistiska samhället finns det bara en skenbar motsättning mellan mål och medel, genom att skillnaden endast är ett vapen för att gynna en faktisk praktik utan samspel med de inblandade kraven. Man behöver bara upptäcka det verkliga målet bakom det ideologiska målet för att släta ut den skenbara oförenligheten. För att använda ett praktiskt exempel: Om man tror att fackföreningar är intresserade av att strejka som en metod att minimera profiten och höja lönen, som de hävdar, kommer man att bli förvånad när man upptäcker att när fackföreningarna skenbart hade mest makt och när behovet av att höja lönerna var störst, var facket mer ovilligt än nånsin till att använda strejkmedlet i sitt måls intresse. Facken tog till mindre lämpliga medel för det eftersträvade målet, så som medling och myndighetsreglering. Det faktum att lönen höjs överhuvudtaget är inget mål för fackföreningarna; de är inte längre vad de var i början; deras verkliga mål är nu att under alla villkor vidmakthålla organisationsapparaten; deras nya medel är den mest ändamålsenliga taktiken för detta mål. Men att avslöja sin ändrade karaktär skulle alienera arbetarna från organisationen. Följaktligen blir det rent ideologiska målet ett vapen till att försäkra det verkliga målet, och blir sålunda endast ett instrument genom en helt nykter och helanpassad verksamhet.

Inte desto mindre eggade ’mål-och-medel’ problemet den gamla arbetarrörelsen avsevärt och förklarar delvis varför den rörelsens verkliga karaktär erkändes så sakteliga och varför illusioner om möjligheten att reformera den florerade. Det viktigaste försöket med att revolutionera den gamla arbetarrörelsen gjordes när den ryska revolutionen 1905 avbröt den vardagliga verksamheten som arbetarrörelsen var upptagen med och när frågan om en verklig social förändring ställdes främst igen. Men även här, i sin skenbara opposition, avslöjade den gamla arbetarrörelsen sin medfödda kapitalistiska karaktär. Lenins allvarliga försök att lösa maktproblematiken ledde honom raka vägen tillbaka till de borgerliga revolutionärernas läger. Detta var inte enbart ett resulterat av det efterblivna Rysslands villkor, utan även pga. den teoretiska utvecklingen hos västsocialismen, vilken enbart än mer hade framhävt sin borgerliga karaktär som den ärvt från tidigare revolutioner. Arbetarrörelsens kapitalistiska natur framträdde även i dess ekonomiska teori, vilken, i följespår efter den borgerliga ekonomins trender, ansåg samhällets problem mer och mer som en fråga om distribution, som ett marknadsproblem. Till och med Rosa Luxemburgs våldsamma revolutionära angrepp i sin ”Akkumulation des Kapitals” mot ’revisionisterna’ blev till ännu ett argument på den av hennes antagonister fastställda nivån. Även hon härledde det kapitalistiska systemets begränsningar huvudsakligen från dess oförmåga att, på grund av de begränsade marknaderna, kunna realisera mervärdet. Inte i produktionssfären, utan i cirkulationssfären, verkade vara av avgörande betydelse, för att förutsäga kapitalismens liv och död.

Emellertid, från förkrigsvänstern (vilken inkluderade Luxemburg, Liebknecht, Pannekoek och Gorter) förenad med den faktiska arbetarkampen genom masstrejk i såväl öst som väst, växte en rörelse fram under kriget som varade under några år som en genuint antikapitalistisk tendens och som baserade sitt organisatoriska uttryck på olika antiparlamentariska och antifackliga grupper i ett flertal länder. I sitt begynnelsestadium och trots alla dess motstridigheter var denna rörelse från början rakt motsatt hela kapitalismen, så väl som hela arbetarrörelsen som var en del av systemet. Med insikten att ersättandet av makten med ett parti enbart skulle innebära ett byte av utsugare, proklamerade den att samhället måste kontrolleras direkt av arbetarna själva. De gamla slagorden om klassernas upphävande, lönearbetes-systemets upphävande, upphävandet av kapitalproduktionen upphörde att vara slagord och blev omedelbara mål för de nya organisationerna. Deras krav var inte en ny härskande grupp i samhället, villig att agera ’för arbetarna’, som, med denna makt, hade möjligheten att agera emot dem, utan var arbetarnas direkta kontroll över produktionsmedlen genom en organisering av produktionen som säkrade den kontrollen. Dessa grupper (4) vägrade att välja mellan de olika partierna och fackföreningarna, utan såg i dem kvarlevorna av ett passerat stadium av kamp inom det kapitalistiska samhället. De var inte längre intresserade av att bringa nytt liv i de gamla organisationerna, utan av att göra känt behovet av att skapa organisationer, inte enbart av en helt annan karaktär – klassorganisationer kapabla att förändra samhället, utan även kapabla att organisera det nya samhället på så sätt att utsugning gjordes omöjligt.

Vad som återstår av dessa organisationer, i de fall där de fann ett permanent organisatoriskt uttryck, går idag under namnet De Rådskommunistiska Grupperna. De anser sig vara marxister och med det, internationalister. I det att de erkänner att alla dagens problem är internationella problem, vägrar de att tänka i nationalistiska termer, och hävdar att alla nationella hänsyn enbart gynnar konkurrens kapitalismens behov. I eget intresse måste arbetarna utveckla produktivkrafterna vidare, ett villkor som förutsätter en konsekvent internationalism. Denna inställning förbiser emellertid inte nationella egenheter och leder därför inte till försök att eftersträva en identisk politik i olika länder. Varje nationell grupp måste basera sina aktiviteter på en förståelse av omgivningen, utan inblandning av någon annan grupp, även om ett utbyte av erfarenheter förväntas leda till samordnade aktiviteter var helst så är möjligt. Dessa grupper är marxister eftersom det ännu inte har utvecklats en social vetenskap överordnad den som härstammar från Marx, och eftersom att de marxistiska principerna om vetenskaplig undersökning fortfarande är de mest realistiska och som tillåter en sammanvävning med de nya erfarenheterna som växer ur den fortgående kapitalistiska utvecklingen. Marxismen har inte tänkts ut som ett slutet system, utan som en aktuell framställning av en växande social vetenskap kapabel att verka som en teori för arbetarnas pratiska klasskamp.

Hittills har dessa gruppers huvudsakliga funktion bestått av kritik. Emellertid är inte denna kritik längre riktad mot den kapitalismen som existerade under Marx tid. Den inkluderar en kritik av den kapitalistiska omgestaltningen som uppträder under ’socialismens’ namn. Kritik och propaganda är den enda möjliga praktiska aktiviteten idag, och deras uppenbara fruktlöshet reflekterar endast den uppenbart ickerevolutionära situationen. Den gamla arbetarrörelsens förfall, inbegripet svårigheten och även omöjligheten i att kunna frambringa en ny, är ett beklagansvärt scenario endast för den gamla arbetarrörelsen; den varken hyllas eller beklagas av de Rådskommunistiska Grupperna, utan erkänns bara som ett faktum. De senare inser även att den organiserade arbetarrörelsens försvinnande inte ändrar något i den sociala klasstrukturen; att klasskampen måste fortgå, och kommer att tvingas till att agera på basis av de givna möjligheterna. ”En klass i vilken de revolutionära intressena i samhället är koncentrerade, finner, så snart den har rest sig, direkt i sin egen situation innehållet och det påtagliga i sin revolutionära aktivitet: vägrar att hållas tillbaka; vidtar åtgärder (dikterade av kampens behov), i konsekvens med sin egen handling att driva på den. Den gör ingen teoretisk undersökning av sin egen uppgift.” (5). Inte ens ett fascistiskt samhälle kan göra slut på klasskampen – de fascistiska arbetarna kommer att tvingas att ändra produktionsförhållandena. Emellertid finns det inte egentligen något sådant som ett fascistiskt samhälle lika lite som det finns något sådant som ett demokratiskt samhälle. Båda är bara olika nivåer av samma samhälle, varken högre eller lägre, utan enbart olika, som ett resultat av skiftningarna i klasskrafterna inom det kapitalistiska samhället vilket har sin bas i ett antal ekonomiska motsägelser.

De Rådskommunistiska Grupperna anser även att ingen verklig förändring är möjlig under rådande villkor om inte de antikapitalistiska krafterna växer sig starkare än de prokapitalistiska, och att det är omöjligt att organisera sådana antikapitalistiska krafter med den styrkan inom kapitalistiska förhållanden. Genom att analysera dagens samhälle och genom att studera den föregångna klasskampen dras slutsatsen att spontan aktion från den otillfredsställda massan kommer att skapa sina egna organisationer under sin upprorsprocess, och att dessa organisationer, som uppstår ur de sociala villkoren, ensamt kan göra slut på dagens sociala ordning. Frågan om organisering som diskuteras idag ses som en överflödig fråga, eftersom företagen, de offentliga arbetena, beredskapsarbetena, armén under det kommande kriget, är tillräckliga organisationer för att räkna med vid massaktionsorganisationer vilka inte kan elimineras oavsett vilken skepnad det kapitalistiska samhället antar.

Som en organisatorisk ram för det nya samhället framhålls en rådsorganisering baserad på industrin och produktionsprocessen, och anammandet av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som måttenhet för produktionen, reproduktionen och distributionen så länge som måttenheter är nödvändiga för att säkra den ekonomiska jämlikheten oaktat den existerande arbetsdelningen. Detta samhälle kommer förhoppningsvis att göra det möjligt att planera produktionen efter det behov och nöje som folket önskar.

Grupperna inser vidare, som redan har anförts, att ett sådant samhälle enbart kan fungera med det dirikta deltagandet av arbetarna i alla nödvändiga beslut; deras socialismbegrepp är ogenomförbart baserat på uppdelningen mellan arbetare och ledare. Grupperna gör inte anspråk på att agera för arbetarna, utan anser sig själva vara de medlemmar av arbetarklassen som, av en eller annan anledning, har uppmärksammat de evolutionära tendenserna mot kapitalismens fall, och som försöker samordna de nuvarande aktiviteterna hos arbetarna för det ändamålet. De vet att de inte är mer än propagandagrupper, enbart förmögna att föreslå den nödvändiga inriktningen för aktionerna, men oförmögna att genomföra dem ’i klassens intresse’. Detta måste klassen göra själv. Gruppernas nuvarande funktion är, i och för sig relaterad till framtidsperspektiven, att söka grunda sig helt på arbetarnas nuvarande behov. I alla lägen försöker de att utveckla arbetarnas självinitiativ och själaktivitet. Grupperna deltar där möjlighet ges i all aktivitet av den arbetande befolkningen, utan att föra fram ett separat program, utan genom att ta till sig dessa arbetares program och att sträva efter arbetarnas direkta deltagande i allt beslutsfattande. De demonstrerar i ord och handling att arbetarrörelsen måste vårda sina intressen ömt; att samhället som helhet inte kan existera på riktigt förrän klasserna är upplösta; att arbetarna, avseende inget annat än deras specifika, omedelbara intressen, måste attackera och verkligen attackerar alla de andra klasserna och intressena i utsugarsamhället; att de inte kan göra fel så länge de agerar själva; att de måste börja lösa sina angelägenheter idag och förbereda sig inför att lösa morgondagens ännu mer trängande problem.

Noter
Se ”Economic Planning and Labour Plans” (Paris: International Federation of Trade Unions, 1936)
Se ”Karl Marx” av Karl Korsch. En redovisning av de viktigaste principerna och viktigaste innehållet i Marx sociala vetenskap. (New York, John Wiley, 1938)
J. Harper, ”General Remarks on the Question of Organisation”, Living Marxism, November, 1938, s 153.
’Vänster’, eller arbetarkommunistiska organisationer, spårar sin tidigaste början till vänsteroppositionen som utvecklades i Socialist- och Kommunistpartierna före, under och kort efter kriget. Deras koncept med direkt arbetarmakt föregrep den verkliga innebörden av de kommande ’sovjeterna’ under Ryska Revolutionen, Shop Steward-rörelsen under kriget, och arbetarnas fabriksdelegater i Tyskland under kriget, och arbetar- och soldatråden efter kriget. Dessa grupper uteslöts från Kommunistiska Internationalen 1920. Lenins pamflett, ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) skrevs för att krossa dessa gruppers influens i Väst Europa. Dessa grupper ansåg bolsjevikernas politik vara kontrarevolutionär beträffande klassintresset för den internationella arbetarklassen, och besegrades av denna kontrarevolution som förenade den reformistiska rörelsen och den kapitalistiska klassen lämpligt för att krossa den första början av en radikal rörelse riktad direkt mot alla former av kapitalism. Vad som fortfarande existerar av denna rörelse idag är små grupper i Amerika, Tyskland, Holland, Frankrike och Belgien oförmögna till mer än propagandaarbete för att influera extremt små grupper av arbetare.
Karl Marx, ”Klasstriderna i Frankrike, 1948-50.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *