Förbundet Arbetarsolidaritet

Anton Pannekoek (1873-1960)
Holländsk astronom och marxistisk teoretiker; en av grundarna till den s.k. rådskommunismen. Texten publicerad i tidskriften ”Southern Advocate for Workers Councils”, 1946.

I

Kapitalismen har under ett århundrades tillväxt ökat sin makt enormt, inte bara genom expandera över hela jorden utan också genom att utveckla nya former.

Med den har arbetarklassen ökat i makt, antal, koncentration och organisation. Dess kamp mot kapitalistisk utsugning och för makten över produktionsmedlen utvecklas också ständigt och måste anta nya former.

Kapitalismens utveckling ledde till att makten över de viktigaste produktionsområdena koncentrerades i händerna på stora monopolistiska koncerner. De är intimt sammankopplade med statsmakten och dominerar den, de kontrollerar huvuddelen av pressen, de styr den allmänna opinionen. Den borgerliga demokratin har visat sig vara det bästa kamouflaget för storkapitalets politiska herravälde. Samtidigt finns i alla länder en allt tydligare tendens att använda statens organiserade makt för att koncentrera förvaltningen av nyckelindustrierna i dess händer, som en början till planekonomi. I Tyskland förenade en statligt styrd ekonomi det politiska ledarskapet och kapitalisterna till en enad utsugande klass. I den ryska statskapitalismen är byråkratin kollektiv härskare över produktionsmedlen och håller genom en diktatorisk regering de utsugna massorna under sig.

II

Socialismen, som mål för arbetarnas kamp, är regeringens organisering av produktionen. Det innebär statssocialism, statstjänstemännens befäl över produktionen och direktörernas, teknikernas och tjänstemännens herravälde i fabrikerna.

I den socialistiska ekonomin är denna apparat, som formar en välorganiserad byråkrati, den direkta härskaren över produktionsprocessen. Den förfogar över det totala produktionsresultatet, bestämmer hur stor del arbetarna ska erhålla i lön och använder resten till allmänna behov och sina egna. Under demokratin kan arbetarna välja herrar, men de är inte själva herrar över sitt arbete. De får bara en del av produktionsresultatet, som tilldelas dem av andra. De är fortfarande utsugna och har att lyda den nya härskarklassen. De demokratiska former, som antas eller avses följa med det, förändrar inte detta ekonomiska systems grundläggande struktur.

Socialismen proklamerades som arbetarklassens mål, när den under sin framväxt kände sig maktlös, oförmögen att på egen hand gripa makten över fabrikerna och då vände sig till staten för att med hjälp av sociala reformer söka skydd från kapitalistklassen. De stora politiska partierna omfattade dessa mål. De socialdemokratiska och arbetarpartierna förvandlades till instrument för att ställa hela arbetarklassen i kapitalismens tjänst, i dess krig för världsherravälde liksom i fredstidernas inrikespolitik. Den engelska labour-regeringen kan inte ens sägas vara socialistisk, den befriar inte arbetarna utan den moderniserar kapitalismen. Genom att avskaffa dess förnedrande och efterblivna drag, genom att införa statlig styrning och låta staten garantera fortsatta profiter, så stärker den kapitalets herravälde och förevigar utsugningen av arbetarna.

III

Arbetarklassens mål är befrielse från utsugning. Detta mål har inte uppnåtts och kan inte uppnås genom att en ny härskande och regerande klass ersätter bourgeoisien. Det kan bara förverkligas genom att arbetarna själva blir produktionens herrar.

Arbetarnas herravälde över produktionen innebär, för det första, att de anställda organiserar arbetet i varje fabrik och företag. Alla regler utformas genom beslut av arbetarkollektivet i stället för på order av företagsledaren och hans underhuggare. Detta kollektiv, som omfattar alla slags arbetare, specialister och tekniker som deltar i produktionen, beslutar i sina församlingar om allt det som rör det gemensamma arbetet. Regeln att de som har att utföra arbetet också – med hänsyn till helheten – ska bestämma över och ta ansvaret för det, kan användas på alla produktionsområden. Det innebär, för det andra, att arbetarna skapar sina organ för att förena de olika företagen till en organiserad helhet, som planerar ekonomin. Dessa organ är arbetarråden.

Arbetarråden är församlingar av delegater, representanter för personalen i olika fabriker eller delar av storföretag, som för fram de anställdas intentioner och åsikter och på grundval av dem diskuterar och beslutar i gemensamma spörsmål och som för tillbaka resultaten till sina uppdragsgivare. De formulerar och slår fast de nödvändiga reglerna och genom att förena olika åsikter till ett gemensamt resultat, så förbinder de delarna till en välorganiserad helhet. De är inte en permanent ledargrupp utan kan återkallas och bytas ut vid varje tidpunkt. De första embryona uppstod under inledningsskeendena i de ryska och tyska revolutionerna (sovjeter och arbetarråd). De kommer att spela en allt viktigare roll i arbetarklassens utveckling.

IV

Politiska partier har hittills haft två funktioner. Först och främst åstundar de politisk makt, att dominera staten, gripa regeringsmakten och använda sin makt för att genomföra sitt program. För att uppnå sitt mål måste de, för det andra, vinna de arbetande massorna för sitt program; med hjälp av sina läror klargöra och öka insikten eller genom sin propaganda helt enkelt göra dem till en hjord av anhängare.

Arbetarpartier har satt upp erövrandet av den politiska makten som sitt mål för att därigenom regera i arbetarnas intresse. De framställer sig själva som arbetarklassens förtrupp, dess mest klarsynta del. Kapabel att leda dess okunniga majoritet och handla i dess namn som dess representant. De låtsas som de kan befria arbetarna från utsugning. Emellertid kan en utsugen klass inte befrias genom enbart genom röstning eller genom att föra en ny grupp regerande till makten. Ett politiskt parti kan inte skapa frihet utan, när de vinner, bara nya former av förtryck. Arbetarmassorna kan bara vinna frihet genom sin egen organiserade aktion, genom att ta sitt öde i egna händer, igenom att hängivet utnyttja alla sina tillgångar, genom att själva styra och organisera sin kamp och sitt arbete med hjälp av arbetarråden.

För partierna återstår de deras andra funktion; att sprida insikt och kunskap, att studera, diskutera och formulera sociala idéer och genom propaganda upplysa arbetarnas medvetande. Arbetarråden är arbetarklassens organ för praktisk handling och kamp; på partierna faller uppgiften att bygga upp dess andliga styrka. Deras arbete utgör en ofrånkomlig del av arbetarklassens befrielse.

V

Strejken är den mäktigaste kampformen mot kapitalistklassen. Strejker är nödvändiga, om och om igen, mot kapitalisternas tendens att öka sina profiter genom lönesänkningar, ökad arbetstid eller arbetsintensitet.

Fackföreningarna har skapats som instrument för organiserat motstånd baserat på stark solidaritet och inbördes hjälp. I och med storföretagen tillväxt har kapitalets makt ökat så enormt att arbetarna bara i undantagsfall kan motverka försämringar av sina förhållanden. Fackföreningarna utvecklades till instrument för medling mellan kapitalister och arbetare; de upprättar avtal med företagen som de försöker påtvinga de ofta ovilliga arbetarna. Ledarna vill bli en erkänd del av kapitalets och statens maktapparat, som förtrycker arbetarna.

Arbetarklassens rätt tar sig, under dessa omständigheter, formen av vilda strejker. De är spontana utbrott av massorna under lång tid av undertryckt motståndsanda. De är direkta aktioner där arbetarna tar sin kamp helt i egna händer och lämnar fackföreningarna och ledarna utanför.

Kampen organiseras av strejkkommittéer, de strejkandes delegater, valda och utsända arbetare. Genom diskussioner i dessa kommittéer skapar arbetarna sin enhet i handling. Utvidgandet av strejker till än större massor, den enda användbara taktiken för att tvinga fram eftergifter från kapitalet, är helt och hållet motsatt fackföreningarnas taktik att begränsa kampen och avsluta den så fort som möjligt. Sådana vilda strejker är för närvarande arbetarnas enda verkliga klasskamp mot kapitalet. Här uppnår de frihet genom att själva välja och styra sina handlingar och utan att vara styrda av andra makter för andra intressen.

Detta visar sådana klassprotesters betydelse för framtiden. När de vilda strejkerna blir alltmer utbredda så ställs de mot statens hela fysiska makt. De antar en revolutionär karaktär. När kapitalismen utvecklas till en organiserad världsregering – ännu blott i form av två tävlande makter som hotar att utrota hela mänskligheten – så antar arbetarklassens frihetskamp formen av en kamp mot statsmakten. Dess strejker antar karaktär av stora politiska strejker. Ibland världsomfattande strejker. Då måste strejkkommittéerna utveckla allmänna sociala och politiska funktioner och anta karaktär av arbetarråd. Revolutionär kamp om makten i samhället är på samma gång kamp om makten över och i fabrikerna. Då utvecklas arbetarråden, kampens organ, samtidigt till produktionsorgan.

Anton Pannekoek (1873-1960)
Holländsk astronom och marxistisk teoretiker; en av grundarna till den s.k. rådskommunismen. Texten publicerad i tidskiften ”Rätekorrespondenz” nr 15, mars 1936.

Vi ser nu de allra första ansatserna till en ny arbetarrörelses uppkomst. Den gamla rörelsen är förkroppsligad i partier. Tron på partiet utgör den största hämningen, vilken nu gör arbetarklassen maktlös. Därför undviker vi att bilda ett nytt parti, inte för att vi är för få – varje parti måste börja i det lilla – utan därför att partiet nu innebär en organisation, som vill styra och behärska arbetarklassen. I motsatts därtill sätter vi upp följande princip: arbetarklasen kan bara komma sig upp och segra om den tar sitt öde i egna händer. Arbetarna ska inte godtroget ta efter andra lösningar, eller någon grupps, inte heller våra, utan tänka själva, handla själva. Därför betraktar vi som deras naturliga organ till upplysning i denna tid av övergång, arbetargrupperna, studie- och diskussionsgrupper, som bildar sig själva och själva söker sin väg.

Denna åskådning står i skarpaste motsättning till den nedärvda uppfattning av partiets roll som det viktigaste organet för proletariatets upplysning. Därmed råkar den på motstånd och avslag i många kretsar, som inte längre vill veta av något det socialistiska eller kommunistiska partiet. Delvis är det traditionens makt; om man alltid har betraktat arbetarkampen som partikamp och partiernas kamp, är det mycket svårt, att se världen enbart ur klassens och klasskampens synpunkt. Men delvis finns däri också medvetandet om att partiet trots allt måste spela en viktig och väsentlig roll i proletariatets befrielsekamp. Denna ska vi nu skärskåda närmare.

Skillnaden som det här handlar om, låter sig kort sammanfattas som så: ett parti är en gruppering efter åskådningar, en klass är en gruppering efter intressen. Klasstillhörigheten bestäms av rollen i produktionsprocessen, som för med sig bestämda intressen. Partitillhörigheten är beroende av sammanslutningen av personer, vilka hyser samma åsikter om de viktiga samhälleliga frågorna. Tidigare trodde man, på praktiska och teoretiska grunder, att denna motsättning skulle försvinna i klasspartiet, ”Arbetarpartiet”. Under socialdemokratins uppkomst verkade det, som om detta parti så småningom skulle omfatta hela arbetarklassen, dels som medlemmar, dels som sympatisörer. Och eftersom teorin angav, att lika intressen nödvändigtvis måste åstadkomma lika åsikter och lika mål, skulle skillnaden mellan partiet och klassen successivt försvinna. Den historiska utvecklingen har sedan visat helt andra saker. Socialdemokratin förblev en minoritet, andra arbetargrupper organiserade sig emot den, delar splittrade sig ifrån den, dess egen karaktär ändrades, dess programpunkter reviderades eller fick en annan betydelse. Samhällets utveckling går inte efter en rak linje, utan genom strider och motsättningar.

Samtidigt som arbetarkampen växer i styrka växer också motståndarens makt och utsår ständigt nytt tvivel och osäkerhet i kämparnas hjärtan om vilken väg de ska välja. Och varje tvivel skapar splittringar, inre motsättningar och fraktionsstrider inom arbetarrörelsen. Man ska inte enbart beklaga dessa splittringar och fraktionsstrider som något skadligt, som inte borde finnas och som håller arbetarna maktlösa. Det har redan ofta sagts i dessa skrifter; arbetarklassen är inte svag på grund av den inre splittringen, utan den är splittrad därför att den är svag. Eftersom motståndarens makt är stor och de gamla medlen mot den visat sig vara verkningslösa, måste arbetarklassen därför söka sig nya vägar. Vad den har att göra kan inte komma som en blixt från klar himmel; den måste uppnå det genom hårt arbete, genom tankearbete, i en oenighet av motsatta meningar, i hårda meningskonflikter. Den måste själv söka vägen, och därtill tjänar den inre kampen. Den måste överge gamla tankar och illusioner och finna nya vägar; och eftersom det är så svårt just nu, är splittringen också så stor.

Man ska inte heller ha den illusionen, att dessa skarpa parti- och meningsmottsättningar bara är naturliga under denna övergångstid och att de efteråt kommer att försvinna i en stor enighet. Förvisso kommer det tider i klasskampens utveckling, då plötsligt alla krafter på en gång koncentrerar sig på ett stort uppnåeligt resultat, och då revolutionen uppbärs av en mäktig enighet. Men sedan, som efter varje seger, kommer genast skiljaktigheterna om de vidare målen. Även om arbetarklassen är segerrik, står den alltid åter inför de svåraste uppgifter, att undertrycka motståndaren ännu mer, att bygga upp produktionen, att skapa en ny ordning. Det är omöjligt, att därvid alla arbetare, alla skikt och grupper med sina ännu ofta olika intressen, ska tänka och känna exakt på samma sätt, och genast av sig själva är eniga i det fortsatta handlandet. Just därför att de är människor, som själva måste göra det, som själva måste finna sin väg, kommer det att uppträda de skarpaste meningsmottsättningarna, vilka kommer att bekämpa varandra, och först därigenom kunna bringa tankarna till klarhet.

Om därvid nu personer med samma grundåskådningar sammansluter sig, för överläggningar om praktiska möjligheter, för klarlägganden genom diskussioner, för propagerandet av sina åsikter, då kan man kalla sådana grupper för partier. Benämningen är likgiltig. Det väsentliga är, att partierna i denna angelägenhet spelar en helt annan roll än vad partierna idag gör anspråk på för sin del. Handlandet, den materiella kampen är arbetarmassornas egen sak, i sin helhet, i sin naturliga gruppering som fabrikspersonal, eftersom denna är enheten i den praktiska kampen; eller i andra naturliga grupper. Det vore meningslöst, om anhängarna av en partiuppfattning gick i strejk och anhängarna av en annan riktning fortsatte att arbeta. Men båda riktningarna kommer genom sina anhängare att hävda sin uppfattning om strejk eller icke strejk i fabriksförsamlingen och därigenom möjliggöra ett välgrundat beslut för helheten. Kampen är så stor, fienden så mäktig, att bara massornas gemensamma kraft kan uppnå en seger; handlingens, enighetens, entusiasmens materiella och moraliska kraft, men samtidigt insiktens, klarhetens andliga kraft. Om dessa partiers eller åsiktsgruppers stora betydelse ligger däri, att de frambringar denna klarhet genom sina ömsesidiga strider, sina diskussioner, sin propaganda. De är arbetarklassens organ för självupplysning, med vilka de för sig själva finner vägen till frihet.

Det förstås därmed, att sådana partier och deras åskådningar inte är fasta och oföränderliga. I varje förändring av läget, med varje ny kampuppgift, kommer meningar att gå isär och förena sig. Andra grupper bildas, med andra program. De har en växlande karaktär, och anpassar sig därmed ständigt till den nya situationen.

Dagens arbetarpartier har en helt motsatt karaktär. De har ju också ett anat mål; de vill erövra makten åt sig själva. De vill inte vara arbetarklassens hjälpmedel till befrielse. De vill själva härska, och påstår, att detta skall bli proletariatets befrielse. Socialdemokratin som växte upp i parlamentarismens tidevarv, tänker sig detta herravälde som en regering med majoritet i parlamentet. Det kommunistiska partiet för partiherraväldet till dess yttersta konsekvens, som partidiktatur.

Sådana partier, i motsatts till de tidigare nämnda, måste vara stela bildningar, som skarpt avgränsar sig genom medlemsbok, stadgar, partidisciplin, antagnings- och uteslutningsförfarande. Ty de är maktapparater, som kämpar om makten, håller anhängarna stången genom maktmedel och söker ständigt utbreda sitt maktområde. Deras uppgift är inte att uppfostra arbetarna till självständigt tänkande, utan att dressera dem till troende anhängare av just den egna läran. Medan arbetarklassen behöver största möjliga frihet för den andliga utvecklingen, för att kunna utveckla sin makt och segra, måste partiherraväldet försöka undertrycka alla andra åsikter än sina egna. Hos de ”demokratiska” partierna sker detta förtäckt, under sken av frihet, hos diktaturpartierna sker det genom öppet, brutalt förtryck.

Det finns redan många arbetare, som inser att det socialistiska eller kommunistiska partiets herravälde bara skulle vara en förtäckt form av borgerligt klassherravälde, varvid arbetarklassens utsugning och underkastelse skulle kvarstå. Men enligt deras mening ska nu i stället ett ”revolutionärt parti” byggas, som verkligen eftersträvar arbetarmakt och som vill förverkliga kommunismen. Inte ett parti i den betydelse som vi framlade i det första stycket, en åsiktsgrupp som bara upplyser, utan ett parti i dagens betydelse, som självt kämpar om makten, som i form av arbetarklassens förtrupp, den medvetna revolutionära minoritetens organisation, erövrar partiherraväldet för att utnyttja det för klassens befrielse.

Vi påstår däremot; i namnet ”revolutionärt parti” finns redan en inre motsägelse. Ett sådant parti skulle inte vara revolutionärt. Det vore i så fall om man kallar ett regeringsskifte med lite våld – som t.ex. början till det Tredje riket – för en revolution. När vi talar om ”revolutionärt”, är det naturligtvis alltid den proletära revolutionen, arbetarklassens gripande av makten, som åsyftas.

Det ”revolutionära partiet” stödjer sig på idén, att arbetarklassen behöver en grupp ledare, som för dess räkning besegrar bourgeoisien och bildar en ny regering, m.a.o. att arbetarklassen ännu inte är kapabel att genomföra en revolution. Det stödjer sig på idén, att dessa ledare sedan genom lagstiftning skall införa kommunismen, m.a.o. att arbetarklassen ännu inte är kapabel att förvalta och organisera sitt arbete och sin produktion. Men för det första: är inte denna idé riktig? Då nu, i detta ögonblick, arbetarklassen som massa ännu inte visar sig mogen för revolutionen, är det då inte nödvändigt, att den revolutionära förtruppen, partiet, genomför den åt dem nu? Och gäller inte detta så länge massorna lugnt tolererar kapitalismen?

Å andra sidan måste man fråga sig: vilken makt skulle kunna föra ett sådant parti till revolutionen? Hur skulle det vara i stånd att besegra den kapitalistiska klassen? Bara därigenom att massorna står bakom det. Bara därigenom att massorna reser sig och störtar de gamla härskarna genom massangrepp, masskamp och masstrejk. Om inte massorna ställer sig bakom, går det i vilket fall som helst inte.

Sedan kan två saker hända. Antingen fortsätter massorna sin aktion. De går inte hem, för att överlåta regerandet till det nya partiet. De organiserar sin makt i fabriker och verkstäder, de förbereder den fortsatta kampen för det fullständiga besegrandet av kapitalismen, de bildar genom arbetarråd en fast förbindelse, för att därigenom ta hand om ledningen av hela samhället. Kort och gott, de visar att de inte är helt inkompetenta att genomföra en revolution som det verkade. I så fall kommer nödvändigtvis konflikter att utveckla sig med partiet, som självt vill ta makten i sina händer, och som genom sin lära, att partiet måste vara klassens ledare, bara kommer att betrakta klassens självverksamhet som oordning och anarki. Det kan då hända att arbetarklassens rörelse mäktigt utvecklas och lämnar partiet bakom sig. Eller tvärtom kunde partiet med hjälp av borgerliga element slå ned arbetarna. Men i vilket fall som helst är partiet då en hämsko på revolutionen. För att det vill vara mer än propaganda- och utredningsorgan. För att det som parti tror sig måste härska och styra.

Eller så följer arbetarna partiläran och avsäger sig den fortsatta ledningen. De följer de från ovan givna parollerna, hyser förtroende för den nya regeringen (som i Tyskland 1918), som skall förverkliga socialismen eller kommunismen, och går hem till arbetet. Genast sätter nu bourgeoisien in hela sin klasskraft, vars rötter ännu är obrutna: dess penningmakt, dess oerhörda andliga makt, dess ekonomiska makt i fabriker och storföretag. Mot denna kraft är det regerande partiet för svagt. Det kan bara hålla sig upprätt genom moderation, tillgifter och eftergifter. Så säger man att det inte finns mer att uppnå för tillfället, och att det är idioti av arbetarna, att genom påtryckningar försöka genomföra ouppnåeliga fodringar. Så blir partiet, berövat masskraften hos en revolutionär klass, till verktyg för upprätthållandet av det borgerliga herraväldet.

Vi sa tidigare att ett ”revolutionärt parti” är en självmotsägelse i den proletära revolutionens mening. Man kunde säga det på ett annat sätt: I ordet ”revolutionärt parti” betyder revolutionärt alltid en borgerlig revolution. Alltid när massorna reser sig för att störta en regering, och sedan överlåter makten till ett nytt parti, har vi en borgerlig revolution, ersättandet av ett härskande skikt med ett nytt friskt härskande skikt. Så kom i Paris 1830 penningbourgeoisien i stället för markägarna, 1848 den industriella bourgeoisien i stället för finansbourgeoisien.

Så kom i den ryska revolutionen partibyråkratin som regerande skikt till makten. Men i Västeuropa och Amerika är bourgeoisien så mycket mäktigare och fastare förankrad i företag och banker, att den inte låter sig skjutas åt sidan av en partibyråkrati. Den kan bara besegras genom att det åter appelleras till massorna, och att dessa beslagtar företagen och bygger upp sin rådsorganisation. Men då visar det sig gång på gång, att den verkliga kraften ligger hos massorna, vilken förintar kapitalväldet i den framskridande egna aktionen.

De, som alltid drömmer om ett ”revolutionärt parti”, tar bara halv, begränsad lärdom av den hittillsvarande utvecklingen. Eftersom arbetarpartierna, socialistpartierna och kommunistpartierna, har blivit borgerliga maktorgan för upprätthållandet av utsugningen, drar de slutsatsen, att det måste göras bättre. De ser inte, att det ligger en mycket djupare konflikt bakom dessa partiers misslyckande, nämligen konflikten mellan hela klassens självbefrielse av egen kraft och dämpandet av revolutionen genom ett arbetarvänligt nytt välde. De tror sig vara ett revolutionärt avantgarde, eftersom de ser massorna inaktiva, likgiltiga. Massorna är emellertid inaktiva, därför att de ännu inte klart ser kampens väg och klassens enhet, och instinktivt förnimmer motståndarens enorma makt och likaså instinktivt hur kolossal deras uppgift är. När de väl av förhållandena drivs till aktion, då måste de själva ta sig an denna uppgift, självorganiseringen, exproprieringen av produktionsmedlen, angreppet på kapitalets ekonomiska makt. Och så framgår det, att detta förmenta avantgarde, som försöker leda och behärska massorna efter sitt program, medelst ett ”revolutionärt parti”, visar sig efterblivet just genom denna uppfattning.

Skriven av danska rådskommunister 1980.

I. KAPITALISM, KRIS, REVOLUTION, KOMMUNISM.
1. Kapitalet är orsaken till kapitalismens kris.
Den kapitalistiska produktionen är inte en produktion bestämd av mänskliga behov, produktionen är bestämd av kravet på värdeförmering. Detta – inte överproduktion, underkonsumtion, ”orimliga” lönekrav, den byråkratiska staten osv. – är orsaken till kapitalismens kris. Varför? En ständigt ökande utsugning är medlet för ackumulation av kapital. Och ju mer kapitalisterna redan har ökat utsugningen desto nödvändigare blir det med en ännu kraftigare ökning av utsugningen och desto mindre mervärde kan utpressas. Konsekvensen blir att utsugningen ökar. Klassmotsättningen utvecklar sig fram emot allt hårdare sociala motsättningar, samtidigt som möjligheterna av en lösning för borgarklassen försvinner – krisens enda lösning är arbetarnas revolution.

2. Arbetarklassen är den revolutionära rörelsens kärna.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är grunden för det borgerliga samhället. Den kapitalistiska krisen utgår från den kapitalistiska produktionsprocessen och den däri liggande klassmotsättningen mellan producenter och utsugare. Därför skall och kan kapitalismen revolutioneras i produktionsprocessen, dvs i arbetarnas självständiga tillkämpande av herradömet över den enskilda fabriken. Arbetarna är maskinernas direkta och praktiska herrar. Det är de som har den viktigaste ekonomiska funktionen. Samhället vilar på deras arbete. Därför är den självständiga strejken och masstrejken följd av arbetarnas ockupation av fabrikerna, den avgörande aktionsformen för etablerandet av en rådskommunistisk rörelse.

3. Den revolutionära rörelsen är en spontan rörelse:
De antikapitalistiska aktionerna uppstår spontant. De påtvingas de ovilliga arbetarna av kapitalismen. Handlingen utlöses inte av övertygelse, den uppstår spontant och oemotståndligt. I en sådan spontan handling avslöjar människor kollektivt för sig själva och andra vad de är i stånd till. Den kollektiva aktionen på den enskilda fabriken och mellan fabrikerna, denna samlade kraft är ett uttryck för det sätt som krisen samhälleligt utvecklar sig. Spontanitetens organisering är kapitalets verk.

4. Den revolutionära rörelsen är en rådsrörelse.
Den kapitalistiska krisen utgår från motsättningen mellan arbete och kapital på den enskilda fabriken. Detta är krisens kärna och samtidigt krisens kännetecken. Arbetarklassens svar på krisen är masstrejken och ockupationen av de enskilda fabrikerna. Revolutionens resultat är producenterna självständiga övertagande av produktionen och en produktion för behov. Arbetarrådet är således grundcellen i den antikapitalistiska kampen, i proletariatets diktatur och i det framtida kommunistiska samhället.

5. Den proletära revolutionen innebär en omvälvning av alla sidor av samhällslivet.
Den kapitalistiska produktionen och cirkulationen har direkt eller indirekt satt sin prägel på alla sidor av samhällslivet. Därför är den proletära revolutionen inte bara en ekonomisk revolution. Producenterna erövring av den ekonomiska makten möjliggör en medveten ändring av alla sidor av de samhälleliga förhållandena, men denna följer inte automatiskt på producenternas övertagande av produktionsmedlen. Målet är kollektiv självstyrning och självförverkligande som det materiella och andliga livets omfattande produktionsprocess.

6. Från ekonomisk till politisk revolution.
Revolutioners bas är den ekonomiska rådsmakten organiserad utifrån varje enskild fabrik. Men när arbetarnas aktion är så kraftfull att själva regeringens organ blir sönderslagna, måste råden ta på sig politiska funktioner. Nu måste arbetarna sörja för den sociala ordningen och säkerheten, dom måste se till att livet kan fortsätta och för detta är råden deras organ. Härigenom utvecklar råden sig fram till att bli den sociala revolutionens organ.

7. Det kommunistiska samhällets grund: Produktion av bruksvärde.
Det avgörande för kommunismens politiska ekonomi är att det abstrakta arbetets princip har utplånats. Värdelagen härskar inte längre över bruksvärdeproduktionen. Kommunismens politiska ekonomi är enkel: Dessa två grundelement är den konkreta arbetstiden och statistik. Produktionsprocessen behärskas inte längre av jakten på profit, utan av produktion av bruksvärde. Och fördelningen bestäms inte av köpkraften utan av behovet.
II. DE KAPITALISTISKA ARBETARORGANISATIONERNA

8. Socialdemokratin är en kontrarevolutionär rörelse.
Grunden för socialdemokratin är massornas omedelbara medvetenhet. Det kapitalistiska produktionssättet framträder som om det är av naturen givet. Den framstår som om den enbart är ett resultat av den teknologiska utvecklingen. Det innebär att socialdemokratins mål är den fulla kontrollen över koordineringen av produktionen och fördelningen av produktionsresultatet; medlet är en centralistisk statsapparat med största möjliga kontroll över alla delar av samhället. Och det innebär att den revolutionära arbetarrörelsens övertagande av kontrollen över produktionsmedlen av den socialdemokratiska arbetarrörelsen uppfattas som ett bokstavligt hot mot samhällets fysiska välfärd och kommer därför att mötas av alla former av motstånd – från propaganda till våld.

9. Fackföreningen är en kapitalistisk arbetarorganisation.
Det är fackföreningens uppgift att ta ifrån kapitalet större eller mindre del av mervärdet – aldrig att upphäva mervärdesproduktionen. Det betyder, att hänsynen till medlemmarnas verkliga intresse, dvs fackföreningens löneförhöjningsframgångar, förutsätter en blomstrande konjunktur, vilket är detsamma som blomstrande profit för kapitalet. Arbetarråden däremot ska inte mildra utsugningen, men upphäva eller ta bort hindren som ännu står i vägen för upphävandet av utsugningen. Skillnaden mellan de två organisationsformerna är därför inte en gradskillnad men en artskillnad. Fackföreningarna står i motsättning till de revolutionära arbetarråden.

10. Det ”kommunistiska” avantgardepartiet är anti-kommunistiskt.
Den ryska bonde-revolutionen kunde enbart segra därför att massorna leddes av ett enat och väldisciplinerat avantgardeparti. Men revolutionen i de högt utvecklade kapitalistiska länderna är inte en bonderevolution. Den proletära revolutionens mål är att arbetarna skall bli herrar över produktionen. Först då är kapitalismen utplånad. Detta står i absolut motsättning till det leninistiska partiet, vars mål är borgerskapets omstörtande och organisering av produktionen genom en statsbyråkrati; dvs. införandet av en ny härskande klass.
III. SITUATIONEN I DAG

11. Den väst-europeiska kapitalismen befinner sig i en förrevolutionär situation
De högt utvecklade kapitalistiska ländernas nuvarande kris gör det rimligt att anta att vi befinner oss i en förrevolutionär situation. Att situationen ännu inte är revolutionär framgår av de objektiva omständigheterna – att kapitalets reproduktion ännu inte kastats ut i en kris av samhällelig omfattning – och det framgår av de subjektiva omständigheterna – att arbetarklassens omedelbara behov inte är en revolutionär omvälvning.

12. Den interventionistiska staten är på väg in i en förebyggande kontrarevolutionär strategi.
I många av de krisdrabbade västeuropeiska länderna – tydligast kanske i Västtyskland och Sverige – är den socialdemokratiskt dominerade staten på väg in i en förebyggande kontrarevolutionär strategi, som är särskilt allvarlig, eftersom vänstern ännu inte utgör någon stark antikapitalistisk tendens. Medlen är skärpt pro-kapitalistisk lagstiftning, centralisering av beslutsprocessen, yrkesförbud, framkallande av existensångest, rent våld.

13. Socialdemokratin i krisen.
Socialdemokratin kämpar för två övergripande intressen: för det första upprätthållandet och utvecklandet av den ”samhälleliga rikedomen” och för det andra ”löntagarnas intressen”. I uppgångsperioder kan bägge intressena tillgodoses, i kristider viker den senare för den förra, som är lika med kapitalisternas profit. Vidare uppfattar socialdemokratin de vänsterströmningar som angriper den kapitalistiska produktionsprocessen, som motståndare att bekämpa med alla medel. De antikapitalistiska grupperna skall därför bekämpa socialdemokratin utan illusioner om att socialdemokratin skulle ha något berättigande för arbetarklassen.

14. Kamp mot socialdemokratin: kamp mot reformismen.
Kampen mot socialdemokratin är en kamp för upphävandet av dess massbas, de utbredda socialdemokratiska illusionerna i arbetarklassen. Det sker i agitation mot socialdemokratin och det sker i kamp mot parlamentariska illusioner. Men först och främst sker det praktiskt, dvs i kamp för de omedelbara behoven och i det fullständiga kollektiva självbestämmandet i motsättning till den övergripande socialdemokratiska statsinterventionismen. Det bästa argumentet mot socialdemokratin är de självständiga rådsförberedande grupperna och rörelserna, basorganiseringens självständiga kamp för de konkreta behoven.

15. Fackföreningarnas berättigande och begränsning.
Fackföreningarna är nödvändiga i kampen för lönearbetarnas levnadsvillkor. Det kan inte vara de antikapitalistiska gruppernas uppgift att bekämpa denna funktion. I takt med utvecklingen av den kapitalistiska krisen kan fackföreningarna inte och vill de av hänsyn till ”produktionsöverskottet” inte fylla denna uppgift tillfredsställande. Det är härigenom, att proletariatet inser det omöjliga i att ändra villkoren i grunden genom denna kamp, dvs ser skillnaden mellan den kapitalistiska och den proletära arbetarrörelsen. Det är de antikapitalistiska gruppernas uppgift, t ex i form av stödkommittéer – att fasthålla och främja diskussionen av denna förståelse för fackföreningarnas funktion och begränsning.

16. Kampen mot fackföreningarna: Kampen om makten över strejken.
Det finns ingen kontinuerlig förbindelse mellan den fackföreningsmässiga intressekampen och den revolutionära kampen. De anti-kapitalistiska grupperna skall propagera mot sådana illusioner inom vänstern. Konflikten mellan fackföreningen och den rådsförberedande organiseringen gör sig gällande på så sätt att när strejken för fackföreningen är det sista argumentet för den mest fördelaktiga kompromissen så är det för den revolutionära arbetarrörelsen det första ledet i en antikapitalistisk aktion. En huvudpunkt kommer därför att vara kontrollen över strejken och om fackföreningen inte uppfyller sin kapitalistiska funktion tillfredsställande för arbetarklassen, så är det de anti-kapitalistiska gruppernas uppgift att kämpa för producenternas övertagande av strejken, den ”vilda strejken”.

17. De antikapitalistiska grupperna skall kritisera vänstern.
Reformismen i socialdemokratisk tappning gömmer sig bakom många vänster-masker idag. Och socialdemokrati är – oberoende av vad den kallar sig – det allvarligaste hindret för revolutionen och därtill borgarklassens sista hopp. Därför måste de antikapitalistiska grupperna konsekvent kritisera varje form av socialdemokrati i vänstern och inte – i en missriktad lojalitet med vänstern – göra sig dummare än den är. Särskilt kan dessa grupper inte – i det nuvarande klasskampsläget – förespråka en bred enhetsrörelse inom vänstern, absolut inte ett vänsterledarskap.

18. Kampen mot de leninistiska arbetarorganisationerna. Kritik av statskapitalismen.
Ingen, som har mer än sina kader att mista, (och troligen inte ens de) kan kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle, om det enbart är ett korrektur av det bestående systemet. Detta är ett väsentligt argument mot de leninistiska arbetarorganisationerna, vilkas funktion till syvende och sist är detsamma som socialdemokratins: att föra en grupp ledare till makten, som med hjälp av statsmakten kan,etablera en planerad produktion. Detta leder till en kritik av det sovjetiska ekonomiska systemet: där kontrollerar statsbyråkratin – den nya härskande klassen – produktionen och således också mervärdet medan arbetarna blott mottar en lön och således utgör en utsugen klass. Detta leder till att ständigt påvisa, att ett leninistiskt partis revolutionära resultat bara kan bli en radikal omformning av kapitalismen. Och det förpliktar till en kamp mot de leninistiska gruppernas hot mot basorganiseringens självständighet.

19. Den konkreta kampens radikaliserande effekt.
Schematiskt sett kan man säga att lönearbetaren existerar i tre olika former i det borgerliga samhället – t ex i valbåset – som borgare, dvs som neutral individ med ansvar för det borgerliga samhället. För det andra existerar lönearbetaren som socialpartner, dvs som producent, som mottar en del av produktionens överskott som lön; detta är den fackföreningsmässiga medvetenhetens grund. Och för det tredje i den spontana och självständiga aktionen som klassmedlem; den självorganiserade kampen som lönearbetare rymmer möjligheten att i sin konkreta konsekvens föra längre än den vanliga socialpartnerrollen: t ex kan strejkkampens konkreta omständigheter nödvändiggöra en fabriksockupation. Här ”överraskar arbetaren sig själv”.

20. Det är de antikapitalistiska arbetargruppernas uppgift att hålla fast vid klasståndpunkter.
Den fria aktionen ger möjlighet för skapandet av en klasståndpunkt. Emellertid existerar denna ståndpunkt i strid med statliga uppfostringsinstitutioner (skola, radio, TV),, borgerlig press, socialdemokrati, fackföreningar, osv. Det är de antikapitalistiska arbetargruppernas uppgift att stå fast vid den radikala arbetarståndpunkten längre än under aktionen (strejken), göra detta medvetande kollektivt och respekterat. De antikapitalistiska arbetargrupperna kan och skall fasthålla resultaten från rörelserna, de skall grunda former för utvärdering och förmedling av erfarenheter från dan sociala kampen, de skall fasthålla vid den framspirande förståelsen för de kollektiva antikapitalistiska aktionernas framväxande nödvändighet och de skall understödja och kritisera den radikaliserade sociala kampen. Den rådsförberedande rörelsena embryo är t ex strejkkommittéerna. Bara genom sådana organiseringar kan arbetarna själva, kollektivt och individuellt handla och fatta beslut och utveckla sig och skapa sig en självständig mening. Bara på detta sätt kan en äkta klassorganisering byggas från grunden och ta form i skapande av arbetaråd.

21. Den proletära arbetarorganiseringen: Kamp för det kollektiva självbestämmandet.
Den viktigaste parollen är den om verklig demokrati. Rådstanken låter sig inte förenas med demokrati som inom ramarna av den kapitalistiska världen bara kan betyda formellt politiskt likaberättigande. Om det i det 20:e århundradet finns en konkret utopi, så är det råden. Denna utopi får åter aktualitet när den byråkratiserade statsapparaten och kapitalistiska arbetarorganisationer inte längre är i stånd till att representera stora befolkningsgruppers elementära intressen. Målet för den rådskommunistiska arbetarrörelsen är: Kollektiv autonomi och självrealisering som den allomfattande produktionsprocessen för massornas materiella och andliga liv. Utan det permanenta fasthållandet av basorganisationen hänger hela den grundläggande socialistiska demokratiuppfattningen i luften; annars saknas den materiella grunden för den radikala kritiken av det borgerliga samhällets skendemokrati. Ingen demokrati utan socialism – ingen socialism utan direkt, omedelbar demokrati.