Förbundet Arbetarsolidaritet

Wanja Lundby-Wedin känner sig grundlurad. Som styrelseledamot i AMF Pension har hon varit med och beviljat förre vd:n Christer Elmehagen en extra pension om 32 miljoner kronor och kommer nu med illaluktande bortförklaringar

Som styrelseledamot i AMF pension uppbär Wanja Lundby-Wedin och övriga LO-representanter 80000 kronor om året i feta arvoden. Då kan man tycka att det är deras förbannade skyldighet att se till att styrelsen sluter rimliga och begripliga avtal med sina direktörer.
Även om Lundby-Wedin satt och sov på det möte i mars 2004, som beslutade om Elmehagens extra pension, så behövde hon bara läsa de bokslutsrapporter hon själv skrivit under för att känna till det beslut hon högst eventuellt sov bort. Det är inte Lundby-Wedin som är lurad, det är hon som försöker lura de medlemmar hon säger sig representera.
Lundby-Wedin har medverkat till att AMF Pension betalat Christer Elmehagen 72 miljoner kronor i lön och bonusar för tio års arbete. Enligt LO-ordföranden är det en marknadsmässig lön för en VD som Elmehagen, alldeles oavsett att verksamheten bedrivits med ett så uselt resultat, att AMF Pension nu ser sig tvingat att sänka sina utgående pensioner.
Redan 1996 beslutade LO och dåvarande SAF i full enhällighet att marknadsanpassa AMF Pension, vilket gav spekulation med pensionspengar istället för värdesäkrade investeringar och premiepensioner istället för förmånsbestämda ersättningar.
Det är denna LO:s kapitulation för marknaden som idag ger LO-medlemmarna sänkta avtalspensioner.

I måndags kväll sade Byggnads nej till medlarnas bud i de pågående avtalsförhandlingarna med Sveriges Byggindustrier.

I oktober 2008 sade Byggnads upp bygg- och anläggningsavtalet, för att förenkla och förbättra de nu gällande avtalen i byggbranschen – för att få ordning och reda på krånglet kring bland annat lönerapporteringarna.

Tanken var att få igenom dessa förändringar innan den ordinarie avtalsrörelsen drar igång. Under en ordinarie avtalsrörelse är det så många andra frågor som ges uppmärksamhet, att den här typen av förenklingsfrågor lätt faller bort.

Sveriges Byggindustrier har nu valt att inte tillmötesgå Byggnads. Istället har Sveriges Byggindustrier lagt till en mängd andra frågor, som skulle förskjuta maktbalansen och ändra styrkeförhållandena på arbetsplatserna. Detta har lett till att Byggnads sagt nej till medlarnas slutbud. Byggnads föreslår Istället, att det nu gällande avtalet förlängs till 2010-03-31, men med den förändringen att inrapportering av löner endast ska ske för Byggnads medlemmar. Kampen fortsätter.

Pris från stiftelsen Hela Sverige – Artister mot nazister till ordföranden i Byggettan

Den 23 mars tilldelades Byggettans ordförande Johan Lindholm ett stipendium på 25 000 kr från stiftelsen Hela Sverige – Artister mot nazister.
Det är andra gången Byggnads får ta emot ett pris från Artister mot nazister. Första gången var 2004 då Byggnads fick ett hedersomnämnande, för att då som enda fackförbund tagit fram en policy mot rasism och högerextremism.

Denna gång är det Byggettans ordförande Johan Lindholm som fått ett pris på 25 000 kr för sitt arbete mot rasism. Stiftelsens motivering lyder:
”Johan Lindholm är en kraftfull röst för alla människors lika värde och för demokrati. För sitt orädda och starka engagemang i den fackliga kampen mot rasism och främlingsfientlighet.”

Bara att lyfta på bygghjälmen!

Socialdemokraternas representanter i EU parlamentet, Göran Färm, Anna Hedh och Åsa Westerlund, anser att deras nuvarande lön på 54 500 kronor i månaden är på tok för lite och anser sig vara värda en höjning med 30 000 kr.

EU parlamentarikernas löner kommer att höjas från 54500 kronor till 86000 kronor i månaden från och med sommaren. Förutom den 58 procentiga löneökningen fortsätter givetvis feta traktamenten och reseersättningar att gälla.
Riksdagens arvodesnämnd skall nu diskutera om inte riksdagsledamöternas löner skall höjas till samma nivå. Nämnden har därför ett seminarium 30 mars för att diskutera hur de svenska riksdagslönerna påverkas av EU-höjningen.

Svenskt Näringsliv krävde att anställningsskyddet och det fackliga inflytandet i småföretag skulle skrotas.

Som ni vet blev det inget nytt huvudavtal i det gamla ”Saltsjöbadsavtalets anda” och tur var nog det. När Svenskt Näringsliv nu publicerat sin kravlista för att ingå ett nytt avtal, vänder det sig i magen vid en genomläsning. Inte bara för att Svenskt Näringsliv visar sitt rätta tryne, utan kanske främst utav vetskapen om att fackpampar från både PTK och LO säger sig vara villiga att återuppta förhandlingarna.
Slopa anställningsskyddet i småföretag och ett undantag av fem personer vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Genom en sådan förändring skulle ägare av småföretag kunna bestämma vem som sägs upp utan facklig inblandning.
– Ja, det var syftet med förslaget, säger Jan Peter Duker, vice VD i Svenskt Näringsliv.

I Svenskt Näringsliv förslag till huvudavtal framgår att organisationen inte bara ville ändra kriterierna för urvalet vid uppsägningar. Man krävde också att anställningsskyddet och det fackliga inflytandet i småföretag skulle skrotas.
Det skulle ske genom flera åtgärder:
• En allmän regel om fem undantag vid uppsägningar. Småföretagare som tvingades skära ner personal skulle därmed helt självständigt kunna göra turordningslistan i merparten av fallen.
• Slopad rätt för fackliga ombudsmän att förhandla i lokala frågor på företag där det saknas fackklubb. I stället skulle personalen utse någon person som företrädare.
• Arbetsgivarna ville dessutom utreda om medbestämmandet skulle begränsas i småföretag, med hänvisning till EU där till exempel företag måste ha minst 50 anställda för att omfattas av direktivet om samråd.

Från Svenskt Näringsliv hoppas man nu istället på att få hjälp av den borgerliga regeringen med att slakta arbetsrätten. Här välkomnar man centerledaren Maud Olofssons utspel för antal dagar sedan med tillfredställelse. Då föreslog hon förändringar i Las med syftet att underlätta uppsägningar i småföretag. För Svenskt Näringslivs del har det ingen som helst betydelse om förändringen av arbetsrätten sker genom avtal eller lagstiftning.

För oss vanliga arbetare visar detta att vi måste föra vår kamp själva. Vi kan inte låta några pampar sitta och förhandla om den grundtrygghet som generationer av arbetare kämpat sig till. Av erfarenhet vet vi, att det är väldigt svårt att vinna tillbaka rättigheter, som en gång gått förlorade. Låt inte arbetsköpare och fackpampar diktera villkoren för ditt liv. Tillsammans, är det vi som skall styra skutan.