Skriven av danska rådskommunister 1980.
I. KAPITALISM, KRIS, REVOLUTION, KOMMUNISM.
1. Kapitalet är orsaken till kapitalismens kris.
Den kapitalistiska produktionen är inte en produktion bestämd av mänskliga behov, produktionen är bestämd av kravet på värdeförmering. Detta – inte överproduktion, underkonsumtion, ”orimliga” lönekrav, den byråkratiska staten osv. – är orsaken till kapitalismens kris. Varför? En ständigt ökande utsugning är medlet för ackumulation av kapital. Och ju mer kapitalisterna redan har ökat utsugningen desto nödvändigare blir det med en ännu kraftigare ökning av utsugningen och desto mindre mervärde kan utpressas. Konsekvensen blir att utsugningen ökar. Klassmotsättningen utvecklar sig fram emot allt hårdare sociala motsättningar, samtidigt som möjligheterna av en lösning för borgarklassen försvinner – krisens enda lösning är arbetarnas revolution.
2. Arbetarklassen är den revolutionära rörelsens kärna.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är grunden för det borgerliga samhället. Den kapitalistiska krisen utgår från den kapitalistiska produktionsprocessen och den däri liggande klassmotsättningen mellan producenter och utsugare. Därför skall och kan kapitalismen revolutioneras i produktionsprocessen, dvs i arbetarnas självständiga tillkämpande av herradömet över den enskilda fabriken. Arbetarna är maskinernas direkta och praktiska herrar. Det är de som har den viktigaste ekonomiska funktionen. Samhället vilar på deras arbete. Därför är den självständiga strejken och masstrejken följd av arbetarnas ockupation av fabrikerna, den avgörande aktionsformen för etablerandet av en rådskommunistisk rörelse.
3. Den revolutionära rörelsen är en spontan rörelse:
De antikapitalistiska aktionerna uppstår spontant. De påtvingas de ovilliga arbetarna av kapitalismen. Handlingen utlöses inte av övertygelse, den uppstår spontant och oemotståndligt. I en sådan spontan handling avslöjar människor kollektivt för sig själva och andra vad de är i stånd till. Den kollektiva aktionen på den enskilda fabriken och mellan fabrikerna, denna samlade kraft är ett uttryck för det sätt som krisen samhälleligt utvecklar sig. Spontanitetens organisering är kapitalets verk.
4. Den revolutionära rörelsen är en rådsrörelse.
Den kapitalistiska krisen utgår från motsättningen mellan arbete och kapital på den enskilda fabriken. Detta är krisens kärna och samtidigt krisens kännetecken. Arbetarklassens svar på krisen är masstrejken och ockupationen av de enskilda fabrikerna. Revolutionens resultat är producenterna självständiga övertagande av produktionen och en produktion för behov. Arbetarrådet är således grundcellen i den antikapitalistiska kampen, i proletariatets diktatur och i det framtida kommunistiska samhället.
5. Den proletära revolutionen innebär en omvälvning av alla sidor av samhällslivet.
Den kapitalistiska produktionen och cirkulationen har direkt eller indirekt satt sin prägel på alla sidor av samhällslivet. Därför är den proletära revolutionen inte bara en ekonomisk revolution. Producenterna erövring av den ekonomiska makten möjliggör en medveten ändring av alla sidor av de samhälleliga förhållandena, men denna följer inte automatiskt på producenternas övertagande av produktionsmedlen. Målet är kollektiv självstyrning och självförverkligande som det materiella och andliga livets omfattande produktionsprocess.
6. Från ekonomisk till politisk revolution.
Revolutioners bas är den ekonomiska rådsmakten organiserad utifrån varje enskild fabrik. Men när arbetarnas aktion är så kraftfull att själva regeringens organ blir sönderslagna, måste råden ta på sig politiska funktioner. Nu måste arbetarna sörja för den sociala ordningen och säkerheten, dom måste se till att livet kan fortsätta och för detta är råden deras organ. Härigenom utvecklar råden sig fram till att bli den sociala revolutionens organ.
7. Det kommunistiska samhällets grund: Produktion av bruksvärde.
Det avgörande för kommunismens politiska ekonomi är att det abstrakta arbetets princip har utplånats. Värdelagen härskar inte längre över bruksvärdeproduktionen. Kommunismens politiska ekonomi är enkel: Dessa två grundelement är den konkreta arbetstiden och statistik. Produktionsprocessen behärskas inte längre av jakten på profit, utan av produktion av bruksvärde. Och fördelningen bestäms inte av köpkraften utan av behovet.
II. DE KAPITALISTISKA ARBETARORGANISATIONERNA
8. Socialdemokratin är en kontrarevolutionär rörelse.
Grunden för socialdemokratin är massornas omedelbara medvetenhet. Det kapitalistiska produktionssättet framträder som om det är av naturen givet. Den framstår som om den enbart är ett resultat av den teknologiska utvecklingen. Det innebär att socialdemokratins mål är den fulla kontrollen över koordineringen av produktionen och fördelningen av produktionsresultatet; medlet är en centralistisk statsapparat med största möjliga kontroll över alla delar av samhället. Och det innebär att den revolutionära arbetarrörelsens övertagande av kontrollen över produktionsmedlen av den socialdemokratiska arbetarrörelsen uppfattas som ett bokstavligt hot mot samhällets fysiska välfärd och kommer därför att mötas av alla former av motstånd – från propaganda till våld.
9. Fackföreningen är en kapitalistisk arbetarorganisation.
Det är fackföreningens uppgift att ta ifrån kapitalet större eller mindre del av mervärdet – aldrig att upphäva mervärdesproduktionen. Det betyder, att hänsynen till medlemmarnas verkliga intresse, dvs fackföreningens löneförhöjningsframgångar, förutsätter en blomstrande konjunktur, vilket är detsamma som blomstrande profit för kapitalet. Arbetarråden däremot ska inte mildra utsugningen, men upphäva eller ta bort hindren som ännu står i vägen för upphävandet av utsugningen. Skillnaden mellan de två organisationsformerna är därför inte en gradskillnad men en artskillnad. Fackföreningarna står i motsättning till de revolutionära arbetarråden.
10. Det ”kommunistiska” avantgardepartiet är anti-kommunistiskt.
Den ryska bonde-revolutionen kunde enbart segra därför att massorna leddes av ett enat och väldisciplinerat avantgardeparti. Men revolutionen i de högt utvecklade kapitalistiska länderna är inte en bonderevolution. Den proletära revolutionens mål är att arbetarna skall bli herrar över produktionen. Först då är kapitalismen utplånad. Detta står i absolut motsättning till det leninistiska partiet, vars mål är borgerskapets omstörtande och organisering av produktionen genom en statsbyråkrati; dvs. införandet av en ny härskande klass.
III. SITUATIONEN I DAG
11. Den väst-europeiska kapitalismen befinner sig i en förrevolutionär situation
De högt utvecklade kapitalistiska ländernas nuvarande kris gör det rimligt att anta att vi befinner oss i en förrevolutionär situation. Att situationen ännu inte är revolutionär framgår av de objektiva omständigheterna – att kapitalets reproduktion ännu inte kastats ut i en kris av samhällelig omfattning – och det framgår av de subjektiva omständigheterna – att arbetarklassens omedelbara behov inte är en revolutionär omvälvning.
12. Den interventionistiska staten är på väg in i en förebyggande kontrarevolutionär strategi.
I många av de krisdrabbade västeuropeiska länderna – tydligast kanske i Västtyskland och Sverige – är den socialdemokratiskt dominerade staten på väg in i en förebyggande kontrarevolutionär strategi, som är särskilt allvarlig, eftersom vänstern ännu inte utgör någon stark antikapitalistisk tendens. Medlen är skärpt pro-kapitalistisk lagstiftning, centralisering av beslutsprocessen, yrkesförbud, framkallande av existensångest, rent våld.
13. Socialdemokratin i krisen.
Socialdemokratin kämpar för två övergripande intressen: för det första upprätthållandet och utvecklandet av den ”samhälleliga rikedomen” och för det andra ”löntagarnas intressen”. I uppgångsperioder kan bägge intressena tillgodoses, i kristider viker den senare för den förra, som är lika med kapitalisternas profit. Vidare uppfattar socialdemokratin de vänsterströmningar som angriper den kapitalistiska produktionsprocessen, som motståndare att bekämpa med alla medel. De antikapitalistiska grupperna skall därför bekämpa socialdemokratin utan illusioner om att socialdemokratin skulle ha något berättigande för arbetarklassen.
14. Kamp mot socialdemokratin: kamp mot reformismen.
Kampen mot socialdemokratin är en kamp för upphävandet av dess massbas, de utbredda socialdemokratiska illusionerna i arbetarklassen. Det sker i agitation mot socialdemokratin och det sker i kamp mot parlamentariska illusioner. Men först och främst sker det praktiskt, dvs i kamp för de omedelbara behoven och i det fullständiga kollektiva självbestämmandet i motsättning till den övergripande socialdemokratiska statsinterventionismen. Det bästa argumentet mot socialdemokratin är de självständiga rådsförberedande grupperna och rörelserna, basorganiseringens självständiga kamp för de konkreta behoven.
15. Fackföreningarnas berättigande och begränsning.
Fackföreningarna är nödvändiga i kampen för lönearbetarnas levnadsvillkor. Det kan inte vara de antikapitalistiska gruppernas uppgift att bekämpa denna funktion. I takt med utvecklingen av den kapitalistiska krisen kan fackföreningarna inte och vill de av hänsyn till ”produktionsöverskottet” inte fylla denna uppgift tillfredsställande. Det är härigenom, att proletariatet inser det omöjliga i att ändra villkoren i grunden genom denna kamp, dvs ser skillnaden mellan den kapitalistiska och den proletära arbetarrörelsen. Det är de antikapitalistiska gruppernas uppgift, t ex i form av stödkommittéer – att fasthålla och främja diskussionen av denna förståelse för fackföreningarnas funktion och begränsning.
16. Kampen mot fackföreningarna: Kampen om makten över strejken.
Det finns ingen kontinuerlig förbindelse mellan den fackföreningsmässiga intressekampen och den revolutionära kampen. De anti-kapitalistiska grupperna skall propagera mot sådana illusioner inom vänstern. Konflikten mellan fackföreningen och den rådsförberedande organiseringen gör sig gällande på så sätt att när strejken för fackföreningen är det sista argumentet för den mest fördelaktiga kompromissen så är det för den revolutionära arbetarrörelsen det första ledet i en antikapitalistisk aktion. En huvudpunkt kommer därför att vara kontrollen över strejken och om fackföreningen inte uppfyller sin kapitalistiska funktion tillfredsställande för arbetarklassen, så är det de anti-kapitalistiska gruppernas uppgift att kämpa för producenternas övertagande av strejken, den ”vilda strejken”.
17. De antikapitalistiska grupperna skall kritisera vänstern.
Reformismen i socialdemokratisk tappning gömmer sig bakom många vänster-masker idag. Och socialdemokrati är – oberoende av vad den kallar sig – det allvarligaste hindret för revolutionen och därtill borgarklassens sista hopp. Därför måste de antikapitalistiska grupperna konsekvent kritisera varje form av socialdemokrati i vänstern och inte – i en missriktad lojalitet med vänstern – göra sig dummare än den är. Särskilt kan dessa grupper inte – i det nuvarande klasskampsläget – förespråka en bred enhetsrörelse inom vänstern, absolut inte ett vänsterledarskap.
18. Kampen mot de leninistiska arbetarorganisationerna. Kritik av statskapitalismen.
Ingen, som har mer än sina kader att mista, (och troligen inte ens de) kan kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle, om det enbart är ett korrektur av det bestående systemet. Detta är ett väsentligt argument mot de leninistiska arbetarorganisationerna, vilkas funktion till syvende och sist är detsamma som socialdemokratins: att föra en grupp ledare till makten, som med hjälp av statsmakten kan,etablera en planerad produktion. Detta leder till en kritik av det sovjetiska ekonomiska systemet: där kontrollerar statsbyråkratin – den nya härskande klassen – produktionen och således också mervärdet medan arbetarna blott mottar en lön och således utgör en utsugen klass. Detta leder till att ständigt påvisa, att ett leninistiskt partis revolutionära resultat bara kan bli en radikal omformning av kapitalismen. Och det förpliktar till en kamp mot de leninistiska gruppernas hot mot basorganiseringens självständighet.
19. Den konkreta kampens radikaliserande effekt.
Schematiskt sett kan man säga att lönearbetaren existerar i tre olika former i det borgerliga samhället – t ex i valbåset – som borgare, dvs som neutral individ med ansvar för det borgerliga samhället. För det andra existerar lönearbetaren som socialpartner, dvs som producent, som mottar en del av produktionens överskott som lön; detta är den fackföreningsmässiga medvetenhetens grund. Och för det tredje i den spontana och självständiga aktionen som klassmedlem; den självorganiserade kampen som lönearbetare rymmer möjligheten att i sin konkreta konsekvens föra längre än den vanliga socialpartnerrollen: t ex kan strejkkampens konkreta omständigheter nödvändiggöra en fabriksockupation. Här ”överraskar arbetaren sig själv”.
20. Det är de antikapitalistiska arbetargruppernas uppgift att hålla fast vid klasståndpunkter.
Den fria aktionen ger möjlighet för skapandet av en klasståndpunkt. Emellertid existerar denna ståndpunkt i strid med statliga uppfostringsinstitutioner (skola, radio, TV),, borgerlig press, socialdemokrati, fackföreningar, osv. Det är de antikapitalistiska arbetargruppernas uppgift att stå fast vid den radikala arbetarståndpunkten längre än under aktionen (strejken), göra detta medvetande kollektivt och respekterat. De antikapitalistiska arbetargrupperna kan och skall fasthålla resultaten från rörelserna, de skall grunda former för utvärdering och förmedling av erfarenheter från dan sociala kampen, de skall fasthålla vid den framspirande förståelsen för de kollektiva antikapitalistiska aktionernas framväxande nödvändighet och de skall understödja och kritisera den radikaliserade sociala kampen. Den rådsförberedande rörelsena embryo är t ex strejkkommittéerna. Bara genom sådana organiseringar kan arbetarna själva, kollektivt och individuellt handla och fatta beslut och utveckla sig och skapa sig en självständig mening. Bara på detta sätt kan en äkta klassorganisering byggas från grunden och ta form i skapande av arbetaråd.
21. Den proletära arbetarorganiseringen: Kamp för det kollektiva självbestämmandet.
Den viktigaste parollen är den om verklig demokrati. Rådstanken låter sig inte förenas med demokrati som inom ramarna av den kapitalistiska världen bara kan betyda formellt politiskt likaberättigande. Om det i det 20:e århundradet finns en konkret utopi, så är det råden. Denna utopi får åter aktualitet när den byråkratiserade statsapparaten och kapitalistiska arbetarorganisationer inte längre är i stånd till att representera stora befolkningsgruppers elementära intressen. Målet för den rådskommunistiska arbetarrörelsen är: Kollektiv autonomi och självrealisering som den allomfattande produktionsprocessen för massornas materiella och andliga liv. Utan det permanenta fasthållandet av basorganisationen hänger hela den grundläggande socialistiska demokratiuppfattningen i luften; annars saknas den materiella grunden för den radikala kritiken av det borgerliga samhällets skendemokrati. Ingen demokrati utan socialism – ingen socialism utan direkt, omedelbar demokrati.