Paul Mattick (1904-1981)
Tysk rådskommunist, politisk författare och aktivist. Publicerad i november, 1978.
Enligt Marx uppfattning kommer förändringar i människornas sociala och materiella förhållanden att påverka deras medvetande. Det gäller också marxismen och dess historiska utveckling. Marxismen var från början en klasskampsteori som utgick från den kapitalistiska produktionens specifika sociala förhållanden. Men medan dess analys av de i den kapitalistiska produktionen inbyggda sociala motsättningarna gäller den kapitalistiska utvecklingens allmänna utveckling, så är klasskampen en dagsfråga och anpassar sig själv efter förändrade sociala förhållanden. Dessa förändringar återspeglas i den marxistiska ideologin. Således är kapitalismens historia också marxismens historia.
Arbetarrörelsen föregick den marxistiska teorin och utgjorde själva basen för dess utveckling. Marxismen blev den dominerande teorin inom den socialistiska rörelsen därför att den förmådde avslöja det kapitalistiska samhällets exploaterande struktur och samtidigt avslöja detta speciella produktionssätts historiska begränsningar. Hemligheten hos kapitalismens väldiga utveckling d.v.s. den ständigt ökade utsugningen av arbetskraften – var också hemligheten hos de olika svårigheter som pekade fram mot dess kommande försvinnande. Genom att använda den vetenskapliga analysens metoder förmådde Marx med sitt verk ”Kapitalet” erbjuda en teori som kopplade samman klasskampens och kapitalproduktionens motsättningar.
Marx kritik av den politiska ekonomin var av nödvändighet lika abstrakt som den politiska ekonomin själv. Den kunde bara handla om den kapitalistiska utvecklingens allmänna trend, inte om dess mångahanda konkreta uttryck vid varje given tidpunkt. Eftersom kapitalackumulationen på en gång är orsaken till systemets utbredning och till dess nedgång, så fortsätter kapitalproduktionen som en cyklisk process med expansion och kris.
Dessa två situationer medför olika sociala förhållanden och därför olika reaktioner från både arbete och kapital. Säkert är att den kapitalistiska utvecklingens allmänna trend innebär e5kade svårigheter att undvika en krisperiod genom fortsatt kapitalexpansion och således en tendens till systemets sammanbrott. Men det är inte möjligt att säga vid vilken bestämd punkt på dess utveckling som kapitalet kommer att falla sönder p.g.a. den objektiva omöjligheten att fortsätta sin ackumulationsprocess.
Kapitalproduktionen, som innebär frånvaron av varje medveten styrning av produktionen, uppnår ett slags blind styrning i marknadens utbud- och efterfrågansmekanism. Marknaden anpassar sig i sin tur till kapitalets behov att expandera genom att den bestäms av, å ena sidan, den skiftande exploateringen av arbetskraften och, å andra sidan, förändringar i kapitalets struktur som beror på kapita1ets ackumulation.
De enskilda storheter som ingår i denna process är inte empiriskt observerbara, så det är omöjligt att avgöra om en särskild kris i kapitalproduktionen kommer, eller inte kommer, att sträcka sig över en längre tidsperiod, om den kommer att bli mer eller mindre förödande vad beträffar de socia1a 1örhållandena, eller om den kommer visa sig vara det kapitalistiska systemets slutgiltiga kris genom att framkalla en revolutionär lösning genom en uppväckt arbetarklass handlingar.
IGÅR…
I den tidiga marxistiska rörelsen ansågs detta vara en realistisk möjlighet eftersom den socialistiska rörelsen växte och klasskampen bredde ut sig inom det kapitalistiska systemet. Det senares utveckling tycktes ske parallellt med det proletära klassmedvetandets utveckling, arbetarklassens organisationers til1växt och en ökad insikt i att det fanns ett alternativ till det kapitalistiska samhället.
Klasskampen teori och praktik ansågs vara ett enhetligt fenomen beroende på den kapitalistiska utvecklingens egen expansion och medföljande inre begränsning. Det tycktes som den ökade exploateringen av arbetet och den tilltagande polariseringen i samhället mellan en liten minoritet utsugare och en överväldigande majoritet utsugna skulle öka arbetarnas klassmedvetande och därmed deras revolutionära vilja att förstöra det kapitalistiska systemet. och det var verkligen så att de sociala förhållandena vid den tiden inte tillät något annat perspektiv, eftersom den industriella kapitalismens framväxt följdes av en ökande misär för de arbetande klasserna och en påtaglig skärpning av klasskampen. Ändå tillhandahölls delta perspektiv bara av sådana förhållanden, som ännu inte avslöjat möjligheterna för en annan utvecklingsgång.
Kapitalismen har, om än avbruten av kris- och depressionsperioder, förmått vidmakthålla sig själv genom en fortsatt kapitalexpansion och dess utbredning genom en tilltagande ökning av arbetsproduktiviteten. Det visade sig möjligt at1 inte bara återhämta en temporärt förlorad profitabilitet utan också att öka den tillräckligt för att fortsätta ackumulationsprocessen och öka levnadsstandarden för den arbetande befolkningens stora flertal.
Denna framgångsrika kapitalexpansion och förbättring av arbetarnas förhållanden ledde till en ökad grad av tvivel om giltigheten i Marx abstrakta teori om kapitalismens utveckling. I själva verket tycktes den iakttagbara verkligheten motsäga Marx teorier om kapitalismens framtid.
Även i de fall man håll fast vid Marx teori, så kopplades den inte längre samman med en praxis som ideo1ogiskt syftade till kapitalismens avskaffande. Den revolutionära Marxismen blev en evolutionär teori, som uttryckte viljan att överskrida det kapitalistiska systemet med hjälp av en konstant reformering av dess politiska och ekonomiska institutioner. Den marxistiska revisionismen, i både ! öppen och dold form, ledde till en sorts syntes av marxism och borgerlig ideologi, som en teoretisk motsvarighet till arbetarrörelsens praktiska integration i det kapitalistiska systemet.
Man ska emellertid inte dra på för stora växlar på detta eftersom den organiserade arbetarrörelsen alltid har varit en minoritet inom arbetarklassen. Arbetarnas stora flertal anpassar sig till den rådande borgerliga ideologin och underordnade kapitalismens objektiva förhållanden, utgör de bara potentiellt en revolutionär klass. De kan bli revolutionära genom omständigheternas makt, som överskrider begränsningarna hos dess ideologiska medvetande och på så sätt erbjuda dessa klassmedvetna del ett tillfälle att göra det möjliga till verklighet genom sitt revolutionära exempel. Denna funktion hos arbetarklassens klassmedvetna del gick förlorade p.g.a. dess integration i den kapitalistiska systemet. Marxismen blev alltmer en tvetydig doktrin, som tjänade andra ändamål än de ursprungliga.
Allt detta är historia och särskild då 2:a Internationalens historia, som avslöjade att dess synbara marxistiska orientering i själva verket var en icke-revolutionär praktiks falska ideologi. Detta hade inget att göra med ett ”förräderi” av marxismen, utan var ett resultat av kapitalismens snabba uppgång och ökade makt, vilken förmådde arbetarrörelsen att anpassa sig efter kapitalproduktionens ändrade förhållanden.
Eftersom det tycktes omöjligt att störta systemet, så orsakade kapitalismens förändringar också arbetarrörelsens. i egenskap av reformrörelse deltog denna i reformeringen av kapitalismen vilken baserades på arbetsproduktionens ökning och de nationellt organiserade kapitalens tävlan i imperialistisk expansion. Klasskampen övergick i klassamarbete.
MARXISMEN SOM IDEOLOGI
I samband med dessa förändringar antog marxismen – försåvitt den inte helt och hållet förnekades eller omtolkades till sin motsats – en renodlat ideologisk form som inte påverkade arbetarrörelsens pro-kapitalistiska praktik. Som sådan kunde den existera sida vid sida med andra ideologier som tävlade om anslutning. Den representerade inte längre medvetandet hos en arbetarklass ute efter att störta det existerande samhället, ulan en världsåskådning som sades vara grundad på den politiska ekonomins socialvetenskap. I och med det blev den en angelägenhet för kritiskt sinnade inom medelklassen, som var allierade med, men inte en del av, arbetarklassen. Detta var inte bara en konkretisering av den marxistiska teorins åtskiljande från arbetarrörelsens verkliga praxis.
Det är naturligtvis sant att socialistiska idéer först och huvudsakligen – om än inte enbart – framfördes av medlemmar i medelklassen som hade upprörts av den tidiga kapitalismens omänskliga sociala förhållanden. Det var dessa förhållanden – inte deras intelligensnivå – som gjorde dem uppmärksamma på sociala förändringar och därmed på arbetarklassen. Det är därför inte överraskande att kapitalismens framsteg vid sekelskiftet dämpade deras förmåga till kritik och detta desto mer eftersom arbetarklassens själv hade förlorat större delen av sin oppositionella inställning.
Marxismen blev en sysselsättning för intellektuella och antog en akademisk karaktär. Man närmade sig den inte längre den som en arbetarrörelse utan som ett vetenskapligt problem att argumentera om. Ändå tjänade dispyterna om olika frågor som restes av marxismen, till att vidmakthålla illusionen om arbetarrörelsens karaktär tills dess att den skingrades av första världskrigets verklighet.
RYSKA REVOLUTIONEN
Detta krig som innebar en gigantisk kris för kapitalproduktionen, ledde till ett kortvarigt återupplivande av radikalismen – i arbetarrörelsen och i arbetarklassens som helhet. I viss utsträckning förkunnade den ett återvändande till marxistisk teori o praktik. Men det var bara i Ryssland som de sociala omvälvningarna gick så långt att de ledde till den efterblivna, halv-feodala kapitalistiska regimens störtande.
Ändå var det första gången en kapitalistisk regent hade besegrats p.g.a. det förtryckta folkets aktioner och en marxistisk rörelses beslutsamhet. Den 2:a Internationalens döda marxism tycktes färdig att ersättas av den 3:e Internationalens levande marxism. Och eftersom det var bolsjevikpartiet som under Lenins ledning – omvandlade den ryska revolutionen till en social revolution, så var det Lenins speciella tolkning av marxismen som blev detta nya och ”sista” kapitalistiska stadiums marxism. Denna marxism har med rätta bytt namn till ”marxism-leninism” som har dominerat efterkrigstidens värld.
Här är inte plats att återberätta tredje internationalens historia och den sorts marxism den förde med sig. Denna Historia är väl dokumenterad i oräkneliga publikationer, som antingen lägger skulden för dess kollaps på Stalins skuldror eller spårar den tillbaka till självaste Lenin.
Faktum är att iden om världsrevolutionen inte kunde förverkligas och att ryska revolutionen förblev en nationell revolution och därför bunden till sina egna socio-ekonomiska förhållandens realiteter. I sin isolering kunde den inte utvecklas till en socialistisk revolution i Marx mening eftersom alla förutsättningar för en socialistisk omvandling av samhället saknades, d.v.s. industriproletariatets dominans och en produktionsapparat som, i producenternas händer, inte bara kunde avskaffa utsugningen utan också föra samhället bortom det kapitalistiska systemets begränsningar.
I det läget kunde marxismen bara bli en ideologi som stödde, och samtidigt motsade, den statskapitalistiska verkligheten. Med andra ord kunde marxismen, så som i den andra internationalen, också i dess efterföljare – och underordnad bolsjevikrysslands särskilda intressen bara fungera som en ideologi för att skyla över en icke-revolutionär och slutligen kontrarevolutionär praktik.
KAPITALISM OCH STATSKAPITALISM
I frånvaro av en revolutionär rörelse skapade den stora depressionen, som berörde hela världen, inte revolutionära uppror utan fascism och ett andra världskrig. Detta innebar marxismens totala nedgång. Det nya krigets efterspel initierade en livskraftig våg med kapitalistisk expansion i internationell skala. Inte bara monopolkapitalet gick stärkt ur konflikten, utan nya statskapitalistiska system växte fram, antingen med hjälp av nationell befrielse eller imperialistisk erövring.
Denna situation medförde inte den revolutionära marxismens återfödelse utan det ”kalla kriget”, d.v.s. en konfrontation mellan olikartade kapitalistiska system i en ständigt pågående kamp om intressesfärer och utsugningens frukter. På statskapitalismens sida kamouflerades denna konfrontation som en marxistisk rörelse mot den kapitalistiska monopoliseringen av världsekonomin, medan den privata kapitalismen med glädje kunde identifiera sina statskapitalistiska fiender som marxister, eller kommunister, som med förstörandet av friheten att samla kapital också skulle avskaffa alla civiliserade friheter. Den uppfattningen medförde att begreppet marxism knöts hårt till den statskapitalistiska ideologin.
Således ledde inte de förändringar som skapades av en serie depressioner och krig till en konfrontation mellan kapitalism och socialism, utan till en uppdelning av världen i mer eller mindre centralstyrda system och till en ökande klyfta mellan kapitalistiskt utvecklade och underutvecklade länder. Det är sant att denna uppdelning allmänt uppfattas som mellan kapitalistiska, socialistiska och ”tredje världen”-länder, med det är en missledande förenkling av i själva verket mer komplexa skillnader mellan dessa ekonomiska och politiska system.
”Socialism” uppfattas falskeligen men vanligen som en statskontrollerad ekonomi inom nationens ramar, i vilken planering ersätter konkurrens. Ett sådant system är inte längre kapitalistiskt i traditionell mening, men inte heller socialistiskt i den marxska meningen, d.v.s. en sammanslutning av fria och jämlika producenter. Då de verkar i en kapitalistisk och därför också i en imperialistisk värld kan de inte undgå att delta i allas tävlan om ekonomisk och politisk makt, och liksom kapitalismen måste det antingen expandera eller bryta samman. Det måste växa sig starkt i alla avseenden för att kunna begränsa monopolkapitalets expansion, som annars skulle förstöra det.
Den nationella formen hos de s.k. socialistiska eller statskontrollerade regimerna för dem i konflikt med, inte bara den traditionella kapitalistiska världen eller med särskilda kapitalistiska nationer, utan också med varandra. De måste sätta sina nationella intressen i första rummet, d.v.s. intressena hos de nya framväxande härskarskikten, vars existens och säkerhet är beroende av nationalstaten. Detta leder till skådespelet med en ”socialistisk” variant av imperialism och hotet om krig mellan de länder som kallas socialistiska.
BOLSJEVISMEN
En sådan situation var otänkbar 1917. Leninismen, eller med Stalins ord ”Marxismen i imperialismens epok” förväntade sig en världsrevolution efter den ryska revolutionens modell. På samma sätt som olika klasser hade slutit sig samman i Ryssland för att kasta autokratin överända, så skulle också nationer på olika utvecklingsstadier koma att kämpa mot en gemensam fiende i internationell skala, det imperialistiska monopolkapitalet. Och på samma sätt som arbetarklassen, under bolsjevikpartiets ledarskap, omvandlade den borgerliga revolutionen till en proletär i Ryssland, så skulle den kommunistiska internationalen vara det instrument som omvandlade antiimperialistiska kamper till socialistiska revolutioner.
Under dessa förhållanden var det tänkbart att mindre utvecklade nationer skulle kringgå en i annat fall ofrånkomlig kapitalistisk utveckling och integreras i en framväxande socialistisk värld.
Då den förutsatte framgångsrika socialistiska revolutioner i de utvecklade länderna, kunde denna teori inte bevisas vara riktig eller felaktig eftersom de väntade revolutionerna inte förverkligades.
Det intressanta i det här sammanhanget är bolsjevikrörelsens revolutionära benägenhet före och kort efter dess maktövertagande i Ryssland. Dess revolution gjordes i namn av den revolutionära marxismen, dess politiska och militära störtande av det kapitalistiska systemet och etablerandet av en diktatur skulle säkra övergången till ett klasslöst samhälle.
Emellertid skilde sig leninismens uppfattning om socialismens uppbyggande redan vid den här tiden, om inte bara beroende på de speciella förhållandena i Ryssland, från den tidiga marxismens uppfattning och grundades istället på den som hade utvecklats av andra internationalen. Denna såg socialismen som en automatisk fortsättning på kapitalismens egen utveckling. Kapitalets koncentration och centralisering medförde en tilltagande eliminering av den kapitalistiska konkurrensen och därmed av dess privata natur, tills dess en framväxande socialistisk regering, som ett resultat av den demokratiska parlamentariska processen, skulle omvandla monopolkapitalet till statsmonopol o på så sätt införa socialism genom ett regeringsbeslut.
Även om detta för Lenin och bolsjevikerna tycktes vara en orealistisk utopi och dessutom en dålig ursäkt för att man avstod från någon som helst revolutionär aktivitet, så ansåg också de att införandet av socialismen var en regeringsfråga, fastän den måste genomföras på revolutionär väg. De skilde sig från socialdemokraterna i fråga om vilka medel som skulle användas för att nå det för övriga gemensamma målet, kapitalets nationalisering med hjälp av staten och en centraliserad planering av ekonomin.
Lenin instämde också i Karl Kautskys inskränkta och arroganta påstående om att arbetarklassen var oförmögen att själv utveckla ett revolutionärt medvetande, vilket måste tillföras dem utifrån av medelklassens intelligentia. Den organisatoriska formen för den idén var det revolutionära partiet som arbetarklassens avantgarde och som den nödvändiga förutsättningen för en framgångsrik revolution. Om arbetarklassen, enligt denna uppfattning, inte kan göra sin egen revolution, så kan den än mindre bygga upp det nya samhället, en uppgift som är reserverad för det ledande partiet som innehavare av statsmakten.
Proletariatets diktatur framstår på så sätt som partiet organiserat som en stat. och eftersom staten måste ha kontroll över hela samhället, så måste den också kontrollera arbetarklassens aktioner, även om denna kontroll antas utövas i deras intresse. I praktiken betyder detta bolsjevikregeringens totalitära styre.
Nationaliseringen av produktionsmedlen och regeringens auktoritära styre skiljde förvisso bolsjevik-systemet från den västliga kapitalismen. Men detta ändrade inte de sociala relationerna i produktionen, vilken – i båda systemen – är baserad på arbetarnas åtskiljande från produktionsmedlen och monopoliseringen av den politiska makten i statens händer. Det var inte längre privatkapitalet utan det statskontrollerade kapitalet som nu ställde sig mot arbetarklassen och förevigade den produktiva verksamheten i lönearbetets form, medan den öppnade vägen för tillägnandet av mervärdet genom statens försorg.
Även om systemet exproprierade det privata kapitalet, så avskaffades inte förhållandet kapital – arbete på vilket den moderna klassmakten vilar. Det var således bara en tidsfråga innan en ny härskande klass uppkom, vars privilegier beror av den statskontrollerade produktionens bibehållande och reproduktion som den enda ”realistiska” formen för marxistisk socialism.
Emellertid har marxismen, som kritiken av den politiska ekonomi och kampen för ett klasslöst icke exploaterande samhälle, bara en mening inom de kapitalistiska produktionsförhållandena. Kapitalismens slut skulle också innebära marxismens slut. I ett socialistiskt samhälle skulle marxismen vara ett historiskt faktum som allt annat i det förflutna. Sjä1va beskrivningen av ”socialismen” som ett marxistiskt system förnekar den självutnämnda socialistiska naturen hos det statskapitalistiska systemet. Marxistisk ideologi fungerar här som inget annat än ett försök att försvara de nya klassförhållandena som nödvändiga medel för att bygga upp socialismen och därmed också för att få den arbetande klassernas samtycke. Som i den gamla kapitalismen försöker man få den härskande klassens intressen att framstå som allmänna intressen.
Men trots det var marxism-leninismen från början en revolutionär doktrin, då den med största allvar försökte förverkliga sin egen uppfattning om socialismen med direkta och praktiska medel. Men denna uppfattning innebar inte mer än skapandet av ett statskapitalistiskt system, på det sätt som socialismen allmänt uppfattades vid seklets början. Det är därför inte möjligt att tala om att bolsjevikerna ”förrådde” de rådande marxistiska principerna.
Tvärtom förverkligandes den statskapitalistiska omvandlingen av den privata kapitalismen, vilket också hade varit marxistiska revisionisternas och reformisternas uttalade mål. De senare hade dock förlorat allt intresse för att handla i enighet med sina synbara åsikter och föredrog att anpassa sig till kapitalismens status quo. Det bolsjevikerna gjorde var att aktualisera 2:a Internationalens program genom revolution.
När de väl var vid makten bestämde emellertid bolsjevikrysslands statskapitalistiska struktur deras framtida utveckling, idag allmänt beskriven med den värdeladdade termen ”stalinism”. Att den antog denna speciella karaktär förklaras med Rysslands allmänna efterblivenhet och kapitalismens inringning, vilket krävde den största centralisering av makten och omänskliga offer av den arbetande befolkningen. Under andra förhållanden, som i de mer avancerade kapitalistiska länderna, och under politiskt mer gynnsamma internationella förhållanden skulle bolsjevismen, sades det, inte behöva den speciella hårdhet som den måste använda sig av i det första socialistiska landet.
De som var mindre positivt inställda till det första ”socialistiska experimentet” hävdade att diktaturen bara var ett uttryck för bolsjevismens halvasiatiska natur och inte kunde överföras till de mer utvecklade västländerna. Det ryska exemplet användes för att rättfärdiga reformistisk politik som den enda vägen att förbättra arbetarklassens villkor i väst.
MARXISMENS KAPITULATION – FASCISMEN
Snart demonstrerade emellertid de fascistiska diktaturerna i Västeuropa att enpartistaten inte bara var möjlig på den ryska scenen utan också kunde upprättas i varje kapitalistiskt system. Den kunde lika väl användas för att bibehålla existerande sociala förhållanden i produktionen som för att förändra dem till statskapitalism.
Naturligtvis förblev fascismen och bolsjevismen skilda åt vad gäller ekonomisk struktur, även när de inte gick att skilja åt politiskt sett. Men den politiska kontrollens centralisering i de totalitära kapitalistiska nationerna krävde en central samordning av den ekonomiska verksamheten för att tillmötesgå den fascistiska politikens speciella målsättning och därmed en allt större likhet med det ryska systemet. För fascismen var delta en tillfällig nödvändighet i likhet med ”krigssocialismen” under första världskriget – inte ett mål. Icke desto mindre var det ett tecken på att västkapitalismen inte var immun mot statskapitalistiska tendenser.
MARXISMEN SOM IDEOLOGISKT VAPEN I STATSKAPITALISMENS TJÄNST
Genom bolsjevikregeringens önskade men ganska oväntade konsolidering och den relativt ostörda samexistensen mellan de motsatta sociala systemen fram till andra världskriget, behövde de ryska intressena den marxistiska ideologin , inte bara internt utan också för externt bruk, för att försäkra sig om den internationella arbetarklassens stöd till försvaret av Rysslands nationella existens. Detta inbegrep för all del bara en del av arbetarrörelsen. Men det var den del som skulle kunna bryta upp den antibolsjevikiska fronten som nu inräknade de gamla socialistiska partierna och de reformistiska fackföreningarna. Eftersom dessa organisationerna gjorde sig av med sitt marxistiska arv, så blev bolsjevismens synbara marxistiska ortodoxi praktiskt taget liktydig med den marxistiska teorin i sin helhet – en motideologi mot alla former av antibolsjevism och alla försök att förstöra eller försvaga den ryska staten.
Samtidigt försökte man emellertid att säkra samexistensen genom olika eftergifter till den kapitalistiska motståndaren och demonstrera de ömsesidiga fördelar som kunde uppnås genom internationell handel och andra sätt att samarbeta. Denna politik med två ansikten tjänade det enda målet att bevara den bolsjevistiska staten och säkra Rysslands nationella intressen.
På detta sätt reducerades marxismen till ett ideologiskt vapen som enbart tjänade en särskild stats och ett enskilt lands försvarsbehov. Den hade inte längre några internationella revolutionära anspråk och använde den kommunistiska internationalen som ett begränsat politiskt instrument för bolsjevikrysslands särintressen. Men dessa intressen inskränkte sig allt mer mot att enbart bevara ett internationellt status quo för att säkra det ryska systemet.
Om det till en början varit världsrevolutionens misslyckande som hade medfört Rysslands förskansningspolitik, så var det nu världskapitalismens stabilitet som blev en förutsättning för den ryska säkerheten och som den stalinistiska regimen strävade efter att öka. Fascismens frammarsch och den stora sannolikheten för nya försök att finna imperialistiska lösningar på världskrisen hotade inte bra samexistensen utan också Rysslands interna förhållanden, vilka krävde en viss grad av internationellt lugn.
Den marxistiska propagandan upphörde att syssla med kapitalismens och socialismens problem och riktade sig istället, i form av antifascism, mot en speciell form kapitalistisk politisk form som hotade att utlösa ett nytt världskrig. Detta medförde naturligtvis att de antifascistiska kapitalistiska makterna accepterades som potentiella allierade och därmed försvarades också den borgliga demokratin gentemot attacker från både höger och vänster, vilket visades under inbördeskriget i Spanien.
Även före denna historiska vändpunkt hade marxism-leninismen fått samma renolat ideologiska funktion som karaktäriserade 2:a Internationalens marxism. Den förknippades inte längre med en politisk praktik vars främsta slutliga mål var att störta kapitalismen, om än bara för att skapa en socialism maskerad till statskapitalism, utan nöjde sig nu med att överleva inom det kapitalistiska systemet på samma sätt som den socialdemokratiska rörelsen hade accepterat att inte våldföra sig på samhällets givna Förhållanden. Maktindelningen på internationell skala förutsatte det samma på nationell nivå och marxism-leninismen utanför Ryssland förvandlades till en rent reformistisk rörelse.
Detta lämnade fascismen som den enda kraften som verkligen gjorde anspråk på den totala kontrollen över staten. Inget seriöst försök gjordes för att förhindra deras väg till makten. Arbetarrörelsen, inklusive den bolsjevistiska inriktningen, litade enbart på de traditionella demokratiska processerna för att möta det fascistiska hotet. Detta innebar dess totala passivitet och fortskridande demoralisering och säkrade fascismens seger eftersom den var den enda dynamiska kraften som verkade under världskrisen.
Den var naturligtvis inte bara Rysslands politiska kontroll över den internationella kommunistiska rörelsen genom den 3:e I internationalen som förklarar dess kapitulation inför fascismen, utan också rörelsernas byråkratisering. Den koncentrerade all beslutsmakt i händerna på professionella politiker, vilka inte delade de utarmade proletärernas förhållanden.
Denna byråkrati fann sig själv i den ”ideala” positionen att kunna uttrycka sin verbala opposition mot systemet och ändå, på samma gång, få del av de privilegier som bourgeoisien tilldelade sina politiska ideologer. De hade inga starka skäl a1t motsätta sig den kommunistiska internationalens allmänna politik, som sammanföll med deras egna omedelbara intressen som erkända ledare för arbetarklassen inom den borgerliga demokratin.
Slutligen var det den utbredda apatin bland arbetarna själva, deras oförmåga att söka sin egen självständiga lösning på den sociala frågan, som förklarar situationen och dess följder – fascismen. Ett halvt århundrade med marxistisk reformism under ledarskapsprincipen och dess förstärkning i och med marxism-lenininsmen skapade en arbetarrörelse som var oförmögen att inspirera arbetarklassen som helhet till ett försök att stoppa fascism och krig genom proletär revolution.
1914 drunknade internationalismen, och med den marxismen, i nationalismens och imperialismens flodvåg. Politiken baserades på nödläget för de skiftande imperialistiska maktkonstellationerna vilket först ledde till pakten mellan Stalin och Hitler och sedan till alliansen mellan Ryssland och de demokratiska makterna. Slutet t.o.m. på marxismens enbart verbala anspråk fann en försenad symbol i likvideringen av den 3:e Internationalen.
Krigets resultat, förutbestämt av dess imperialistiska karaktär, blev en delning av världen i två maktblock som snart återupptog konkurrensen om kontrollen över världen. krigets anti-fascistiska natur innebar en restaurering av de demokratiska regimerna i de besegrade nationerna och således de politiska partiernas återfödelse, inklusive de med marxistisk barlast. I öster återuppbyggde Ryssland sitt imperium och utökade sin intressesfär som krigsbyte. Kolonialstyrets sammanbrott skapade ”tredje världens” nationer, vilka antingen blev system av rysk typ eller blandekonomier av västligt slag. En sorts nykolonialism uppstod som ställde de ”befriade” nationerna under stormakternas mer indirekta men väl så effektiva kontroll.
Men det ökade antalet statskapitalistiska nationer uppfattades allmänt som marxismens utbredning över världen, o stoppandet av denna tendens som en kamp mot marxismen vilken hotade den kapitalistiska världens inte närmare beskrivna friheter. Denna sorts marxism och anti-marxism hade inte något som helst samband med kampen mellan arbete o kapital så som Marx och den tidiga arbetarrörelsen föreställde sig den.
IDAG…
I sin samtida form har marxismen varit mer en regional än en internationell rörelse, vilket man kan sluta sig till av dess undanskymda läge i de anglosaxiska länderna. Återupplivandet av de marxistiska partierna efter kriget berörde i huvudsak de länder som stod inför särskilda ekonomiska svårigheter, t.ex. Italien och Frankrike. Delningen av Tyskland, liksom ockupationen av landet, förhindrade reorganiseringen av ett kommunistiskt massparti i västzonen.
De socialistiska partierna förnekade slutligen sin egen historia, som fortfarande färgades av marxistiska idéer, och omvandlade sig själva till borgerliga partier som försvarade den demokratiska kapitalismen. Kommunistiska partier fortsätter att existera världen runt, legalt eller illegalt, men deras chanser att påverka politiken är nära nog lika med noll för närvarande och inom överblickbar framtid. Marxismen, som en revolutionär arbetarrörelse, står idag inför sitt historiska lågvattensmärke.
TEORETISK MARXISM
Desto mer förvånande är det oväntade kapitalistiska gensvaret på teoretisk marxism. Detta nya intresse i allmänhet och i ”marxistisk ekonomi” i synnerhet. hänför sig nästan enbart till den akademiska världen, som väsentligen är medelklassens värld. Det finns ett enormt utbud av marxistisk litteratur: ”marxologi” har blivit ett nytt yrke och det finns marxistiska branscher med ”radikal” ekonomi, historia, filosofi, sociologi, psykologi och så vidare. Allt detta kan komma att avslöjas som inget annat än en intellektuell vurm, men även i det fallet är det ett vittnesbörd om det kapitalistiska samhällets nuvarande skymningsläge och att del förlorat tron på sin egen framtid.
Medan arbetarrörelsens fortgående integrering i den kapitalistiska fabriken tidigare innebar de socialistiska idéernas anpassning till en framväxande kapitalism, så tycks nu denna process vara omvänd genom de många försöken att utnyttja marxismens resultat för kapitalismens syften. Denna ömsesidiga strävan efter försoning, att åtminstone i någon mån överbrygga antagonismen mellan marxistisk och borgerlig teori, reflekterar såväl det marxistiska som det borgerliga samhällets kris.
NY-KEYNESIANISMENS BANKRUTT
Även om marxismen omfattade samhället i alla dess aspekter, så fokuserar den de sociala relationerna i produktionen som grundvalen i det kapitalistiska systemet. 1 enlighet med den materialistiska historieuppfattningen koncentrerar den sitt intresse på den kapitalistiska utvecklingens ekonomiska och därmed sociala förhållanden. Medan den materialistiska historieuppfattningen i tysthet sedan länge plagierats av den borgerliga socialvetenskapen, så har dess användbarhet för det kapitalistiska systemet blivit utforskat fram tills idag. Det är kapitalismens egen utveckling, som har tvingat den borgerliga ekonomiska teorin att överväga det kapitalistiska systemets dynamik och på så sätt, i någon mån efterlikna den marxska teorin om ackumulationen och dess konsekvenser.
Vi måste därför påminna om att förändringen av marxismen från en revolutionär till en evolutionär teori – med avseende på teorin – vände upp och ned på frågan om Marx teori om ackumulationen var eller inte var en teori om kapitalismens nödvändiga sammanbrott i objektiv mening.
Den reformistiska riktningen inom arbetarrörelsen hävdade att det inte fanns några objektiva skäl för systemets nedgång och sammanbrott, medan den revolutionära minoriteten höll fast vid sin övertygelse att kapitalismens inneboende motsättningar måste leda till dess oundvikliga slut. Oavsett om denna övertygelse grundades på en analys av motsättningarna inom produktionens sfär eller inom cirkulationens, så insisterade den marxistiska vänstern på att kapitalismens framtida sammanbrott oundvikligen skulle komma, vilket visades av de alltmer ödeläggande kriserna, som skulle frambringa en subjektiv beredskap hos proletariatet att kasta systemet överända med revolutionära medel.
Reformismens förnekande av kapitalismens objektiva begränsningar vände dess uppmärksamhet från produktionens sfär till cirkulationens och således från de sociala förhållandena i produktionen till marknadsförhållandena, vilka är den borgerliga ekonomiska teorins enda intresse. Systemets störningar uppfattades nu komma från förhållandet mellan utbud och efterfrågan, vilka orsakade onödiga perioder av överproduktion p.g.a. bristen på effektiv efterfrågan som i sin tur orsakades av orättfärdigt låga löner. Ekonomiska problem reducerades till frågan om en mer rättvis fördelning av den sociala produkten, vilket skulle övervinna systemets sociala motsättningar. Av praktiska skäl tyckte man nu att den borgerliga ekonomiska teorin hade större relevans än Marx sätt att angripa problemen, och att marxismen borde dra nytta av den gängse marknads- och pristeorin för att kunna spela en mer effektiv roll för utarbetandet av samhällspolitiken.
Man hävdade nu att det fanns ekonomiska lagar i alla samhällen och att dessa inte berördes av den marxska kritiken. Kritiken av den politiska ekonomin gällde bara de institutionella former under vilka de eviga ekonomiska lagarna opererade. En förändring av systemet skulle inte förändra de ekonomiska lagarna. Även om det fanns skillnader mellan den borgerliga och den marxska analysen av ekonomin, fanns det där också likheter som båda hade att erkänna. Förevigandet av relationen mellan kapital och arbete, d.v.s. lönesystemet, i de självutnämnda socialistiska samhällena, deras ackumulation av socialkapital och deras bruk av s.k. ackordssystem som splittrade arbetskraften i olika inkomstkategorier allt detta och mer därtill sades nu vara en ofrånkomlig nödvändighet som tvingade fram de ekonomiska lagarna. Dessa lagar tvingade fram bruket av den borgerliga ekonomins analysinstrument för att på så sätt bereda vägen för ett rationellt uppbyggande av den socialistiska planerade ekonomin.
Denna sorts marxism som ”berikats” av den borgerliga teorin skulle snart finna sitt komplement i försöket att modernisera den borgerliga ekonomiska teorin. Denna teori hade befunnit sig i kris ända sedan den stora depressionen vid första världskrigets slut. Teorin om marknadens jämvikt kunde varken förklara eller försvara den utdragna depressionen och förlorade ideologiskt värde för bourgeoisien.
Emellertid återuppstod på sätt och vis den neoklassiska teorin genom Keynes modifikationer av den. Även om man måste medge att marknadens jämviktsmekanism och prissystemet, så som man hade uppfattat dem, inte längre fungerade, så sade man nu att de kunde fås att fungera med lite hjälp från regeringen. Den bristande jämvikten p.g.a. otillräcklig efterfrågan kunde åtgärdas med hjälp av regeringsstödd produktion för ”offentlig konsumtion”, inte bara under förutsättning att förhållandena var statiska, utan också under ekonomisk tillväxt, om åtgärderna balanserades av en lämplig penning- och skattepolitik. Marknadsekonomin skulle då, om den sekonderades av regeringens planering, komma över kapitalismens mottaglighet för kris och depression och skulle, i princip, bereda väg för den kapitalistiska produktionens jämna tillväxt.
Förlitandet på regeringen och dess medvetna ingrepp i ekonomin liksom den uppmärksamhet som riktades mot systemets dynamik, suddade ut den skarpa ideologiska motsättningen mellan laissez-faire och planekonomin. Detta sammanföll med ett tydligt närmande mellan de båda systemen, där det ena influerade det andra i en process som, kanske, skulle leda till en kombination av de bästa elementen hos de båda i en framtida syntes, som skulle ha förmåga att övervinna den kapitalistiska produktionens svårigheter. I själva verket tycktes det långvariga ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget infria dessa förväntningar.
Emellertid har en ny kris, trots att regeringsingrepp fortfarande är möjliga, följt efter denna period av kapitalistisk expansion, på samma sätt som alltid skett tidigare. Den smarta ”fininställningen” av ekonomin och ”utbytet” mellan inflation och arbetslöshet har inte förhindrat denna nya ekonomiska nedgång. Krisen och de medel som skapats för att handskas med den har visast sig vara lika skadliga för kapitalet. Den nya krisen ackompanjeras således av nykeynesianismens bankrutt så som den föregående depressionen innebar slutet för den neo-klassiska teorin.
Bortsett från att den nuvarande krisen ställt den borgerliga ekonomiska teorins dilemma på sin spets, så har dess långvariga utarmning genom en tilltagande normalisering rest många frågor i de akademiska ekonomernas huvuden. Det aktuella ifrågasättandet av den neoklassiska teorins och dess keynesianska barns alla föreställningar har lett några ekonomer – mest kraftfullt representerade av de s.k. neo-ricardianerna – att halvhjärtat återvända till den klassiska ekonomin. Marx själv uppfattades som ricardiansk ekonom och blir som sådan allt mer uppskattad av borgerliga ekonomer som är ute efter att integrera hans ”pionjärarbete” i sitt eget fack – den ekonomiska vetenskapen.
DEN ”OFARLIGA” MARXISMEN
Marxismen står emellertid inte för varken mer eller mindre än kapitalismens avskaffande. Även som vetenskaplig disciplin har den inget att erbjuda bourgeoisien. och ändå kan den, som ett 24 alternativ till den misskrediterade borgerliga sociala teorin, tjäna denna genom att bistå med en del idéer som kan användas för dess föryngring. När allt kommer omkring kan man ju trots allt lära sig av oppositionen.
Dessutom pekar marxismen, i dess till synes ”förverkligade” form i de ”socialistiska länderna”, på praktiska lösningar som också kan vara användbara i blandekonomier, så som t.ex. en ytterligare utökning av stabiliserande regeringsåtgärder. Inkomst- och lönepolitik ligger t.ex. ganska nära liknande arrangemang i de centralkontrollerade ekonomiska systemen.
Slutligen är marxistisk forskning av akademisk typ, i frånvaro av revolutionära rörelser, utan risk eftersom den begränsar sig till idéernas värld. Även om det kan tyckas märkligt, så är det frånvaron av sådana rörelser i en period av sociala omvälvningar som förvandlar marxismen till gångbar vara och till ett kulturellt fenomen som bevisar det borgerliga samhällets tolerans och demokratiska hygglighet.
Den marxistiska teorins popularitet reflekterar icke desto mindre såväl en ideologisk som en ekonomisk kris för kapitalismen. Framför allt påverkar detta de som är ansvariga för tillverkning och distribution av ideologier, d.v.s. intellektuella från medelklassen som specialiserat sig på sociala teorier. Som helhet kan denna klass känna sig hotad av den riktning som kapitalismens utveckling tagit, med dess synbara sociala nedgång, och på så sätt verkligen söka efter alternativ till det sociala dilemma som också är deras eget. De kanske gör detta av skäl som, om än opportunistiska, nödvändigtvis är förbundna med en kritisk attityd gentemot del rådande systemet. I denna mening kan den nuvarande ”marxrenässansen” förebåda ett återvändande till marxismen som en social rörelse av både teoretisk o praktisk betydelse.
MARXISMENS MÖJLIGHETER
Men när a1lt kommer omkring finns för närvarande inga tydliga tecken på ett revolutionärt svar på den kapitalistiska krisen. Om man skiljer på den ”objektiva vänstern” i samhället – d.v.s. proletariatet som sådant – och den organiserade vänstern, som inte är renodlat proletär, så är det bara i Frankrike och Italien man kan tala om organiserade krafter som skulle kunna hota kapitalisternas makt, förutsatt att de skulle ha sådana intentioner.
Men kommunistpartierna och fackföreningarna i dessa länder har sedan länge omvandlats till rena reformistorganisationer som känner sig hemma i det kapitalistiska systemet och är redo att försvara det. Själva det faktum att de har ett stort stöd hos arbetarklassen visar att arbetarna själva är oförberedda eller ovilliga att störta det kapitalistiska systemet, och likaså deras omedelbara önskan att anpassa sig till det. Deras illusioner om möjligheterna att reformera kapitalismen stödjer de kommunistiska partiernas opportunism.
Med hjälp av den självmotsägande termen ”eurokommunism” försöker dessa partier skilja sina nuvarande åsikter från sin tidigare politik, d.v.s. göra klart att deras traditionella, om än sedan länge glömda, statskapitalistiska målsättning definitivt har övergivits till förmån för blandekonomi och den borgerliga demokratin. Delta är en naturlig motsvarighet till den ”socialistiska” ländernas integration på världsmarknaden. Det är också ett försök att ta större ansvar gentemot de kapitalistiska länderna och regeringarna och ett löfte att inte bryta det begränsade samarbete som de europeiska makterna har uppnått. Det innebär inte någon radikal brytning med den statskapitalistiska delen av världen utan bara ett erkännande av att också denna för närvarande inte är intresserade av en fortsatt utvidgning av det statskapitalistiska systemet med hjälp av revolutionära metoder ulan istället sin egen säkerhet i en allt mer instabil värld.
Om socialistiska revolutioner för närvarande tycks vara allt annat än självklara, så har alla arbetarklassens aktiviteter till försvar för sina egna intressen en potentiell revolutionär karaktär. I perioder av relativ ekonomisk stabilitet påskyndar arbetarnas kamp kapitalets ackumulation genom att tvinga bourgeoisien till mer effektiva sätt att öka arbetsproduktiviteten. Löner och profiter kan, som sagt, öka samtidigt utan att det hindrar kapitalets expansion.
En depression medför dock att den samtidiga, om än ojämna, ökningen av profiter och löner inte längre kan fortsätta. Kapitalets profitabilitet måste återställas innan ackumulationsprocessen kan återupptas. Kampen mellan arbete och kapital gäller nu systemets själva existens, som ju är avhängig dess fortsatta expansion. Objektivt sett får vanlig ekonomisk kamp för högre löner revolutionära konsekvenser och således politiska former, eftersom en klass bara kan lyckas på bekostnad av den andra.
Naturligtvis kan arbetarna vara beredda på att, inom vissa gränser, acceptera en minskande andel av den sociala produkten, om inte annat så för att undvika de svåra förhållanden som följer en utdragen konfrontation med bourgeoisien och dess stat. På grund av tidigare erfarenheter väntar den härskande klassen på revolutionära aktiviteter och har beväpnat sig för att möta den. Men ett politiskt stöd från de stora arbetarorganisationerna är lika nödvändigt för att förhindra sociala uppror i stor skala.
Eftersom en fortsatt depression hotar del kapitalistiska systemet, är det av största vikt för de kommunistiska partierna, liksom för de andra reformistiska organisationerna, att hjälpa bourgeoisien att övervinna sin kris. De måste försöka förhindra arbetarklassens aktiviteter, som kan försena kapitalismens tillfrisknande. Deras opportunistiska politik antar en öppet kontrarevolutionär karaktär så snart systemet hotas av arbetarklassens krav, som inte kan tillfredsställas inom den krisdrabbade kapitalismen.
Även om inte blandekonomierna av egen kraft kommer att omvandla sig själva till statskapitalistiska system och trots att vänsterpartierna för närvarande har avsagt sig sin statskapitalistiska målsättning, så är det inte säkert att detta förhindrar sociala uppror starka nog att övervinna bourgeoisiens, och deras allierade i arbetarrörelsen, politiska kontroll.
Om en sådan situation skulle uppkomma så skulle det nuvarande likställandet av socialism med statskapitalism och ett påtvingat återvändande från kommunistpartierna sida till bolsjevismens tidigare taktik, mycket väl kunna avleda varje spontan arbetarresning in på ett statskapitalistiskt sidospår. på samma sätt som den socialdemokratiska traditionen i de centraleuropeiska länderna förhindrade att de politiska revolutionerna 1918 blev sociala revolutioner, så kan de leninistiska traditionerna förhindra socialismens förverkligande till förmån för statskapitalismens.
Införandet av statskapitalism i de kapitalistiskt utvecklade länderna till följd av andra världskriget, visar att detta system inte är begränsat till de kapitalistiskt underutvecklade länderna utan äger universell tillämpning. Denna möjlighet hade inte Marx förutsett. För honom skulle kapitalismen ersättas av socialismen, inte av ett mellanting där element ur båda systemen förenades inom de kapitalistiska produktionsförhållandena. Slutet för marknadsekonomins konkurrens är inte nödvändigtvis slutet för den kapitalistiska utsugningen, som också kan förverkligas inom del stadsplanerade systemet. Detta är en ny historisk situation som pekar på en möjlig utveckling som allmänt karaktäriseras av statsmonopol på produktionsmedlen, inte som en övergång till socialismen, utan som en ny form av kapitalistisk produktion.
Revolutionära handlingar förutsätter en allmän samhällsupplösning som inte kan kontrolleras av den härskande klassen. Än så länge har sådana handlingar bara uppträtt i samband med sociala katastrofer som utlösts av förlorade krig och med dem sammanhängande ekonomiska rubbningar. Detta innebär inte att sådana situationer är en nödvändig förutsättning för revolutionen, men den visar vilken grad av socialt sönderfall som behövs för att leda till sociala uppror.
Revolutionen måste omfatta en majoritet av den aktiva befolkningen, vilket inte kan uppnås genom ideologisk indoktrinering utan är ett resultat av ren och skär nödvändighet. De handlingar som utförs skapar sin egen revolutionära medvetenhet, d.v.s. en förståelse för vad som måste göras för att man inte ska krossas av den kapitalistiske fienden.
Men för närvarande hotas inte bourgeoisiens politiska o militära makt av inre stridigheter och mekanismerna för manipulativa ekonomiska ingrepp är ännu inte förstörda. Och trots den ökade inre nationella konkurrensen om världsmarknadens sjunkande profiter stöder de olika härskande klasserna fortfarande varandra i undertryckandet av revolutionära rörelser.
De enorma svårigheter som står i vägen för den sociala revolutionen och ett kommunistiskt återuppbyggande av samhället underskattades oerhört av den tidiga marxistiska rörelsen. Naturligtvis kunde inte kapitalismens följsamhet gentemot förändrade förhållanden upptäckas innan man hade försökt avskaffa den.
Idag torde det emellertid stå klart att de former klasskampen tagit sig under kapitalismens framväxt inte är adekvata under dess nedåtgående period, vilken är den enda som tillåter dess revolutionära störtande. De statskapitalistiska systemens existens visar också att socialismen inte kan uppnås med medel som tycktes vara tillräckliga i det förgångna. Men detta bevisar inte marxismens misslyckande utan bara den illusoriska karaktären hos många av dess uttryck som reflexer av illusioner skapade av kapitalismens egen utveckling.
Nu som tidigare är den marxska analysen av den kapitalistiska produktionen, och dess speciella och motsägelsefulla utveckling genom ackumulation, den enda teori som har bekräftats empiriskt av kapitalismens utveckling. För att tala om den senare måste vi tala i marxistiska termer eller inte alls. Detta är orsaken till att marxismen inte kan dö utan kommer att överleva så länge kapitalismen existerar.
Kapitalproduktionens motsättningar fortlever, om än mycket förändrade, i de statskapitalistiska systemen. Eftersom alla ekonomiska förhållanden är sociala förhållanden. så innebär de fortsatta klassförhållandena i dessa system att klasskampen finns kvar även om, till en början, bara i den ensidiga formen av auktoritärt styre. Världsekonomins ofrånkomliga och växande integrering påverkar alla länder oavsett deras olika ekonomiska strukturer och tenderar att internationalisera klasskampen och därmed underminera försöken att hitta nationella lösningar på de sociala problemen. Så länge klassutsugningen fortsätter kommer den alltså att frambringa opposition i marxistisk mening, även om all marxistisk teori skulle understrykas eller användas som falsk ideologi till stöd för anti-marxistisk praktik.
IMORGON
Historien måste naturligtvis göras av människor med klasskampens metoder. Kapitalismens nedgång – som blivit synlig av, å ena sidan, den fortsatta kapitalkoncentrationen och centraliseringen av den politiska makten och , å andra sidan, av systemets ökande anarki trots och beroende av alla försök till en mer effektiv social organisation – kan mycket väl bli en långvarig historia. Den kommer att bli det, såvitt den inte avkortas av revolutionära handlingar från arbetarklassen och från alla dem som inte kan säkra sin existens under försämrade sociala förhållanden.
Men på den här punkten blir marxismens framtid mycket vag. Mot de härskande klassernas fördelar och deras instrument för förtryck måste man ställa upp en kraft större än den som de arbetande klasserna hittills har kunnat skapa. Det är inte otänkbart att den nuvarande situationen kommer att fortsätta och således döma proletariatet till ännu hårdare straff för sin oförmåga att handla i enighet med sina klassintressen.
Det är dessutom inte alls uteslutet att bevarandet av kapitalismen kommer att leda till att samhället som sådant förstörs. Eftersom kapitalismen förblir mottaglig för katastrofala kriser, så kommer länderna, som de tidigare gjort, använda sig av kriget för att klara sig undan svårigheter för egen del på bekostnad av andra kapitalistiska makter. I denna tendens ingår möjligheten av ett kärnvapenkrig, och som det ser ut idag tycks kriget vara troligare är en internationell socialistisk revolution.
Även om de härskande klasserna är fullt medvetna om kärnvapenkrigets konsekvenser kan de bara förhindra det genom ömsesidig terror, d.v.s. genom tävlan och uppbyggnad av kärnvapenarsenalen. Eftersom de bara har en begränsad kontroll över sina ekonomier, så har de heller ingen verklig kontroll över sina politiska affärer, och deras möjliga avsikter att undvika ömsesidig utp1åning har inte heller någon större effekt när det gäller möjligheterna att förverkliga dem. Det är denna fruktansvärda situation som förhindrar samma optimism som förr om att den socialistiska revolutionen ska komma, och vara framgångsrik.
Eftersom framtiden förblir öppen, även om den är bestämd av det förgångna och de omedelbart givna förhållandena, så fortsätter marxisterna med nödvändighet att anta att vägen till socialismen ännu inte är stängd och att det fortfarande finns en chans att övervinna kapitalismen innan den förstört sig själv. Socialismen framstår nu inte bara som den revolutionära arbetarrörelsens målsättning utan som det enda alternativet till världens hela eller delvisa förstörelse. Detta kräver naturligtvis framväxten av socialistiska rörelser som erkänner att de kapitalistiska produktionsförhållandena är roten till den ökande sociala misären och den hotande återgången till ett barbariskt stadium.
Efter mer än 100 års socialistisk agitation tycks Detta emellertid ett förlorat hopp. Det som en generation lärt sig glömmer nästa bort då den är styrd av krafter utanför sin kontroll och därmed förståelse. Kapitalismens motsättningar som ett system med privata intressen som bestäms av sociala nödvändigheter reflekteras inte bara i kapitalisternas hjärna utan också i proletariatets medvetande. Båda klasserna reagerar på sina handlingars resultat som vore de orsakade av oföränderliga naturlagar. Underkastande varuproduktionens fetischism uppfattar de det historiskt begränsade kapitalistiska produktionssättet som ett evigt förhållande till vilket alla och envar har att anpassa sig. Eftersom denna felaktiga uppfattning säkerställer kapitalets exploatering av arbetet, så uppfanns den naturligtvis av kapitalisterna som en det borgerliga samhällets ideologi, och indoktrinerades i proletariatet.
Under kapitalistiska förhållanden tvingar den sociala produktionen arbetarklassen att acceptera sin utsugning som det enda sättet att säkra sin försörjning. Arbetarens omedelbara behov kan bara uppfyllas om han underkastar sig dessa förhållanden och deras återspegling i den härskande ideologin. I allmänhet kommer han att acceptera det ena med det andra som representativt för verkligheten, vilken inte kan förnekas utom till priset av självmord. En flykt från den borgerliga ideologin kommer inte at1 förändra hans verkliga position i samhället och är, som bäst, en lyx inom hans beroende förhållanden. Oavsett hur mycket han frigör sig ideologiskt, så måste han av praktiska skäl fortsätta som om han fortfarande stod under inflytande av den borgerliga ideologin. Hans tankar och handlingar är med nödvändighet skilda åt. Han kan inse att hans individuella behov bara kan säkerställas av kollektiva klassaktioner, men han kommer fortfarande att tvingas ge akt på sina omedelbara behov som individ. Kapitalismens dubbla natur som en social produktion för privata syften återskapas således i arbetarens tvetydiga inställning som både individ och medlem i en social klass.
Det är denna situation, och inte någon sorts förutbestämd oförmåga att överskrida den kapitalistiska ideologin, som gör att arbetarna tvekar att uttrycka och handla efter sina anti-kapitalistiska åsikter, vilket följer med deras sociala position som lönearbetare. De är fullt medvetna om sin ställning som klass, också när de inte bryr sig om eller förnekar det. Men de erkänner också att enorma makter står emot dem, vilka hotar att krossa dem om de skulle våga utmana de kapitalistiska förhållandena.
Det var också av detta skäl de valde reformistiska, istället för revolutionära metoder när de försökte tvinga till sig eftergifter av bourgeoisien. Deras brist på revolutionärt medvetande uttrycker inget annat än de faktiska sociala maktrelationerna, som verkligen inte kan förändras enbart med hjälp av viljan. En försiktig ”realism” – d.v.s. deras erkännande av att bara en begränsad mängd aktiviteter står öppna för dem – bestämmer deras tankar och handlingar och berättigas av kapitalets makt.
Om den inte följs av revolutionära aktioner från arbetarklassens sida förblir marxismen, som en teoretisk förståelse av kapitalismen, just detta. Det är inte teorin om en faktisk social praktik som avser och förmår förhindra världen, utan fungerar som en ideologi som förebådar en sådan praktik. Dess tolkning av verkligheten, om än korrekt, påverkar inte de omedelbart givna förhållandena på något avgörande sätt. Den bara beskriver de faktiska förhållanden som arbetarklassen lever under och överlåter deras förändring till arbetarnas egna framtida aktioner. Men just de förhållanden som arbetarna lever under leder till deras underkastelse under kapitalets makt och , i bästa fall, till en betydelsefull, d.v.s. ideologisk, opposition. Deras klasskamp inom den uppåtstigande kapitalismen stärker deras motståndare och försvagar deras vilja till opposition.
Den revolutionära marxismen är således inte en teori om klasskampen som sådan, utan en teori om klasskampen under den kapitalistiska nedgångens speciella förhållanden. Den kan inte verka effektivt under den kapitalistiska produktionens ”normala” förhållanden utan har bara att vänta på dess sammanbrott. Bara när arbetarnas försiktiga ”realism” förändras till orealism och reform till utopi – d.v.s. när bourgeoisien inte längre kan överleva utan att stadigt försämra proletariatets levnadsbetingelser så kan spontana uppror övergå i revolutionära aktioner kraftfulla nog att störta det kapitalistiska herraväldet.
Hittills har historien om den revolutionära marxismen varit historien om dess nederlag, vilket inräknar synbara framgångar vilka kulminerade i de statskapitalistiska systemens uppkomst. Det står klart att den tidiga marxismen inte bara underskattade kapitalismens motståndskraft utan också, p.g.a. det, överskattade den marxistiska ideologins förmåga att påverka proletariatets medvetande. Den historiska förändringsprocessen är, även om den påskyndas av kapitalismens dynamik, ytterst långsam, särskilt när den jämförs med individens levnadslopp.
Men historien om misslyckanden är också historien om de illusioner som delats av och de nederlag som gjorts, om inte av individen, så dok av klassen. Det finns ingen anledning att tro att proletariatet inte kan lära av erfarenheten. I alla händelser och bortsett från sådana överväganden, kommer den att av omständigheternas makt tvingas hitta en väg som säkrar dess existens utom kapitalismen när den inte längre är möjlig inom den. Även om de speciella kännetecknen hos en sådan situation inte kan fastställas i förväg så är en sak klar: Nämligen att arbetarklassens befrielse frän kapitalistisk dominans bara kan uppnås genom arbetarnas egna initiativ och att socialismen bara kan förverkligas genom klassamhällets avskaffande som innebär slutet för de kapitalistiska produktionsförhållandena. Förverkligandet av detta mål kommer samtidigt vara beviset för den marxska teorin och slutet för marxismen.
Paul Mattick, November 1978
