”Katastrof för arbetarklassens sammanhållning” – intervju med dansk betongare

Henrik Johansson har intervjuat en dansk betongare om de gula fackens ställning i Danmark med tanke på att vi riskerar samma utveckling här.

Om stridsåtgärdsutredningens förslag blir verklighet varnar många, däribland professor Anders Kjellberg, expert i organisationsforskning, för att de gula facken kan växa och bli riksomfattande.

Med tanke på att de gula facken i Danmark idag samlar runt 10 procent av löntagarna passade jag på att ställa några frågor till Jakob Mathiassen, fackligt aktiv betongarbetare och författare.

Kan du börja med att berätta om de beskriva hur de gula fackföreningarna bakgrund och hur de växt?

– Danmarks äldsta gula fackförbund, Kristelig Fagforening, grundades 1931 som en opolitisk förening, i motsättning till de röda fackföreningarna som var anknutna till socialdemokratin. Efterhand bildades fler, och idag är de viktigaste Business Danmark, Det Faglige Hus, Ase och den kristna fackföreningen som idag heter Krifa. De gula facken var betydelselösa innan den danska arbetarrörelsens tillbakagång påbörjades på 90-talet. 1985 organiserade de en halv procent av löntagarna mot 9,5 procent 2015. Under samma period har de traditionella fackföreningarna tappat. Från 69,3 till 58,2 procent.

– Vad de erbjuder och inte erbjuder sina medlemmar? Vad skiljer dem från vanliga fack?

– De gula facken fungerar inte som riktiga fackföreningar. I de gula facken har medlemmarna inte möjlighet att strejka för bättre villkor, och facket tar inte initiativ till stridsåtgärder för att få ett avtal. Därför har de nästan inga avtal med arbetsgivarna. De gula är opolitiska, och intresserar sig inte för vad som händer i samhället. De går inte heller ut på arbetsplatserna för att hitta och lösa medlemmarnas problem. De anstränger sig bara för de medlemmar som tar sig till kontoret. Ändå har tiotusentals arbetare valt att byta från de röda facken till de gula under de senaste årtiondena.

– Vad beror det på?

– Såvitt jag kan se beror det på två saker:
För det första så kan de gula fackföreningarna ge arbetare en förhållandevis god personlig service till ett mycket lägre pris än de röda facken. De kan nämligen gott ta sig an rättsfall, som har sin grund i de röda fackens avtal. Medlemmarna i de gula facken får samma förmåner som de röda facken har säkrat sina medlemmar, eftersom alla avtal är kollektiva. De gula fackens utgifter är naturligtvis mycket lägre eftersom de inte gör så mycket och heller inte utkämpar kostsamma strider med motsträviga arbetsgivare.
För det andra, och det är kanske viktigast, så har många arbetare tappat tron på de röda facken och på föreningarnas demokrati. Min erfarenhet från arbetsplatserna är att nästan ingen tror att det är möjligt att påverka sitt fackförbund på demokratisk väg. Jag måste också erkänna att det är rätt svårt att påverka, även för väldigt aktiva medlemmar. På grund av det känner många missnöjda arbetare att den enda möjligheten är att rösta med fötterna, och gå över till de gula, då står de i varje fall inte helt utan fackföreningen.

Det har självfallet varit en katastrof för de röda fackföreningarna, och för arbetarklassens sammanhållning, men å andra sida måste jag erkänna att konkurrensen har fått de röda facken att skärpa sig.

– Om du träffar en arbetskamrat som överväger att gå ur ditt fack och gå med i ett av de gula facken. Vad säger du då? Hur argumenterar du?

– Det beror mycket på kollegan. De flesta arbetskamrater väljer ett gult fack på grund av priset och att de inte kan se så stor skillnad. Då berättar jag om alla konflikter vi tar i det röda facket, om kampen mot utländska svindlarfirmor, om kampen för ordentliga villkor för de arbetslösa och så vidare. En del kollegor har blivit sura på facket, och väljer de gula i protest. I de fallen gäller det att sätta sig in i problemet för att förstå om det handlar om ett berättigat klagomål. Det är det ju ibland, och då argumenterar jag för att man inte ska rösta med fötterna utan klaga. Det är också många som blir sura på de röda partierna och då är sura över att facket stödjer den röda sidan. I sådana fall berättar jag om alla miljoner som arbetsgivarna skickar till de borgerliga partierna.

För att sammanfatta: det lönar sig inte att bli arg och brusa upp. Inte i de dåligt organiserade branscherna, som till exempel betongbranschen där jag själv jobbar. Man får ta folks åsikter på allvar, och först och främst lyssna på dem. Ska jag vara helt ärlig är jag heller inte så glad över att betala en hög fackföreningsavgift, när jag ser att ledningen får förmåner och har en miljon i lön. I mitt eget jobb som betongarbetare finns det i stort sett inga förmåner och löneutvecklingen har avstannat. Så jag förstår mina gula kollegor, även om det är dumt att hoppa ned från trädet i protest mot att någon håller på såga av grenen man sitter på.

Intervju med en sopgubbe – eller ”ett jobbigt pack” enligt Stockholm Vatten och Avfall

Förra veckan kontaktade jag en före detta sopgubbe som vi valt att kalla för David. Den första oktober löpte avtalet ut för företaget Liselotte Lööf som han arbetat på, men varken David eller hans kollegor sökte tjänst hos något av företagen som vunnit sopupphandlingen.

Varför gjorde dom inte det, vad har hänt, och vad händer i sopkaosiga Stockholm just nu egentligen?
Läs hela intervjun.

Så gott som alla av sopgubbarna på Liselotte Lööf har valt att inte gå över till RenoNorden som vunnit upphandlingen. Hur tänkte ni där?

– Det har varit ett kollektivt beslut mer eller mindre. Ingen vill ju gå upp i arbetstid och gå ner i lön och bli av med egentligen all bestämmanderätt. Därför är det helt orimligt att gå till RenoNorden. De är företag som vill skära våra villkor till förmån för högre aktieutdelning och det vill vi inte ställa upp på.

Sopgubbarna från Liselotte Lööf krävde i maj att dom skulle få träffa Reno för att kunna fråga hur företaget tänkt sig vid en övergång. I normala fall följer alltid sopgubbarna med vid entreprenörsbyten, och det brukar gå så smidigt att stockholmarna aldrig märker av övergången. Nu blev det inte så.

Det utkrävda mötet blev så småningom av, men sopgubbarna fick inte så mycket konkret information. Det dom fick veta var hur många tjänster som erbjöds och vad lönen skulle ligga på, men inte hur mycket arbete som skulle utföras för lönen. Först senare fick dom reda på att Reno skulle göra om trakterna och att det i framtiden skulle köras en bil mindre på varje område. David har räknat på att arbetsbelastningen i praktiken därmed skulle bli förhöjd med 30%.

Vi började prata om att sopgubbarna, eller Stockholms Sopgubbar som dom själva kallar sig, har jobbat många år ihop och hoppat runt mellan olika företag beroende på vem som under en period vunnit upphandlingen. När han fick frågan om hur kontakten ser ut idag mellan sopgubbarna så svarade han att många av dom har kontakt via onlinechattar och facebookgrupper. Men även att vissa såklart har mer personlig kontakt som inte rör frågor kring arbete.

Hur ser du på Stockholm Vatten och Avfalls sätt att ta ansvar för sophanteringen i Stockholm?

Davids svar var att han är en av få som haft tillgång till upphandlingen, eller rättare sagt delar av den som Stockholm Vatten och Avfall gjort med Reno och Suez.

Han skulle vilja kalla upphandlingsprocessen för korruption
– Dom har lagt allt dom har kunnat på Reno av två anledningar främst. Det ena är att Stockholm Vatten och ägaren till Liselotte Lööf inte kommit jättebra överens alla gånger. Sen så tycker ju några ledande figurer på Stockholm Vatten att vi som är Stockholms Sopgubbar har varit ett jobbigt pack. Det har dom kallat oss vid flera tillfällen.

Jag utbrast i ett skratt. Har dom verkligen sagt så?
– Javisst! Alltså, det är ju vi som gör jobbet. Det är ju vi som ska styra över våran arbetsmiljö och inte Stockholm Vatten.

Tidigare har det låtit annorlunda från Stockholm Vattens håll, och sopgubbarna har fått höra om hur duktiga dom är. Felmarginalen dom fått presenterat för sig har legat på ynka 0.02 procent. – Ändå vill dom göra sig av med oss. Då kan man ju fråga sig, varför det?

Anledningen till att sopgubbarna fått skällsord kastade på sig tror David beror på att dom stretat emot och sagt nej vid flera tillfällen när det presenterats förändringar till det sämre. Ett motstånd som retat upp folk på höga positioner. Han beskriver exempelvis hur Stockholm Vatten planerat förändringar kring sophantering, om att kärl ska sättas ut överallt utan någon hänsyn till arbetsmiljölagen.
– Det här har vi sagt nej till, och då dom försökt köra över oss. Dom har jobbat många många år med att göra sig av med oss, och nu har dom väl kanske egentligen lyckats till slut. Den här gången tillsammans med Reno.

Att RenoNorden vann alla upphandlingar tror han inte är en slump
– I dokumenten som vi har är det medkalkylerat att dom skulle sänka lönerna och höja arbetsbelastningen. Det visste Stockholm Vatten om och ändå valde dom Renos bud! Till råga på allt… Reno var redan när dom lämnade in papperna konkurshotade. Om jag skippar anklagelser, även om jag står fast vid det jag sa om korruption, så kan man säga att det var ett misstag av Stockholm Vatten att ge tilldelningsbeslut till Reno med all den här informationen. Ett företag som man kan misstänka kommer skapa problem ska enligt lagen om offentlig upphandling inte kunna vinna.

Sopgubbar har också försökt lyfta det här på en politisk nivå men tycker att processen är långsam. Vidare uttryckte David besvikelse över hur media kunnat köpa så mycket av arbetsköparnas historier och att det kunde ha grävts mer om hur upphandlingarna har skötts. Han anser att dom bör tas om.

– Upphandling vad det gäller sophämtningen är ju såklart offentlig upphandling. Men ändå har Stockholm Vatten hemligstämplat mer eller mindre hela upphandlingen.

Hur kommer det sig att det går till såhär i offentlig verksamhet? Frågor kring sophantering handlar ju inte precis om rikets säkerhet..

– Nej, precis. Stockholm Vatten hävdar att det beror på konkurrenssituationen, hur nu det har med det här att göra är det väl ingen av oss som förstår i alla fall.

Jag fick berättat för mig att Stockholm Vatten har en hemlig grupp på sex personer som jobbar med upphandlingarna. Till skillnad från en vanlig offentlig upphandling där man mer eller mindre tar det lägsta budet direkt så har gruppen i det här fallet gjort på ett annat sätt.

– De räknar något som dom kallar ”mjuka poäng” eller ”mjuka värden”. Varje företag som lägger anbud har fått lämna in en företagsbeskrivning och en arbetsbeskrivning. Hur företaget drivs och sköts , hur gubbarna jobbar, miljö, villkor.. Utefter hur svaren ser ut får dom olika företagen olika många poäng, så kallade ”mjuka poäng”, och varje poäng är värt ett antal kronor. I praktiken betyder det att ett företag som lägger lägre anbud än ett annat fortfarande kan förlora eftersom dom får flera poäng, vilket gör att dom hamnar ”högre i pris”, enligt det sätt Stockholm Vatten räknar.

Stockholm Vatten har vägrat svara på vilka som sitter i upphandlingsgruppen, men David och hans kamrater tror sig veta vilka människor det är
– Vi tror att det dels är personer som sitter både på Sita (SITA Sverige AB har bytt namn till Suez Recycling AB, reds. anm.,) och som har jobbat på Reno, alltså riktiga jävpositioner helt enkelt. Det är det här som jag tycker att man ska försöka få fram. Om någon lyckas gräva fram namnen på gruppmedlemmarna så kan hela upphandlingen fällas och då kan jag garantera att det kommer rulla huvuden på Stockholm Vatten och bli en skandal utan dess like. Det här är korrupt, det här är jäv, det är bara det att inte vi lyckats få fram klara bevis. Stockholm Vatten och Avfall har hela tiden försökt styra om fokus på annat. Lägg gärna till att gruppen helt godtyckligt delar ut poängen. Ingen kontroll har kunnat göras och bakom anonymiteten kan dom styra vem som ska vinna utan att behöva redovisa någonting.

Efter utläggningen återkom David till ämnet om media, om att det inte grävts tillräckligt i den här frågan trots att sopgubbar lämnat över material till flera redaktioner. – Försök att få fram vilka sex personer som har gjort upphandlingen. Skulle du göra det skulle du få pris!

Vad skulle det krävas för att få ordning på den kaotiska sopsituationen som vi ser i Stockholm just nu?

– Rent krasst.. Det enda som skulle kunna få ordning på situationen vore om sopgubbarna som jobbade innan kom tillbaka och körde sina gamla trakter. Då skulle man få ordning mer eller mindre på en gång! Men det kommer ju aldrig ske, för så gott som ingen kommer ju att gå tillbaka till Reno. Många har ju redan gått vidare och hittat andra jobb. Men för att vara pragmatisk så skulle jag ändå vilja påstå att om man kunde se till att Reno verkligen försvann från marknaden på ett eller annat sätt, då skulle ju jobbet bli tilldelat till ett företag som kan sköta det. Liselotte Lööf har ju inte velat göra villkorsförsämringar och dom har sagt att dom skulle kunna köra vidare med alla villkor som sopgubbarna hade tidigare om dom fick tilldelningsbeslut. Det hade kunnat lösa situationen!

Stockholm kommer att få leva i kaos en lång tid framöver, tror David. Mycket talar för att han har rätt. Det är mestadels bara nyanställda sopgubbar ute och kör
– Dom vet inte var dom ska, dom vet inte hur man ska hämta, alltså dom har inte erfarenhet helt enkelt! Dessutom saknas chaufförer, så att det kommer att ta tid och det kommer bli problem. Och nu kommer vintern.. Vintern är den tuffa och jobbiga delen av året när det gäller sophämtning. Framförallt om vi får snö. Det kommer bli stora problem!

Här lämnade vi frågan om sopkaoset och David gick över till att tala om de anklagelser som Stockholm Vatten riktat mot sopgubbar
– Vi skulle kunna polisanmäla dom för förtal. Dom har gått ut och sagt i media att vi har saboterat sista veckorna, att vi saboterat sophämtningen. Att vi gjort en massa saker för att försvåra. Men det är en ren lögn. Vi har jobbat på som vanligt och vi har lämnat över precis så som vi fick det. Dom skyller på att vi har lämnat nycklar i oordning och så vidare. Vi fick nycklarna i oordning!

Jag märkte snabbt att David hade mycket att säga om nycklar och inte minst när det gäller nyckelinventering
– Sopgubbejobbet är ett lärlingsyrke. Det har alltid varit en erfaren sopgubbe och sen har det kommit en ny som blivit upplärd av den gamle.
Kunskapen om nycklarna har alltid suttit i våra huvuden. Den informationen är ju en egendom som varit vår. Dom har krävt att vi ska ha nyckelinventering och det har vi sagt nej till. Vi gör ingen nyckelinventering, vi tänker inte göra det lättare för Stockholm Vatten att ersätta oss med andra! Det var det dom ville och det var det som satte igång den här konflikten i somras.

En annan viktig sak som kom upp och som är värd att understryka extra mycket var att sopgubbarna aldrig haft någon skyldighet att delta i nyckelinventering. Det har inte ingått i deras arbetsbeskrivning att märka upp nycklar, och facket står bakom sopgubbarna i den frågan.

Innan David fick nästa fråga gav jag honom lite andrum och berättade att Stockholms Sopgubbar vunnit 2017 års pris av Arbetare till Arbetare (se Stridsfonden.se, reds. anm.,). Förbundet Arbetarsolidaritet kommer hålla i en prisutdelning på ABF-huset i Stockholm den 11/11 där en prissumma på 10 000 kronor ska överlämnas till arbetarkollektivet. En event-sida med mer information om hur dagen kommer att se ut finns publicerat på Förbundet Arbetarsolidaritets facebookssida. David välkomnades naturligtvis dit och ombads sprida informationen vidare till andra som kan ha missat nyheten.

Vad är det som gjort att ni blivit så starka som arbetarkollektiv? Ni sticker ut här i landet

– Mm, yrket som sådant har i mångas ögon varit ett skitjobb. Och det är ju inget lätt arbete att vara sopgubbe. Och man har ju, framförallt förr, varit i en lite halvt utsatt situation i ögonen på många och det har ju skapat en sammanhållning som kanske andra inte har. Men det har ju också, för att vara lite ödmjuk, att göra med att vi haft en position, en maktposition, som andra yrkesgrupper inte har. Och då menar jag maktposition att om vi börjar strejka till exempel.. då kommer det ha väldigt snabba effekter på samhället. Alla är ju beroende av att sophämtning sköts. Och om vi sagt nej till någonting och satt oss ner och strejkat, då har vi ju fått effekt mer eller mindre på en gång!

David passar på att ge lite extra beröm till vissa sopgubbar som han inte nämner namnen på, men som han menar har varit extra bra på att hålla samman kollektivet.

Lyxstrejk?
När intervjun just skulle avslutas ville David prata om ordet ”lyxstrejk” och hur fel det är att säga så om sopgubbarnas kamper. Han ville hälsa till alla läsare att Stockholms Sopgubbar alltid strejkat eller hotat om strejk för att få behålla sina villkor, och att det inte varit frågan om krav på högre löner.
– Det har från arbetsgivarhåll spridits lögner om att en sopgubbes lön snittar på 46 000 kronor och att arbetstiden ligger på 29 timmar. Snittlönen ligger på cirka 32 800 kronor.

När det gäller arbetstiden ska arbetet enligt arbetsmiljölagen ta 40 timmar. – Att vi sedan väljer att åka ut 05:00, att vi drar fler kärl i taget, springer mellan ställena, och inte tar lunch, etcetera, gör att vi kan komma ner i arbetstid.

Lätt jobb?
I vintras när det var snökaos, när skolor stängde och folk inte kom till jobbet var gubbarna ute och körde och hämtade in alla sopor som vanligt. De är ute i alla väder, året om, på alla röda dagar. När sopor pressas ner i bilens gap så kan det spruta ut bajsblöjor, blodiga tamponger, ruttet kött, fluglarver, sur mjölk och mycket annat som man inte vill ha på sig. Folk har skurit sig och till och med fått nålstick. När det hänt har gubbarna dragit isär påsar för att försöka få reda på vad det är som man skadat sig på. Dom som stuckit sig på gamla sprutor har fått bege sig till vårdcentralen, tagit prover, och hållit tummarna att det inte är något farligt som Hepatit C eller HIV.

– Folk tar oss för givet, ingen märker att vi finns, förutom när vi inte kommer! Därför är det så jävla oförskämt när folk kallar oss lyxstrejkare!

Redaktionen tackar David för intervjun och önskar lycka till med allt i framtiden.

Skrivet av Johannes

Fler intervjuer? Lyssna på ”Snack med Janne från Stockholms sopgubbar” från den 20 augusti

Intervju med Stödgruppen för Atbin och Iraj

Arbetarsolidaritetredaktionen har träffat Stödgruppen för Atbin och Iraj som berättar om situationen och deras kamp.

För över fyra veckor sedan blev dina kollegor Atbin och Iraj avstängda från arbetsplatsen, ett kommunalt LSS-boende i Partille Kommun, kan du berätta lite om det?

Vårt arbetsplatsombud Atbin Kyan skrev ett brev till kommunens politiker där han kritiserade korrupt beteende och en tvivelaktig chefspolicy. Hur kan något sådant leda till att kommunens personalchef personligen måste komma på blixtvisit till arbetsplatsen, som dessutom är utsatta människors hem, och stäng av vårt arbetsplatsombud? Jag var väldigt chockad. Jag hade knappt hunnit smälta den första avstängningen så nåddes jag av beskedet att även Iraj, våran pedagog, också hade blivit avstängd. Det kändes bara sjukt att två väldigt viktiga personer för verksamheten fick gå hem. Jag kände mig fruktansvärd arg och maktlös, vad skulle hända nu? Tankarna bara snurrade i mitt huvud och jag var rädd att förlora några av de mest kompetenta personer på området från mitt jobb. Det är viktigt att man trivs med sina kollegor, och vad ska hända med dom människor som bor på gruppbostaden? Men samtidigt visste jag ju om att vi omfattas av meddelarfrihet och att man inte kan sparka någon pga ett sakligt brev till politikerna.

Media har ju rapporterad om att dom inte är avstängda pga brevet utan för att de ”lägger sig i chefens arbete” och ”kommer försent till jobbet.” Hur tänker du kring det?

-Självklart måste kommunen backa nu, dom inser väl själva att de har agerat i affekt och att avstängningen strider mot den grundlagstiftad e yttrandefriheten. Jag tror att de andra skälen bara är en billig ursäkt för att komma undan en sådan kränkining. Jag tycker absolut att ett fackombud ska lägga sig i chefens arbete, det borde alla som jobbar med människor få göra. Jag tror att kvalitén inom offentlig sektor bara kan bli bättre när de anställda får säga sitt.

-Hur mår dina avstängda kollegor nu?

Dom mår inte bra, Atbin kan inte sova på nätterna och Iraj funderar på om han måste lägga ut sin bostad på blocket. Du kan ju själv tänka dig hur fruktansvärt det måste vara att sitta hemma och inte veta vad som händer. Inte en dag, inte två dagar, utan i flera veckor bäva för att du kanske kommer mista ditt jobb. De har båda familjer att sörja för, så självklart mår de inte bra. Trots detta ångrar de sig inte och de har en stark tro på rättvisa, vilket ger kraft till andra kollegor.

Kan du berätta lite om dina kollegors reaktioner?

Den första reaktionen var så att kolleger börja samla sig och blev enade för att stå upp för Iraj och Atbin. De gjorde en snabbt namninsamling, där 18 kollegor skrev under, vi lämnade protestlistan till facket.

Sedan tänkte vi att ”Vi måste göra något”, vi bestämde oss snabbt för att berätta i samhället vad som hade hänt. Det var först när Göteborgs Posten frågade personalchefen om händelsen som vi fick höra dom ”andra skälen” till avstängningen. Allt fler fick upp ögonen för det som hände och vi bestämde oss för att bilda en stödgrupp. När stödgruppen fick in stöduttalanden från andra arbetsplatser och organisationer, bestämmde vi oss för att ordna en demonstration för yttrandefrihet på arbetsplatsen.

Vi hade bildat en arbetarförening några månader tidigare som ska kämpa för bl.a arbetsplatsdemokrati och livskvalité för människor med funktionsskillnader. Även anhöriga är med i den föreningen. Då vi precis hade blivit färdiga med föreningens tidning passade vi även på att sprida den på vår första manifestation. Vi ordnade en ny demonstration även i Partille och våra krav om upphävningen av avstängningen var de samma. Vi vill att människor runt om i Sverige och världen bryter tystnaden på sina arbetsplatser. Vi måste påtala fel och då är det viktigt att man snackar ihop sig med sina arbetskamrater. Tillsammans kan vi ställa krav.

I Partille Tidning kunde vi läsa att ni har en delad arbetsplats, att några stödjer avstängningen, hur är det med den saken?

-Det är synd att media väljer att framställa våran enade kamp för jämlikhet, delaktighet och mångfald som något bara en liten grupp håller på med. Deras källa en anonym nätkommentar, det är både felaktigt och helt enkelt usel journalistik. Hade dom läst våran tidning, där de flesta ur personalen producerat en genomtänkt och viktig tidning, hade de förstått att det snarare handlar om en ytterst liten grupp som försvarar ledningen. På alla arbetsplatser finns det människor som inte vill ha konflikter med sin chef, både för att de är rädda förstås men också för att de helt enkelt vill att en person ska leda och fördela arbetet. Det är ingen fråga om majoritet eller minoritet, det är en fråga om att rättigheter har blivit kränkta. Även om vi nu är många som stödjer Atbin och Iraj, hade avstägningen endå varit en kränking mot deras rättigheter, fast nu vågar vi säga ifrån.

Vad säger facket?

Det sjuka är att kommunen skickade Atbins brev till facken, som förklaring till avstängningen. Irajs fack svarade att det måste blivit nått fel, eftersom deras medlems namn inte stod med i brevet. Det var efter detta och efter att Atbins fack ogiltigförklarat brevet som skäl för avstängningen, som kommunen bytte anledning. Jag vet inte vad facket gör annars ärligt talat, dom pratar med arbetsgivaren i telefon och har gjort det nu i några veckor men vi har inte fått några besked. Jag tycker att de borde varit hårdare och gjort något åt avstängningen. Att en arbetsgivare stänger av anställda och sedan byter skäl till varför borde dom ha reagerat väldigt starkt och hårt på! Samtidigt så pågår diskussioner om fackets roll på arbetsplatsen. Bl.a om det inte vore bättre att vi går ur facket och kanske starta ett eget. Vi är rädda att de inte ska ta saken på allvar och att de har varit så snälla mot arbetsgivaren gör många irriterade.. De har inte gjort sitt jobb ordentligt om du frågar mig. Denna är ju inte bara en facklig fråga, den är väldigt politisk. Politisk i den meningen att Atbin bara hade uttryckt kritik mot kommunens politik, så någonstans är det inte bara en arbetsrättslig process utan också en politisk, där grundläggande mänskliga rättigheter har blivit kränkta.

Är det något du vill tillägga?

Jag vill ha en arbetsplats där vi som jobbar kan känna oss trygga och stolta över vårat arbete. Jag vill inte behöva vara rädd att utöva kritik mot ledningen. Mitt jobb är väldigt viktigt för mig och mina kollegor. Dom människor som bor på gruppbostaden ska aldrig bli drabbade pga bristande chefskap. Det är människor som i slutändan får ta smällen när kommunen agerar som dom har gjort. Vi personal kan protestera och organisera oss, men gruppen vi arbetar med är röstlös och en väldigt marginlaiserad grupp i samhället. Deras rättigheter måste stärkas, precis som arbetarnas. Vi är måna dom deras välmående, och det borde kommunen också vara. Och därför upphäva avstängningen och aldirg mera agera som dom nu har gjort. Det är pinsamt, oacceptabelt och rent av farligt för både de boende och personalen. Vi kräver allas lika värde och arbetsplatsdemokrati, oavsett hur många av oss dom kommer att stänga av.