”Ständiga förbättringar i vården” – för vem?

Allt sedan 90-talskrisen har svensk vård- och omsorgssektor varit utsatt för en konstant nedskärningspolitik. Såväl ideologiskt kritiserad för att vara ”ineffektiv” som utsvällt för att vi måste ”spara i ladorna” av varierande orsaker såsom lågkonjunktur, undvika skattehöjningar eller något annat.

Politiker från höger till vänster talar sig gärna varma för att vården ”får mer resurser i år än någonsin” i absoluta tal, men som andel av den totala ekonomin sjunker den samtidigt som befolkningen och behoven ökar.

Som hjälpmedel i nedskärningspolitiken, eller i vissa fall kanske snarare som en framtvingad konsekvens av den, ser vi en rad olika strategier från politiker och arbetsköpare för att skyla över bristerna såväl som att splittra vårdarbetarna .

Den individuella lönesättningen är kanske ett av de mer uppenbara sätten att splittra vårdarbetarkollektiven och att snarare tävla mot varandra om ledningsgunst i stället för att resa kollektiva lönekrav.

På senare år står klart att rent industriella inslag även har smugit sig in i vårdsektorn såsom tidsstudier, mätningar och den så kallade LEAN filosofin där medarbetarna görs aktiva i ett ”ständigt förbättringsarbete” som även om det säkert skapar en del vettiga förbättringar även detta ger incitament till ytterligare mindre resurser, dessutom med de anställda som alibi.

Rapporterna om ett ”löpandebandstänkande” inom vårdsektorn var i samband med 90-talskrisen alarmarande i sig, men från den tiden fram till idag – med allt från stopptider till kvalitetsförbättringar som förefaller ske med allt kortare intervaller, vilka skall redovisas veckovis för att sedan utformas till nya arbetsuppgifter, vilka sedan delegeras för att täppa till luckor och onödig tidsförlust är det lätt att förstå hur LEAN-filosofin, den så kallade idén om en produktion utifrån ”ständiga förbättringar” på allvar har slagit rot inom vårdsektorn.

Produktionsidén säljs in och anpassas från industri till vårdproduktion utifrån tanken att ”jobba smartare, inte hårdare” samt ”ordning och reda, mer produktivitet, mindre stress” osv. Rapporterna om att den verkliga effekten är att tidsrymderna blir allt mindre och tätare, vilket leder till ökad stress för personalen tystas ofta ner av arbetsköparna,
liksom hur den från ”arbetsgolvet” riktade kritiken om hur teknisk utrustning som loggar stopptider ner till minsta detalj skapar en övervakning som gör det extra svårt att överhuvudtaget andas ut mellan arbetsuppgifterna ens de kortaste stunder.

Det finns en mängd olika produktionssätt som bygger på en ren managementkultur, vilken i grunden är en tvåstegsraket för att dels dressera arbetskraften, dels maximera effektiviteten och i synnerhet vinstuttaget.

Oavsett vad man kallar den managementkultur som hamras ner av arbetsköparna inom vårdsektorn, så handlar det om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan om att jobba mer intensivt. Att springa istället för att gå.

Genom att göra personalgrupperna ”självstyrande” förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna och för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Till och med det gamla oket med delade turer har ökat igen vilket inte är något annat än ett sätt att mörka den underbemanning som är så utbredd inom många verksamheter.

Alla är dock inte nöjda med utvecklingen och tendenser till motstånd kan skönjas alltmer. Där fackföreningarna misslyckats med att vara en motmakt och tyvärr i vissa fall aktivt medverkat till denna utveckling har en rad andra lovvärda initiativ poppat upp.

En del har handlat om breda, organiserade och långsiktiga försök till opinionsbildning och förändring, så som Vårdvrålet, Hemtjänstsupproret och inte minst Inte under 25 (fd 24)000-rörelsen som kämpat för att på ett medvetet och organiserat sätt pressa upp de förödande låga ingångslönerna för sjuksköterskor.

En annan kampmetod som blir vanligare är massjukskrivningar och massuppsägningar i protest mot försämringar. Detta har i ett flertal tillfällen tvingat ledningar att backa och kan vara en intressant metod att utveckla i en sektor där traditionell strejk är svåranvänt som stridsåtgärd.

Denna kamp är inte bara beundransvärd – den är direkt nödvändig. Fråga är vad som sker nu, får vi en fackföreningsrörelse mer på tå eller kommer det fortsätta tas självständiga initiativ, med kanske kraftfullare åtgärder som strejk, maskningsaktioner och blockader? Klart står är att förändring är möjlig men det kommer kräva uppkavlade armar och kamp underifrån – och vi är många som är beredda att ställa oss solidariska med denna kamp!

Micke Fritz, Martin Franzén
Förbundet Arbetarsolidaritet

Sänkt OB-ersättning och gratisarbete i vården

I kristider missas inga tillfällen att pressa tillbaka arbetarna i vården. I Uppsala sänker Akademiska sjukhuset sjuksköterskornas OB-tillägg med en tredjedel. I Helsingborg försämrar Region Skåne avtalen så att det för Vårdförbundets medlemmar motsvarar 22 dagars gratis arbete per år.

Vårdfacket i Helsingborg arrangerade i måndags kväll ett öppet möte för att ge sina medlemmar möjligheten att få svar på frågor om besparingskraven direkt från två av regionens styrande toppolitiker, rapporterar tidningen Vårdfacket. Regionstyrelsens ordförande Jerker Swanstein (M) och personalberedningens ordförande Katarina Erlingsson (C), ansattes av cirka 130 medlemmar.

”På ett år ska vi arbeta 22 dagar gratis!”, sa en mötesdeltagare. En annan beskrev det skedda som en lönesänkning på 12,5 procent.

Bakgrunden är att arbetsköparen sagt upp ett uppskattat lokalt arbetstidsavtal på Helsingborgs lasarett. Uppsägningen av avtalet innebär att sjuksköterskorna och undersköterskorna får arbeta lika många timmar som alla andra i regionen – men till en lägre ersättning än på övriga sjukhus.

Tidningen Vårdfacket rapporterar att ilskan hos fackets medlemmar var stor, och att de båda högerpolitikerna ofta hänvisade till att ”förvaltningarnas chefer egentligen är bättre skickade att svara på publikens frågor” och att de som regionpolitiker endast tar de övergripande besluten.

Regionstyrelsens ordförande, moderaten Jerker Swanstein, menade att besparingarna naturligtvis inte innebär att de struntar i personalen. ”Men ingen går oskadad genom den situation som vi just nu befinner oss i.”

Anställningsförsämringarna i vården är inte en isolerad lokal företeelse. I Uppsala har Akademiska sjukhuset sänkt OB-ersättningen med en tredjedel, vilket innebär mellan 500 och 3 000 kronor mindre i månaden för de berörda, skriver Dagens Medicin. Den fackliga representanten, Janine Bichara varnar i Sveriges Radio Uppland att detta kan leda till avhopp och sämre vård. ”Vi behöver de här händerna hos patienterna. Det är en jättestor risk att vi nu får ökad trycksårsfrekvens, undernäring, vårdrelaterade infektioner och fallskador”, menar hon.

Men alla går inte ”skadade” ur situationen. I början av september rapporterade Dagens Medicin att den nya direktören på Akademiska sjukhuset, Stanley Holsteiner får 110 000 kronor i månaden. Han har rekryterats från företaget Capgemini Consulting för att genomföra ett omfattande besparingspaket.