Corona – kapitalets kris i öppen dager

Coronaepidemin sveper över världen och Sverige. Oavsett hur allvarliga konsekvenserna ännu blivit eller kommer att bli här så står en sak klar: det så kallade ”gemensamma samhället” står inte rustat för situationen. Den vård och offentliga sektor som i flera decennier setts som en ”tärande” del av ekonomin går redan på knäna, och en än högre belastning är den inte finansierad för att klara av efter all ”effektivisering” (nedskärning). Det visar sig även på andra sätt: just in time-produktionen accepterar inga stora lager. Visst kan man raljera över folks panikhandlande av enskilda produkter som toalettpapper, pasta och bröd. Men sen då? Utan att gå några händelser i förväg så visar de senaste veckorna hur oerhört skört systemet är. Beredskap saknas, buffertar finns inte. Skydds- och hygienutrustning är en bristvara på många sjukhus.

Reaktioner har inte låtit vänta på sig, och på vissa håll ser man detta som en brytpunkt; nu måste väl ändå insikten om behoven av rejäla resurser till vården och det livsviktiga arbete som görs där infinna sig hos makthavarna? Nu har karensavdraget vid sjukdom avskaffats. Långt in i den annars så nyliberalt präglade borgerligheten skriks det efter en stark stat.

Och kanske har de rätt. Det kan mycket väl bli så staten såväl i Sverige som i andra länder kommer bli tvungna att agera på ett sätt som får budgetregler och tidigare ekonomiska ramar att flyga all världens väg. Detta och den tankeställare som den omedelbara situationen med stor sannolikhet givit väldigt många kan mycket väl öppna för att sådant som väldigt länge viftats bort som ekonomiskt orealistiskt att bli direkt nödvändigt.

Men, och detta är ett viktigt men, det finns dock ingen som helst garanti för att detta med automatik leder till en mer solidarisk politik. Vi ser redan hur det exempelvis utnyttjas för att stänga gränser, acceptera ”korttidsarbete” och vi uppmanas som individer att ”ta ansvar”. En annan ekonomisk politik garanterar ingenting.

Situationen har dock även väckt en våg av solidaritet. På många håll bildas nu stödgrupper som erbjuder sig att handla och på andra sätt stötta de som är i de allvarligaste riskgrupperna. Med rätta lyfts vårdarbetare fram som de hjältar de är med krav på mer resurser från i stort sett alla politiska håll. Detta är givetvis bra och något även vi solidariserar oss med – men samtidigt otillräckligt.

Corona kommer gå över, Sverige kommer inte att gå under. Men nya kriser lär komma. Denna pandemi har visat att kapitalismen som system är ohållbart. Nu om någonsin är det viktigt att vi organiserar oss för kamp, och för att bygga ett samhälle bortom kapitalismens ständigt återkommande kriser och vinstjakt på bekostnad av de arbetare som får axla ansvaret och slita sönder sig på sina jobb!

Vi påstås alla ”sitta i samma båt”. Det gör vi inte! Nu är vi inte mer i position att uppmana folk att agera på det ena eller andra sättet än någon annan, men vår anspråkslösa uppmaning är som följer:

– Arbetarklassen bär inte ansvaret för kapitalets kris (den direkta anledningen till varför det saknas vettiga förutsättningar att hantera epidemier likt denna). Ingen fred i klasskriget – låt överklassen betala!

– Det finns ingen anledning till att gå med på ytterligare kompromisser och undantag gentemot arbetsköparna – tvärtom! Nu mer än någonsin ska vi begära mer, inte mindre – i de fackliga avtalsrörelserna och överallt.

– Inga som helst inkomstsänkningar eller kostnadsökningar är acceptabla. Karens vid sjukdom ska aldrig finnas – sjuklön från dag ett bör alltid vara en självklarhet! Inga lönesänkningar, inga hyreshöjningar!

– Solidaritet över hela linjen – resurser till vården, gemensamma insatser till behövande, solidaritet mellan arbetare. Vi hjälper varandra, inte stat och kapitalister.

– Det finns inga lösningar inom kapitalismen – låt oss intensifiera kampen för att att avskaffa detta ruttna system. För ett klasslöst solidariskt samhälle bortom kapitalism och vinstjakt!

Strejker och solidaritet i Storbritannien.

En regelrätt skandal har rullat upp i Storbritannien. Över 500 postanställda anklagades godtyckligt för stöld – senare har det visat sig att det berodde på ett fel i det för ett par år sedan införskaffade datorsystemet. För att göra en lång invecklad historia kort – det visade på ett förmodat ”svinn” som helt enkelt aldrig fanns.  Hela historien har dessutom försökt tystas ned men efter fackliga påtryckningar och solidaritetsaktioner från flera olika arbetargrupper har det nu nått uppmärksamhet ända upp till regeringsnivå.


Strejk pågår även för fullt inom universitetsvärlden där man kämpar  för anställningstrygghet, pensioner och högre löner. I december genomfördes dessutom en historisk gemensam strejkaktion då UCU (som organiserar ”professional ” på universiteten) och IWGB (som organiserar dess städare, vaktmästare, väktare mm) gick ut i strejk. De senare för en seglivad kamp mot outsourcing och för tryggare arbetsvillkor och direktanställning på universiteten. Tillsammans med det andra lilla oberoende facket UWO har IWGB med viss framgång lyckats organisera och förbättra villkor för en rad så kallat ”prekära” arbetargrupper såsom cykelbud, Uberchauförer, ofta till stor del bestående av migranter.

Bli månadsgivare till Stridsfonden

Nu kan man bli månadsgivare till Stridsfonden. Vill du haka på tåget så kan du enkelt teckna en stående överföring på valfritt belopp via din internetbank.

Använd de här kontouppgifterna när du tecknar stående överföring:
Kontonummer: 4205157656 Clearingnummer: 9960 (Nordea)

Klicka här för att komma till en guide som visar hur det går till i Swedbank.

Har du en annan bank och är i behov av vägledning, eller har andra frågor och funderingar? Då kan du antingen maila förbundstyrelsen eller skicka ett privatmeddelande på Instagram eller Facebook.

Fackliga strider i Finland

Utan nämnvärd uppmärksamhet i svensk media, har omfattande konflikter ägt rum i Finland med över 100 000 arbetare i strejk. Det är industri- och pappersfacken som stått för de största varslen men även Elektrikerna hade en egen tvistefråga som gjorde att man nästan samtidigt, i början av december, tog ut delar av sina medlemmar i punktstrejker. 

Inom pappersmasseindustrin har även tjänstemannasidan strejkat. Förhandlingar har pågått hela hösten men då parterna stått för långt ifrån varandra gällande framförallt löneökningarna så valde de respektive facken att ta till strejk. En stridsfråga har varit de 24 så kallade ”kiky-timmarna” , extra arbetstimmar, som arbetarna tidigare fått gå med på i det så kallade ”konkurrensavtalet”. Denna aspekt av striden kan jämföras exempelvis med de lönesänkningar/lönefrysningar som SAS-piloterna i Sverige gick med på för ett antal år sedan, och som sedan låg bakom deras lönekrav och strejk för att bli kompenserade för.  Dessa har det nu stridits för att få bort, utan att i gengäld få ”betala” för mycket för det i avtalen. 

Pappersindustriförbundet avslutade nyligen sin strejk sedan ett avtal slutits men inom den mekaniska  skogsindustrin har facket fortsatt förkasta medlarnas bud – och nu utökas strejken. Från att ha gällt sågar och fanerfabriker gäller den nu också snickeriindustrin och bioproduktindustrin. Den pågår i första skedet till 8 mars och ytterligare över 10 000 arbetare tas då ut i strejk.

Förbundet firade tioårsjubileum

Lördagen den 23 november firade Förbundet Arbetarsolidaritet sitt tioårsjubileum med en enklare tillställning i Västerås. Medlemmar och sympatisörer samt de inbjudna gästerna från 1970-talets Förbundet Arbetarmakt var på plats.


Det hela inleddes med en genomgång av Förbundet Arbetarsolidaritets historia från starten 2009 och det arbete man utfört och konflikter man stöttat arbetare i. Det konstaterades att cirka en halv miljon totalt samlats in i Stridsfonden och minnesbilder blandades med diskussioner om olika konflikter och läget för arbetarklassen det senaste decenniet.

Efter en bensträckare var det en gästföreläsning av Nisse Carlén från Förbundet Arbetarmakt, som dessutom hade med sig ett par kamrater från den tiden som hjälptes åt att svara på frågor som uppstod. Detta följdes av en middag och fest där diskussionerna och erfarenhetsutbyten kunde fortsätta.


Skål för de första tio åren! Arbetarklassen är tillbakapressad, och den öppna konfliktnivån på arbetsplatserna har under åren förbundet verkat varit förhållandevis låg. Samtidigt saknas det inte motsättningar och klassamhället har snarare brutaliserats, med allt större klyftor mellan den rika eliten och oss andra, mellan arbetare och tjänstemän, med osäkerhet och skiktningar inom klassen – och den officiella ”arbetarrörelsen” blir allt mer splittrad. Ingen kan peka några självklara vägar framåt, men för oss i förbundet råder inga tvivel om att den självständiga rörelsen och kampen från arbetarklassen är central. Och vi kommer fortsätta uppmärksamma och stödja denna!