Natten i Munkedal – En sjuksköterska berättar

I mitten på maj rapporterade Vårdfokus om den så kallade ”omorganisationen i Munkedal” som fått samtliga av hemsjukvårdens nattsjuksköterskor att sluta i protest. Fyra av dem har sagt upp sig, och de resterande två har begärt att få byta till att arbeta dagtid. För att göra en lång historia kort protesterar sjuksköterskorna mot chefernas beslut om att gå ifrån det som varit där två sjuksköterskor haft ansvar för nattpasset tillsammans med en undersköterska. Det nya som kommer gälla från och med juni är att en sjuksköterska ska bort från nattpass och ersättas med en undersköterska. Vårdpersonalen har försökt förklara att detta är patientosäkert och att arbetsmiljön kommer försämras men inte fått något gehör. Den första augusti slutar nattsjuksköterskorna och som det ser ut nu kommer Munkedal att stå utan personal hos hemsjukvården om nätterna.

Med denna korta bakgrundshistoria går ordet över till en av de berörda som sänt in en levande beskrivning om hur en natt kan se ut i Munkedal:

Föreställ dig att du ska arbeta som sjuksköterska i natt inom hemsjukvården i Munkedal. Arbetet innebär att du, tillsammans med en kollega, har ansvar för över 500 patienter på en yta av 600 km². Du kör tjänstebil för att ta dig till patienterna och det är inte ovanligt att det tar runt 20 minuter att ta sig till en patient. Vissa bor så långt som 40 minuter från kontorslokalen du utgår från. När ni går på passet får ni först rapport av kollegorna som arbetat kvällen. De berättar att Tor, som legat inne på sjukhuset på grund av vätska i lungorna, nu kommit hem till sin lägenhet igen med en dräneringsslang i lungan. Ni får även veta att 91-åriga Ellen, på ett av äldreboendena, blivit så pass försämrad att hon nu är i livets slutskede och har behövt injektioner med smärtlindring och lugnande varannan timme under hela kvällen.

Medan ni går igenom kvällens händelser ringer telefonen och du svarar. Det är en undersköterska från hemtjänsten som ringer. Han står hemma hos Berit. Hon har diabetes och han har precis kontrollerat hennes blodsocker och ser att det ligger väldigt lågt. Om det sjunker mer nu kan hon bli medvetslös. Du säger åt honom att försöka få i henne något sött att dricka för att få upp blodsockret igen och att han inte ska ge henne kvällens insulindos, eftersom insulin är blodsockersänkande. Ni kommer överens om att höras av om en halvtimme igen. Rapporten med kvällspersonalen avslutas. Telefonen ringer igen. Det är Bo, en patient med psykisk ohälsa, som ringer. Han har ont i bröstet och svårt att andas. Det går inte att avgöra på telefon huruvida det rör sig om en ofarlig panikattack eller om det kanske är hjärtat. Du beslutar att åka ut till Bo, som bor 20 minuter bort. Din kollega åker 20 minuter åt andra hållet för att ge 91-åriga Ellen smärtlindring. Framme hos Bo kontrollerar du alla hans parametrar. Puls, blodtryck, hur snabbt andas han, låter han rosslig? Medan du lyssnar på hans blodtryck ringer telefonen igen. Berits blodsocker vill inte stiga utan är fortfarande väldigt lågt. Du får ringa din kollega, som tack och lov är i närheten och be henne åka dit. Under tiden som du undersöker och pratar med Bo, lugnar han ner sig lite grann. Alla värden och parametrar ser bra ut och han får en lugnande tablett att sova på. Ni kommer överens om att du ska titta till Bo om ett par timmar igen. Du inväntar din kollega på kontoret och efter en lång stund dyker hon upp. Berit hade varit svår att få kontakt med och blodsockret fortfarande legat lågt. Hon hade behövt att injicera glucos och därefter ringt ambulans. Snart är det dags att åka till Ellen igen. Ni båda skyndar att dokumentera respektive händelse. Följande timmar flyter på förhållandevis lugnt. Varannan timme hos Ellen, ett extra tillsynsbesök hos Bo som nu sover gott.

Halv sju kommer en kollega och löser av er. Ni rapporterar om nattens händelser. Att Berit skickats in till sjukhus på grund av lågt blodsocker, att Bo varit väldigt orolig under natten, att Ellen fått sin smärtlindring och lugnande varannan timme, att det inte tillstött några komplikationer gällande Tor som kommit hem med lungdrän. Ni konstaterar, precis som flera gånger tidigare, att det är tur att ni är två sjuksköterskor som arbetar varje natt. Hur skulle ni annars hinna och hur skulle det annars gå med patienterna. Hade Berit fått ambulans i tid? Hade Ellen fått vänta på smärtlindring? Föreställ dig nu att du har arbetat en natt som sjuksköterska inom hemsjukvården i Munkedal, men du hade aldrig någon sjuksköterskekollega. Du var ensam.

Jag behöver inte föreställa mig. Tyvärr har detta blivit verklighet för oss nattsjuksköterskor i Munkedals kommun. Resursfördelning kallas det visst… 

Protest på Blekingesjukhuset – ”Det handlar om liv och död”

Igår protesterade ett 30-tal vårdarbetare från åtta avdelningar på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Vittnesmål från personalen radar upp exempel efter exempel på den utbredda personalbristen i en skrämmande arbetsmiljö som enligt de anställda inte är säker för varken de själva eller patienterna.

Flera medier var på plats under gårdagen när ett 30-tal vårdarbetare protesterade på Blekingesjukhuset.

För tidningen Vårdfokus berättar sjuksköterskan Charlotta om hur en vårdavdelning stängdes i januari och att patienterna därifrån flyttades till andra avdelningar på sjukhuset. För att säkerställa att personalen på de mottagande avdelningarna skulle få rätt expertis om de ankommande nya patientgrupperna erbjöds utbildningar. Samma avdelningar utlovades även förstärkningar för att klara av att öppna upp de nya vårdplatserna.

Usel arbetsmiljö och brutna löften

Snart stod det klart att löftet om förstärkning inte skulle förverkligas, och på grund av personalbrist på de egna avdelningarna kunde de inte skicka iväg någon för att delta i utbildningarna.

Sjukhuset har på grund av stora arbetsmiljöproblem fått vara med om både massuppsägningar och mycket sjukskrivningar. Dubbelpass, övertid, och ständiga schemaändringar på kort varsel gör att personalen inte längre vet när eller om de kommer få vara lediga.

– Och när det försvinner tio sjuksköterskor får man bara in en ny, säger Sonia som är undersköterska på sjukgymnastiken till SVT.

Till Sydöstran berättar sjuksköterskan Helena om hur det kan komma både sms och samtal varje dag om schemaändringar, att dessa ständiga passbyten och jobb under lediga dagar gör att det blir tärande och att folk drar sig för att gå till arbetet.

– Det kan vara att man har jobbat kväll men så fattas det personal på natten och då får man stanna kvar och jobba hela natten också. Då är man ganska trött i huvudet. Jag har aldrig gjort något fel i mitt jobb som sjuksköterska men jag kan inte säga att det aldrig kommer hända om det fortsätter så här. Det är faktiskt människor vi tar hand om och det handlar ofta om liv och död, säger Helena i samma artikel.

Ledningen blundar

Personalen har vid flera tillfällen varnat sjukhusledningen att det planeras protester om inte arbetsmiljön blir bättre. Den uteblivna responsen har gjort att landstingets vårdarbetare nu gått från ord till handling och börjat protestera öppet.

Lars Almroth (klicka för kontaktuppgifter), hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Blekinge, tycks inte förstå situationens allvar och fortsätter att följa den inslagna linjen av nonchalans. Till tidningen Vårdfokus kommenterar han med att han ”inte köper en så svart bild som nu målas upp”.

Vårdpersonal i kommentarsfält på Facebook har kommenterat alltsammans med att kalla Blekingesjukhuset för ”ett sjukt hus snarare än ett sjukhus”.

Vi lär få anledning att återkomma om hur protesten och hela situationen utvecklar sig. Vet du mer? Maila redaktionen!

”Katastrof för arbetarklassens sammanhållning” – intervju med dansk betongare

Henrik Johansson har intervjuat en dansk betongare om de gula fackens ställning i Danmark med tanke på att vi riskerar samma utveckling här.

Om stridsåtgärdsutredningens förslag blir verklighet varnar många, däribland professor Anders Kjellberg, expert i organisationsforskning, för att de gula facken kan växa och bli riksomfattande.

Med tanke på att de gula facken i Danmark idag samlar runt 10 procent av löntagarna passade jag på att ställa några frågor till Jakob Mathiassen, fackligt aktiv betongarbetare och författare.

Kan du börja med att berätta om de beskriva hur de gula fackföreningarna bakgrund och hur de växt?

– Danmarks äldsta gula fackförbund, Kristelig Fagforening, grundades 1931 som en opolitisk förening, i motsättning till de röda fackföreningarna som var anknutna till socialdemokratin. Efterhand bildades fler, och idag är de viktigaste Business Danmark, Det Faglige Hus, Ase och den kristna fackföreningen som idag heter Krifa. De gula facken var betydelselösa innan den danska arbetarrörelsens tillbakagång påbörjades på 90-talet. 1985 organiserade de en halv procent av löntagarna mot 9,5 procent 2015. Under samma period har de traditionella fackföreningarna tappat. Från 69,3 till 58,2 procent.

– Vad de erbjuder och inte erbjuder sina medlemmar? Vad skiljer dem från vanliga fack?

– De gula facken fungerar inte som riktiga fackföreningar. I de gula facken har medlemmarna inte möjlighet att strejka för bättre villkor, och facket tar inte initiativ till stridsåtgärder för att få ett avtal. Därför har de nästan inga avtal med arbetsgivarna. De gula är opolitiska, och intresserar sig inte för vad som händer i samhället. De går inte heller ut på arbetsplatserna för att hitta och lösa medlemmarnas problem. De anstränger sig bara för de medlemmar som tar sig till kontoret. Ändå har tiotusentals arbetare valt att byta från de röda facken till de gula under de senaste årtiondena.

– Vad beror det på?

– Såvitt jag kan se beror det på två saker:
För det första så kan de gula fackföreningarna ge arbetare en förhållandevis god personlig service till ett mycket lägre pris än de röda facken. De kan nämligen gott ta sig an rättsfall, som har sin grund i de röda fackens avtal. Medlemmarna i de gula facken får samma förmåner som de röda facken har säkrat sina medlemmar, eftersom alla avtal är kollektiva. De gula fackens utgifter är naturligtvis mycket lägre eftersom de inte gör så mycket och heller inte utkämpar kostsamma strider med motsträviga arbetsgivare.
För det andra, och det är kanske viktigast, så har många arbetare tappat tron på de röda facken och på föreningarnas demokrati. Min erfarenhet från arbetsplatserna är att nästan ingen tror att det är möjligt att påverka sitt fackförbund på demokratisk väg. Jag måste också erkänna att det är rätt svårt att påverka, även för väldigt aktiva medlemmar. På grund av det känner många missnöjda arbetare att den enda möjligheten är att rösta med fötterna, och gå över till de gula, då står de i varje fall inte helt utan fackföreningen.

Det har självfallet varit en katastrof för de röda fackföreningarna, och för arbetarklassens sammanhållning, men å andra sida måste jag erkänna att konkurrensen har fått de röda facken att skärpa sig.

– Om du träffar en arbetskamrat som överväger att gå ur ditt fack och gå med i ett av de gula facken. Vad säger du då? Hur argumenterar du?

– Det beror mycket på kollegan. De flesta arbetskamrater väljer ett gult fack på grund av priset och att de inte kan se så stor skillnad. Då berättar jag om alla konflikter vi tar i det röda facket, om kampen mot utländska svindlarfirmor, om kampen för ordentliga villkor för de arbetslösa och så vidare. En del kollegor har blivit sura på facket, och väljer de gula i protest. I de fallen gäller det att sätta sig in i problemet för att förstå om det handlar om ett berättigat klagomål. Det är det ju ibland, och då argumenterar jag för att man inte ska rösta med fötterna utan klaga. Det är också många som blir sura på de röda partierna och då är sura över att facket stödjer den röda sidan. I sådana fall berättar jag om alla miljoner som arbetsgivarna skickar till de borgerliga partierna.

För att sammanfatta: det lönar sig inte att bli arg och brusa upp. Inte i de dåligt organiserade branscherna, som till exempel betongbranschen där jag själv jobbar. Man får ta folks åsikter på allvar, och först och främst lyssna på dem. Ska jag vara helt ärlig är jag heller inte så glad över att betala en hög fackföreningsavgift, när jag ser att ledningen får förmåner och har en miljon i lön. I mitt eget jobb som betongarbetare finns det i stort sett inga förmåner och löneutvecklingen har avstannat. Så jag förstår mina gula kollegor, även om det är dumt att hoppa ned från trädet i protest mot att någon håller på såga av grenen man sitter på.

DEMONSTRATIONER – Sveriges lärare reser sig!

Sveriges lärare reser sig är de första orden läsaren möts av på Lärarmarschens hemsida som beskriver sig själva som:

”[..] ett initiativ från lärare (från förskolan upp till gymnasiet) som har fått nog – nog av besparingar och sämre arbetsmiljö. Därför anordnar vi Lärarmarschen 2019 den 18 och 19 maj i flera olika städer runt om i Sverige. ”

I skrivande stund är sex marscher planerade (se nedan) och åtminstone i Stockholm sker ett samarbete ihop med Förskoleupproret.

AKTUELLA STÄDER

Jokkmokk 18:e maj

Jönköping 18:e maj

Malmö 18:e maj

Stockholm 18:e maj

Uppsala 18:e maj

Göteborg 19 :e maj

Slut upp i din närmaste stad och visa ditt stöd oavsett vilken yrkesgrupp du tillhör.

Redaktionen rekommenderar alla läsare med barn att engagera hela familjen med skapande av plakat och gemensam färd mot närmaste demonstration!

Mer information om Lärarmarschen och Förskoleupproret finner ni på respektive initiativs hemsida och facebookevent:

Lärarmarschen: https://www.lararmarschen.se

Facebook: https://www.facebook.com/events/597910340680760/

Förskoleupproret:https://forskoleupproret.weebly.com/hem.html

Facebook: https://www.facebook.com/forskoleupproret/


Vet du om det planeras något i fler städer? Hör av dig i en kommentar eller maila så uppdaterar vi!)

Döden på arbetet ökar och Arbetsmiljöverkets inspektörer minskar

FN:s fackliga organ rekommenderar Sverige att dubbla antalet inspektörer på Arbetsmiljöverket. Istället för att följa rekommendationerna bantas verksamheten ytterligare, samtidigt som statistik om dödsolyckor i arbetet pekar åt att antalet döda kan öka med 38% i år gentemot 2018.

Arbetsmiljöverket får inga extrapengar i regeringens nya vårbudget och kommer inte kunna ersätta de femton inspektörer som i år går i pension. Endast 260 inspektörstjänster kommer återstå i den redan hårdbantade verksamheten.

Internationella arbetsorganisationen (ILO), som är FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, rekommenderar att det ska finnas en inspektör på 10 000 anställda.
Enligt tidningen Arbetarskydds beräkningar skulle Sverige behöva cirka 510 inspektörer för att följa ILO:s rekommendationer, vilket innebär att det i år kommer att saknas 250 inspektörer.

I Arbetsmiljöverkets statistik om dödsolyckor i arbetet framgår att 20 personer dött under årets första kvartal. Fortsätter det på samma sätt så kan vi räkna till 80 döda innan det det nya året rings in, vilket är en ökning på nästan 38% från förra årets redan höga siffra om 58 personer.

Tidningen Arbetarskydd har ställt fyra frågor till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som hon vägrat att svara på. Det är svårt att rangordna frågorna eftersom de alla är värda att bli besvarade, men om man måste så är kanske denna av störst allmänintresse: – Hur går det här ihop med nollvisionen mot dödsolyckor i arbetslivet?

Har du som arbetare, läsare och medborgare funderingar kring allt detta så kan du trycka här för att finna kontaktuppgifter till arbetsmarknadsministerns pressekreterare, alternativt prova lyckan att skriva ett privatmeddelande till Ylva Johansson på Instagram där hon går under namnet arbetsmarknadsministern.