Dags ladda med annat än bomullsskott

Europa är på väg att brutaliseras ytterligare på grund av extrema nedskärningar, medan cirka 10 procent av befolkningen är rikare än någonsin. Hela Europa följer denna utveckling. Och detta samtidigt som nyliberalismens duktiga idioter med en bävers iver fortsätter att elda på myten om att ALLA kan bli en entreprenör, kliva upp ur jordkällaren för att tjäna miljoner.

Detta ekonomiska system släpper upp en del för att göra klassresor, ja, precis som det håller tillräckligt många i arbetslöshet/pressar ner löneutveckling för att inte inflationsmålen ska hotas. Överträder man inflationsmål innebär det att den rikaste procenten i ett land inte kan plocka ut förväntad vinst. Klassisk ekonomi.

En kort överblick över historien visar att kapitalismen befinner sig i ett permanent kristillstånd där ekonomisk depression och sk reningsbad är en förutsättning för kapitalistiskt ”välstånd” och högkonjunktur.

Även om det är oerhört lätt att bli cynisk så finns det alltid perspektiv. Till exempel så innebär varje ny kris större möjligheter till att bryta mark för en smart arbetarklassbaserad vänster, eftersom att de strukturella förändringar som krävs för att kapitalismen ska växa ständigt blir större. Mycket vill ha mer. Och för flertalet så krymper kostymen. Även här hemma i trygga Sverige.

<B>Dessvärre så underskattar flertalet parlamentarismens funktion</B> som dimridå för ett massivt ifrågasättande och fungerar indirekt som en förutsättning för fortsatt kapitalproduktion på marknadens villkor. Parlamentarismen, oavsett inriktning, är knappast dom första att bekräfta Marx teser om kapitalackumulation som själva grunden till kapitalismens återkommande kriser.

I dessa tider kan man t ex få höra sossar och vänsterpartister försvara dom senaste varslen på LM Ericsson med urholkade och systemvänliga argument i stil med ”vi sitter alla i samma båt och måste alla hjälpa till”. Sådan skit hör man ju överallt från parlamentariskt håll, och avslöjar väl ganska mycket av dess funktion i dagens samhälle.

Lite reflektioner.

Borgarklassen, understödd av sin dagspress, bloggosfär, enskilda nyttiga idioter kommer alltid försöka upprätthålla bilden av en ekonomisk teori där människor (alltid individfokus) uppför sig rationellt på en marknad, där egennytta möter egennytta, där gränser sätts rationellt i tävlan mot varandra. Såklart.

Just den här biten har ju så länge fått stå oattackerad av den etablerade vänstern, kanske framförallt på grund av att den trott att det faktiskt tror att det går att reglera kapitalismen till fördel för flertalet.

Samtidigt, mot bakgrund av detta så tenderar konjunkturcyklerna att bli tätare, kriserna än värre än den föregående. Och detta samtidigt som en avväpnad arbetarrörelse totalt glömt bort att beväpna sig, främst genom Marx vetenskapliga förståelse av kapitalackumulationens baksida.

<B>Denna tandlösa arbetarrörelse, till synes utan svar på dom strukturella problemen</B> som är inneboende i kapitalismen lämnar såklart öppet fält för högerpopulism och nyfascism att leverera svaren på dom svåra frågorna, och i värsta fall få med sig folk i organisatoriska former, vilket vi till dags dato faktiskt ser skrämmande prov på. SD sitter som bekant i riksdagen.

Boy, we’ve got a lot of work to do!

Ju mer man tänker på nyfascismens och högerpopulismens framfart desto mer förbannad blir jag på den etablerade vänsterns totala förfall i det nyliberala projektet.

Alltså hela den här förbannade myten om det postindustriella samhället, medelklassmänniskans framfart, den offrade kollektivismen på individualismens altare, – fan, allt det här har ju öppnat upp ladugårdsdörrar för nyfascism och högerpopulism.

Klassorättvisor finns inte längre, utan allt ska individualiseras någonstans mellan tummen och pekfingret. Säg det till någon som precis blivit varslad eller gått långtidsarbetslös och tvingas utstå förnedringen på Arbetsförmedlingen – ”att du går utan jobb beror INTE på strukturella problem i dagens ekonomiska system, och samhället idag är INTE ett klassamhälle.”

En vänster som fortsätter att skjuta bomullsskott istället för att utrusta sig med stenhård klasspolitisk ammunition godkänner indirekt den här utvecklingen.

Micke

Att orka ta tag i det hela

Väckarklockan ringer. Snabbt i med frukost, ta sig till jobbet. Gruset i ögonen borstas bort i takt med stegen man tar. Gruskornen faller i samma takt som man ser solen stiga upp över hyreshustaken. Stämpla in, byta om, sätta sig ned och sucka. Dags att knega, fika, knega, äta, knega och sen hem. Det är stressigt, kroppen värker, man känner sig trött på fredagen. Lönen är skit. Facket gör ingenting. Vad hände med löneförhöjningen? Klockan blir fyra. Man skyndar sig hem, handlar på vägen, försöker effektivisera allt för att kanske få två timmars fritid just ikväll. Tänk vad skönt det skulle vara.

Öppnar dörren. ”I hemmets lugna vrå”. Barn, partners, husdjur överallt – det är det här som är ens kollektiv – ens vänner på den väg vi alla vandrar. Men det finns en oro, en stress i allas ögon. Till och med hunden reagerar när det hettar till. Dags att laga middag efter de korta välkomstfraserna och dösnacket, sen hemarbete, räkningar, ekonomiska bakslag varvas med ett ovanligt lugn som skapar en känsla av oro, man hamnar i småkonflikter konstant som rör framtid och ekonomi, I duschen kan man drömma sig bort, Man duschar alltid för länge. På kvällen kommer ångesten över att man inte har tid med och allt man vill göra. Vad hände med alla gamla vänner, med drömmarna? Ska det verkligen behöva vara såhär? Var det rätt att flytta? Skulle vi verkligen tagit ett lån? Varför ska ingenting vara lätt? Sätter på TVn, Nyheterna är som en domedagsprofetia. Varför kollar man på något som ständigt får en att må sämre. Bannar sig själv ”Vi skulle ju inte kolla TV. Det är ju bara skit”. Laddar ned film istället, försöker sova efter en ”fritid” som sträcker sig mellan åtta på kvällen och elva, Har man haft tur så har man fått ut de små delarna av kärlek, lust och vänskap som strålar som ett motstånd mot samtidens förutsättningar. Man dubbelarbetar åtminstone inte. Eller tvingas till dubbla skift. Man ligger åtminstone brevid någon som valt att gå samma väg som en själv. Somnar och sover de fem timmarna som behövs. Man måste ju leva ändå. Sedan ringer klockan igen. 5.20. Vars kommer allt det där gruset ifrån egentligen? I dagens samhälle känner man sig ofta djupt ensam och alienerad från sin egen verklighet.

Ja, det är ingen lätt sak att få tid över att faktiskt försöka förändra samhället och förbättra alla dessa parametrar som förhindrar en till kvalitetstid och levnadsglädje. Allt från personliga och familjära kriser till ren eskapism lägger sig om ett träsk av ångest över allt man faktiskt vill göra för att få ut det mesta av den korta tid man faktiskt har. Det har börjat bli oroväckande tyst vid middagsbordet när situationens allvar gör sig påmind. För många handlar det om att överleva, inte förändra den rådande situationen. Vi hålls på mattan av våra egna liv.

Men det paradoxala i det hela är detta: Det är bara vi som lever de här liven. Som slåss mot lägre löner, försäkringskassor, arbetsrelaterad stress, kass bostadspolitik, arbetsförmedlingar och en katastrofal vård och skola som faktiskt kan genomföra något. Vi har hamnat i ett moment 22. Där vi bara förlorar på situationen hela tiden. Vi vill förändra, men vet inte vägarna framåt. Vi vill slå tillbaka, men vars ska vi börja? Vi vill ha en värdighet, men hur bygger vi upp den självkänslan och självförtroendet?

Här är några praktiska tips som jag samlat på mig.Någonstans måste man börja, annars blir inget gjort. Men ingen kan göra allt. Alla kan göra någonting istället. Man kan inte heller ta sig rätten att bara gnälla, om man inte gör något. Och gör man fel, så är det bara att göra om. Att göra något innebär inte att man måste offra ännu mer av sin tid och energi. Gör du något, så se till att göra det smart istället. Offra inte dig själv för rena dumheter utan konkretisera vad du vill uppnå. Sätt upp mål. Nå dom. Sprid erfarenheterna. Fortsätt. Det här är grundtesen för all form av motstånd.

Personligen så försöker jag ägna en timme per dag, på sådana fikaraster som jag har nu, för att göra något konstruktivt och kreativt. Det är bra för våra alltmer påfrestande psyken också för den delen. Håll din kreativitet vid liv helt enkelt. Det gör jag i regel med att jag skriver saker som publiceras i tidningar, bloggar och på hemsidor. När jag inte skriver försöker jag komma på sätt att sprida det jag skriver, eller fundera ut vad jag ska skriva om. Fördelen med fysiska arbeten är att du kan analysera, utveckla och tänka kring saker även när du arbetar. Sedan levererar jag. Det tar en timme på en hel dag. Facebook, och allmän datatid är något jag i regel saknar efter 16.00.

Prata med folk. Inget motstånd är idag så effektivt som kaffekoppspolitiken. Vid de tillfällen som ges så pratar jag länge, och mycket, med kollegor och kamrater på min arbetsplats om saker som händer och sker. Om politik, om arbetet, om relationer, om böcker, om fritidsintressen. Nackdelen är att jag i omgångar börjat röka cigaretter för att nå denna yta. Men det går ändå. I dialogen lär man sig mycket som är till gagn både för en själv och ens närmaste. Inte minst så bygger du en process, svetsar ihop människor, där ni arbetar. Det är grundstenen för all form av arbetarkamp. Den vardagliga dialogen. Och tro mig, resultatet är förbluffande. Folk är i regel vettigare än vad man är inlärd att tro. Det gäller också din granne, den där killen du ser varje dag klockan 17.15 gå förbi med sin hund eller tjejen i ICA-kassan.

Stöd praktiska saker. Om du bestämmer dig för att stödja saker som motverkar samhällsutvecklingen och det råare klimatet anpassa det till den tid du har. Ett strålande sätt att göra det på är att bidra till olika solidaritetsprojekt och kämpande arbetarkollektiv med det mest konkreta som finns: pengar. Jag personligen väljer därför att stödja Stridsfonden och flera mindre projekt. Det handlar inte om summan, kom ihåg det. Det handlar om många bäckar små.

Var med i facket. Facket är ett tudelad svärd. Många gånger så är vi djupt irriterade på dom. Folk sägs upp hur som helst, de håller inte vad de lovar, och förhandlingarna verkar bara gå åt helvete. Men var med i alla fall. Det öppnar upp ytor för ytterligare kommunikation med andra. Det öppnar också upp vissa utrymmen att göra saker på jobbet mer direkt. Om inte annat: så kanske man hittar nya bekantskaper i den lokala fackklubben. Ibland har man tur och får gå på utbildningar på arbetstid. Och om det nu sker något förjävligt, hur dåligt än facket är, så existerar det en mån av juridiskt skydd. Kom ihåg att vårda dig själv på arbetet. Använd dig av alla små, och ofta naturliga, knep som finns för att inte stressa ihjäl dig, bli sjukskriven eller skadar dig själv. Det kan handla om enkla saker som att bara gå på toa under arbetstid eller att bygga upp en rutin som ger dig fem minuter extra i lugn och ro. Många rökare har en fristad i rökrutan, den fristaden måste expandera till fler ytor på arbetsplatsen. Som t.ex. ett arbetsplatsbibliotek eller träningslokalen.

Diskutera politik hemma. Bryt de tysta middagarna och timmarna vi spenderar framför datorer och TV med att faktiskt berätta hur förbannad du är. Hur less du är. Vad som hänt under dagen. Vad som faktiskt sker. Exkludera inte dina närmaste över hur du mår och varför. Berätta om din ilska, men ta inte den på dem. Det är bättre med en koncentrerad ilska i familjen om hur jävla orättvist allt är. Än att du ska gå omkring som en laddad krutdurk som kan explodera vilken sekund som helst, och ofta så gör, när alkoholen kommer till. Släpp på ventilerna, och försök omsätta tristessen och din energi till att baktala, sabotera, agitera, organisera, bråka och tjafsa så mycket du kan mot alla de instanser som jävlas med dig och faktiskt i slutändan dina barns framtid. När du gör det, kommer du också att behöva dina närmaste som stöd. Så dela med dig. Och berätta varför du måste, och känner att du måste, göra något mer än att bara löneslava och acceptera din livssituation.

Vem vet till sist kanske du slipper alla värdelösa copycat program på TV och slipper kolla igenom alla Family Guy avsnitt för femte gången. Och att den tiden istället hamnar på saker och ting som ni känner verkligen kämpar för er och dig själv. Att göra motstånd blir kvalitetstid i sig själv. Som ett nätverk i kvarteret mot hyreshöjningar, en vettigare fackklubb eller ett politisk parti eller organisation som inte är samma kattskit som vanligt.

Allt det här tar inte mer än 2 timmar per dag. Inte ens en i många fall. Om vi alla börjar lägga så lite tid som det faktiskt är på en samhällsförändring vi alla vill se, så kommer vi också märka att saker och ting händer. Då kommer vi också känna hur våra ryggar rätas ut och hur enkelt det är att faktiskt ge tillbaka. Det handlar bara om att våga börja prata där vid morgonfikat till en början.

Lycka till!

Arbetarsolidaritet är bättre än LAS

Det finns många som skriker sig hesa om förbud i mot bemanningsföretag och en återställning av lagen om anställningsskydd och jag brukar vara en utav dem. Men denna debatt lägger tyvärr en stor skugga över ett problem som är större än lagar, dåliga avtal och fackliga ledningar.

För visst är det dåligt att man inte bara försämrat anställningsskyddet på det företaget man arbetar på som inhyrd utan helt förintat den. Visst är det illa att man i avtalsrörelsen byter förbättringar på ett område mot försämringar på ett annat så att man bara flyttar runt våra positioner i stället för att flytta fram dem. Och visst är det hemskt att läsa om lokala fackklubbar som förhandlar bort grundläggande fackliga principer så som turordnings regler eller det fackliga löftet. Men det finns ett större mer grundläggande problem.

Att arbetsgivarna alltid har använt en ”söndra och härska”-strategi är inget nytt men alltid lika effektivt. Över allt på jorden så splittras vi och försvagas av att fokus läggs på vilka partier vi röstar på eller tillhör, vilken religion vi har eller inte har, färgen på vår hud, vilket fotbollslag vi hejar på, vilken förort vi älskar, vilket språk vi talar eller vilken kultur vi kommer ifrån. Detta är skillnader som finns och som inte skall förnekas men det finns något som förenar oss också. Något som genom kollektiva erfarenheter och praktisk handling kan bli en grund att bygga en styrka större än någon arbetsgivare äger. Kunskapen om att vi är arbetare och har gemensamma intressen. Oavsett ifall min arbetskamrat röstar på Sverigedemokraterna eller Miljöpartiet. Oavsett i fall hon är inhyrd eller fastanställd och oavsett i fall hon född i Sverige eller i Irak så gör det lika ont i hennes handleder när maskinernas vibrationer gör sönder hennes händer.

Vi bör fokusera på det som enar oss istället för på det som splittrar oss på arbetsplatsen och genom gemensam handling bygga kollektiva erfarenheter. Så att en enskild arbetare på arbetsplatsen blir lika stark och säker som alla arbetskamrater är tillsammans. Det är viktigare än lagar någonsin har varit eller kommer att bli. Att vi inte lär oss det innan vi lär oss lagarna är ett stort problem.

Visst är det svårare att kämpa fackligt med försämrad arbetsrätt och bemanningsföretagen är ett problem men runt om i världen så finns det arbetare som måste riskera sina liv och sin frihet för att organisera sig med sina arbetskamrater för att flytta fram deras positioner. Liksom de svenska arbetare som har gått före oss så vi kan fortsätta gå. Om de kan så kan även vi.

För när ett angrepp på en arbetare är ett angrepp på alla arbetare så spelar det ingen roll i fall vi är timanställda inhyrda eller fastanställda. För då har alla samma anställningsskydd ett anställningsskydd som är tusen gånger säkrare en vad en tillsvidareanställning med vår bristfälliga lagstiftning någonsin har varit eller kan bli. Så, gärna en förstärkt arbetsrätt men först en rejäl arbetarsolidaritet!

Per, metallarbetare

Så bör den nya arbetarrörelsen vara

För att lyckas bygga en ny arbetarrörelse som är stark och bestående krävs det att alla delar av människans behov är med.

Den viktigaste delen är så klart basen. Rörelsen måste stå stadigt i arbetarklassen och på arbetsplatserna. Det är här den huvudsakliga kampen sker, det är här beslutsfattandet ska ske och det är här som kärnan i samhällets välfärd är.
Det måste vara fundamentalt i en ny arbetarrörelse att tolkningsföreträdet och ”vetot” alltid ligger hos människorna på arbetsplatserna. En arbetarrörelse skall aldrig vika ner sig. Kampen för högre löner, mot bemanningsföretag och försämrade villkor skall vara benhård. Solidariteten mellan olika yrken måste stärkas så användningen av sympatistrejker och liknande blir till en norm.

Men liksom människan inte endast består av skelett och blodomlopp, består heller inte arbetarrörelsen enbart av produktion för basal överlevnad. Människan är Kropp, Intellekt och Själ.
Så bör också den nya arbetarrörelsen vara.

Det duger inte att arbetarklassen dör tidigare än mer välbeställda grupper på grund av förslitningsskador, alkoholism, fetma, utbrändhet eller psykisk ohälsa.
Arbetarrörelsen bör, vid sidan av att kämpa för förbättrad arbetsmiljö, inspirera till ett sunt leverne med fysisk träning, hälsosam mat och en nykter och drogfri livsstil.
Detta bland annat genom att kämpa för att få gratis tillgång till träning, dietism och massage under arbetstid. Samt genom att arbetarrörelsen bygger upp idrottsföreningar och tillhandahåller gym och dylikt.
Samtidigt bör arbetarrörelsen behålla banden och supporta de personer som tar steget till att leva heltid som idrottsmän/kvinnor. Historien visar att en väldigt stor del av våra idrottsstjärnor har sitt ursprung i arbetarklassen. Detta är något att vara stolt över och som kan inspirera och öka självförtroendet hos andra från arbetarklassen.
Målet måste vara att arbetarrörelsen och arbetarklassen är de starkaste och sundaste människorna av alla, samt att vi produceras de främsta elitatleterna inom idrotten.

Intellektuellt har arbetarrörelsen en tradition av att fostrat fram de främsta uttolkarna av samhället och de främsta tänkarna. Så måste ske även i framtiden.
Skolning, läsande, skrivande och studerande bör vara en ledstjärna i arbetarkampen. Studiecirklar, internetbaserade eller traditionella, bör utökas. På varje arbetsplats bör det finnas ett bibliotek. Krav om fri Ipad, surfplattor, bör ställas till företagen. Så också möjligheten att läsa kurser på högskola på distans under arbetstid, eller efter arbetstid men med viss betalning.
Detta är mycket viktigt. En obildad arbetarklass är förödande för framtiden och kan driva in arbetare i lättköpta politiska rörelser och religiösa grupper.

Arbetarkulturen måste utvecklas och starka band mellan författare/intellektuella med bakgrund i arbetarklassen måste skapas. Här har Sverige mycket stolta traditioner med statar- och proletärförfattarna på 1900-talet. Utan arbetarkultur, blir arbetarrörelsen själlös. Och utan en stark arbetarrörelse finns det ingen arbetarkultur.

För att det skall kunna växa fram en stark arbetarkultur måste fler från arbetarklassen förmedla sina tankar och känslor genom konsten. Skrivande, filmande, musicerande, målande och så vidare.

Att vårda och ta hand om själen är en nödvändighet för människan som helhet och för arbetarrörelsen som en visionär rörelse. Vid sidan av konsten bör man stimulera till att vara ute i naturen för att känna sig som en helhet och för att hämta kraft från jorden. Det är lätt att bli alienerad i ett modernt samhälle framförallt om man bor i en storstad och lever större delen i en teknisk verklighet. Återigen: Människan är en helhet och därför måste allt inom oss tillfredsställas. Såväl tekniken som andligheten. Vi skall aldrig nöja oss med mindre än allt.

När arbetarrörelsen skapat en helhet av alla dessa delar jag beskrivit, först då finns det en arbetarrörelse stark nog att kunna konkurrera ut religiösa , nationalistiska, etniska, kulturella och kriminella grupper.

Det är först då arbetarrörelsen har en obändig och magnetisk identitet som andra vill vara en del av rörelsen. Det är först då som arbetarrörelsen är redo att åter styra ett samhälle. Det kräver mycket. Det kräver att vi är lojala med varandra inom rörelsen och det kräver att vi tänker stort. Vi ser utanför det man kallar boxen.
Vi måste tänka att ingenting är omöjlig. Vi måste tänka att universum är med oss.
För målet måste vara att arbetarrörelsen blir så stark att vi tar över världen. Därefter avskaffar vi klasserna och vår klassidentitet behövs inte längre. Vår identitet blir då människan och kärleken. Vi blir äntligen fria.

Det är att tänka utanför boxen. Och den drömmen är vad som ger oss alla drivkraften att fortsätta till vårt mål.

Renzo Aneröd

Internationella kvinnodagen är en socialistisk högtidsdag

I många länder har 8:e mars avpolitiserats helt, männen köper på sin höjd lite choklad till sina fruar. Jättesnällt visserligen – men det får mig att tänka på sossarna och första maj.

Socialdemokraterna säger att de står på vår sida (läs: älskar oss) samtidigt som de inget hellre vill än att sätta oss på plats. Men jag vill inte vara ihop med någon som misshandlar mig, sedan ger mig choklad och efteråt säger jag jag tjock. Det för fan en misshandelsrelation. Precis som relationen mellan arbete och kapital.

<b>Sossarna och LO kan lägga ner</b> sitt hedersvåld mot arbetarklassen, för det klarar vi oss utmärkt utan. På arbetsplatser runt om i Sverige reser sig människor, de är inga politiker eller avlönade fackpampar. Det är sådana som du och jag. Vi som sliter på golvet och gör vårt bästa för att få det att gå runt. Så länge vi har varandras styrka, kan ingen krossa oss. Makten ligger hos oss – från och med nu klarar vi oss utan deras representantskap. Vi måste ta över våra arbetsplatser och få makt över våra egna liv.

Och om sossarna och facket är elaka kvinnomisshandlare, vad är då inte borgarna? De säljer ju för guds skull allt som kommer i deras väg och mer därtill. De lägger ålderdomshemmet och förskolan på entreprenad. Låter min och mina kamraters ryggar gå av för skrattretande pisslöner. Men miljardvinsten – den åker raka vägen till skatteparadis!

<b>Internationella kvinnodagen</b> är kvinnornas dag, rättare sagt arbetarkvinnornas. Jag tänker inte bara på de stora kvinnorna som har varit historiskt viktiga individer för arbetarrörelsen. Jag tänker på oss som faktiskt arbetar idag, vi som får det här samhället att gå runt rent generellt. Vi som både ska agera socionom och morsa åt våra pojkvänner och samtidigt stå i något vårdhem och bli trakasserade av våra chefer. På en arbetskamrat som fick gå ner i tjänst till 50% för att kunna ta hand om sin sjuka mamma. Jag tänker på de som tar hand om barnen, inte bara sina egna. Det är vi som bär upp det här landet och jag tycker synd om samhället/männen den dagen vi säger att det får vara nog. Att hit men inte längre! För den dagen måste komma ifall vi själva inte ska ligga och ruttna på ett av Caremas vanvårdboenden själva.

Det är idag vi ska höras och väsnas och ingen medelklasskäring har tolkningsföreträde. En ensam kvinna är bara en slav, men tusen systrar kan ställa krav! Låt inte de liberala parasiterna passera, vi ska inte tillåta dem att göra 8:e mars till en allmän protestdag. Internationella kvinnodagen står för friheten och socialism och vi kan konstatera i år, precis som varje år, att kvinnokamp är klasskamp!

Linda