Tillsammans är vi starka, säger förskolepersonalen

KRÖNIKA Många har väl precis som jag följt Förskoleupproret och läst debattartiklar – eller för all del sett alla inlägg och diskussioner som blommat upp i sociala medier –  där förskollärare och barnskötare ställer krav och berättar om hur verkligheten faktiskt ser ut därute på arbetsplatserna. Det pratas mycket om att tystnadskulturen äntligen är bruten och det glädjer mig mycket.

Som ett brev på posten har arbetsgivare fått sig en rejäl skrämselhicka, och flera vittnesmål säger att det görs försök att hota personal till tystnad. Chefer och politiker skäller som små ettriga hundar bara av tanken på färgen orange..

I en diskussionsgrupp läser jag om det omtvistade tröjförbudet. Flera arbetsgivare har gått ut och förbjudit personal att bära Förskoleupprorets tröja med #pressatläge-tryck under arbetstid:

Anna: – Vi har fått en skrivelse från arbetsgivaren i stil med ”gör någon valet att gå emot förbudet så kommer vi hantera det som misskötsamhet eftersom det strider mot arbetsplatsens regler”. Hur tänker ni kring det här?

Anna får svar från Camilla:
Tänk er att all personal dyker upp i orangea #pressatläge-tröjor. Vad kan arbetsgivaren egentligen göra åt saken? Ska chefen sparka varenda en och stänga förskoleverksamheten? Eller tänk er att dom hotar med att de som inte lyder förbudet får ett straff… och att svaret från personalen blir att tacka för sig och sluta. Tillsammans är vi starka!

Liknande frågeställningar dyker upp flera gånger, gällande arbetsgivares försök att tysta ned personalen, och folk är inte sena med att peppa, stå upp för sig själva och stå upp för varandra.

Ett axplock:

”Förbuden står som spön i backen och ploppar upp lite överallt. Nu hjälps vi åt och stöttar varandra!”

”Dom pratar om att vi skulle vara illojala genom att bära en tröja.. Mot vem? Kommunen är illojal mot barnen och oss personal!”

”Vad ska dom göra? Vi får inga arbetskläder, och dom privata kläder jag har råkar vara orangea med ett visst tryck på ;)”

”Vi har börjat bära armband. Orangea armband..”

”Det pekar åt att vi vandrar på rätt väg eftersom dom blir så rädda att det ropas på förbud”

”Vi lyssnar inte till diktatorer”

”Jag jobbar lika bra när jag bär Förskoleupprorets tröja som när jag har grå munkjacka. Är där för att ha hand om barn och inte för att vara tyst. Ska jag hålla käften så får dom ge mig en kraftig löneökning först :D”

”Min tröja använder jag  så ofta jag kan, gärna i sammanhang där chefer finns. De får dra av den om den ska av!”

Vad vi ser är en hel bransch som fått nog, och jag tycker det är passande att upprepa ett stycke ur stöduttalandet som mitt förbund släppte i tisdags:

”Detta självständiga initiativ av förskolelärare och barnskötare är ett mycket bra exempel på hur vi arbetare kan bli en maktfaktor om vi går samman och höjer våra röster kollektivt. Vi är fullständigt övertygade om att detta är den enda vägen framåt för förändring!”

Om en vecka hålls det manifestationer över hela Sverige med Förskoleupproret #pressatläge.  Se tider och platser här. 

Vilket ort kommer du vara på? Mer orange åt folket! =)

/Johannes, förbundsmedlem och vårdbiträde

Avtalsrörelsen har inte ens börjat – Karl-Petter är redan deprimerad!

LO-förbunden har den senaste tiden försökt samordna sina krav inför avtalsrörelsen. Den avtalsrörelse som ska förhandla fram arbetsvillkor för miljoner arbetare i landet.

Som traditionen bjuder ska IF Metall sätta ett ”märke” och förhandla fram det första avtalet som sen arbetsköpare och de övriga förbunden ska förhålla sig till. Detta misslyckades då framförallt de underbetalda Kommunal och Fastighetsarbetarnas förbund inte vill underordna sig under detta med hänvisning till att bland annat jämna ut löneskillnader mellan könen. Även SEKO:s postavtal är riktigt magert.

Vad samtliga förbund missat är att dessa löne- och villkorsförhandlingar spelar på helt olika arenor och med helt olika pengar. Nu borde många förbund vara fyllda av tillförsikt istället för att som LO:s ordförande gråta ut om att han är deprimerad. Det finns nämligen människor som är deprimerade på riktigt av sociala och ekonomiska orsaker, detta blir ett hån mot dessa. IF Metall slåss i förhandlingarna om att ta del av industriföretagarnas miljardvinster, i Byggnads fightas man om den profit som byggherrarna tar ut, nu när husen byggs för att hålla i 40 år och investeringarna ska vara tillbakabetalade på 5 år.

De underbetalda undersköterskorna och vårdbiträdena då? Här pratar vi ju om skattepengar. Kommunala och regionala oftast. Det enda rätta om viljan fanns vore att från IF Metall och Byggnads sida solidariskt ställa upp och konstatera att om vi ska ha någon fungerande vård och någon som faktiskt vill jobba som skötare eller biträde i framtiden så ska detta få kosta skattemedel! Att någon sänker sina krav betyder inte per automatik att någon annan har grönt ljus att kamma hem ett vettigt avtal. Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon som helst vilja att tala klarspråk. Industrimagnaterna och byggherrarna bor ju fortfarande i sina gods, lyxvillor och har sina båtar och strandtomter även om Byggnads och Metall sänker sina krav.

Fackpampar och partikarriärister har ofta mer gemensamt med dom de förhandlar emot än sina egna medlemmar. Här tycker jag att Förbundet Arbetarsolidaritet har en verklighetsförankrad hållning, att vara fackligt aktiv som gräsrot om arbetskamraterna har förtroende för dig så är det en självklarhet. Samtidigt ser vi begränsningarna och den disciplinära kraft som fackförbunden kan utgöra, en slags kapitalismens vänstra vinge och försvarare.

David Palmroth,
Medlem i Byggnads och Förbundet Arbetarsolidaritet.

När personalen svarar fel får chefen spel

Jag jobbar inom den kommunala omsorgen sedan några år tillbaka på en visstidsanställning. Visstidsanställning in i evigheten. Sedan dag ett har jag hört fina ord om att ledarskapet gärna vill höra ”medarbetarnas röst” för att ständigt kunna få till förbättringar i organisationen. Under åren som gått har jag gått runt på ett tiotal arbetsplatser och kunnat snappa upp bra och dåliga arbetssätt, och kunnat se vad som funkar och inte funkar. Och varför det inte funkar.

Så får jag frågan en dag av enhetschefen, som har hand om en handfull arbetsplatser:
– Johannes. Du som har varit runt mycket, sett och hört, och har ett ”utifrånperspektiv. Vad är det som fungerar bra och mindre bra? Och har du några idéer om hur man kan förbättra på de punkter som avviker åt det negativa hållet?
Mitt ärliga svar:
– Det är svårt att komma in i rullorna på den korta introduktionen som ges till vikarier. Särskilt på arbetsplats X. Där får jag ett långt schema, ska kuta runt och hjälpa någon på dass fem minuter. Vidare till nästa toalettbesök. På det tredje besöket träffar jag någon som jag aldrig ens hälsat på. Det känns otryggt för mig och säkerligen finner brukaren situationen olustig när en främmande person ska hjälpa till med något av det mest privata. Chefen:
– Det är ditt ansvar, Johannes, att läsa förhållningssätt och bemötande! Det ska finnas i basens pärmar!
– Jo. Men det finns, som du mycket väl vet, ett fyrtiotal brukare som är placerade på ett stort antal baser. Huset är stort också, och hur mycket man än vill så finns inte tiden att läsa in sig grundligt på varje individ. Särskilt inte när jag får ansvara för brukare utspridda över hela huset! Jag kan läsa en kvart på morgonen, och det räcker inte.
Chef: – Du får fördela tiden så att det går.
– Jag har fullt schema med praktiska göromål från start till mål och kan inte öppna pärmar stup i kvarten. Tight tidsschema. Så ser verkligheten ut. Du frågade vad som behöver rättas till..Mer personalresurser till att börja med. Sedan att personal på varje bas ansvarar för sina respektive brukare. Skulle det vara så, så hade personalen sluppit springa runt huset med andan i halsen, brukarna hade blivit tryggare och färskingar/vikarier skulle få en lägre inlärningströskel och kunna ha ett bättre förhållningssätt och bemötande. Chefen:
– Johannes.. Alla passar inte som vikarier. Du borde kanske se dig om efter en placering på annat håll, eftersom du inte tycks kunna tillgodogöra dig all information som krävs.
– Jag tror vi inte kommer längre. Det handlar inte om mig. Jag förstår inte hur någon med handen på hjärtat skulle kunna hävda att det blir ett bra jobb under dessa omständigheter.

Fick inget svar på det. Tar chefens reaktion som att jag borde tagit upp brister som inte kostar pengar att åtgärda. För här klev jag ledningen på en öm budget-tå.
Vi som arbetar får tycka till om gardiner och andra smådetaljer, lite som elevrådet på en grundskola. Rektorn sätter käppar i hjulet eller stoppar allt om någon sticker ut näsan längre än så.

Om du och jag, kollega, skulle börja snacka ihop oss om problemen och kämpade tillsammans för att åtgärda brister på riktigt..Då jävlar skulle det vara slutet på chefernas galenskaper, slutet på arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet (=åt skogen). Slut på stress, spring, och otrygghet för alla inblandade.

Kom ihåg att vi bara kan få det vi är beredda att kämpa för.

Johannes

”Ständiga förbättringar i vården” – för vem?

Allt sedan 90-talskrisen har svensk vård- och omsorgssektor varit utsatt för en konstant nedskärningspolitik. Såväl ideologiskt kritiserad för att vara ”ineffektiv” som utsvällt för att vi måste ”spara i ladorna” av varierande orsaker såsom lågkonjunktur, undvika skattehöjningar eller något annat.

Politiker från höger till vänster talar sig gärna varma för att vården ”får mer resurser i år än någonsin” i absoluta tal, men som andel av den totala ekonomin sjunker den samtidigt som befolkningen och behoven ökar.

Som hjälpmedel i nedskärningspolitiken, eller i vissa fall kanske snarare som en framtvingad konsekvens av den, ser vi en rad olika strategier från politiker och arbetsköpare för att skyla över bristerna såväl som att splittra vårdarbetarna .

Den individuella lönesättningen är kanske ett av de mer uppenbara sätten att splittra vårdarbetarkollektiven och att snarare tävla mot varandra om ledningsgunst i stället för att resa kollektiva lönekrav.

På senare år står klart att rent industriella inslag även har smugit sig in i vårdsektorn såsom tidsstudier, mätningar och den så kallade LEAN filosofin där medarbetarna görs aktiva i ett ”ständigt förbättringsarbete” som även om det säkert skapar en del vettiga förbättringar även detta ger incitament till ytterligare mindre resurser, dessutom med de anställda som alibi.

Rapporterna om ett ”löpandebandstänkande” inom vårdsektorn var i samband med 90-talskrisen alarmarande i sig, men från den tiden fram till idag – med allt från stopptider till kvalitetsförbättringar som förefaller ske med allt kortare intervaller, vilka skall redovisas veckovis för att sedan utformas till nya arbetsuppgifter, vilka sedan delegeras för att täppa till luckor och onödig tidsförlust är det lätt att förstå hur LEAN-filosofin, den så kallade idén om en produktion utifrån ”ständiga förbättringar” på allvar har slagit rot inom vårdsektorn.

Produktionsidén säljs in och anpassas från industri till vårdproduktion utifrån tanken att ”jobba smartare, inte hårdare” samt ”ordning och reda, mer produktivitet, mindre stress” osv. Rapporterna om att den verkliga effekten är att tidsrymderna blir allt mindre och tätare, vilket leder till ökad stress för personalen tystas ofta ner av arbetsköparna,
liksom hur den från ”arbetsgolvet” riktade kritiken om hur teknisk utrustning som loggar stopptider ner till minsta detalj skapar en övervakning som gör det extra svårt att överhuvudtaget andas ut mellan arbetsuppgifterna ens de kortaste stunder.

Det finns en mängd olika produktionssätt som bygger på en ren managementkultur, vilken i grunden är en tvåstegsraket för att dels dressera arbetskraften, dels maximera effektiviteten och i synnerhet vinstuttaget.

Oavsett vad man kallar den managementkultur som hamras ner av arbetsköparna inom vårdsektorn, så handlar det om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan om att jobba mer intensivt. Att springa istället för att gå.

Genom att göra personalgrupperna ”självstyrande” förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna och för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Till och med det gamla oket med delade turer har ökat igen vilket inte är något annat än ett sätt att mörka den underbemanning som är så utbredd inom många verksamheter.

Alla är dock inte nöjda med utvecklingen och tendenser till motstånd kan skönjas alltmer. Där fackföreningarna misslyckats med att vara en motmakt och tyvärr i vissa fall aktivt medverkat till denna utveckling har en rad andra lovvärda initiativ poppat upp.

En del har handlat om breda, organiserade och långsiktiga försök till opinionsbildning och förändring, så som Vårdvrålet, Hemtjänstsupproret och inte minst Inte under 25 (fd 24)000-rörelsen som kämpat för att på ett medvetet och organiserat sätt pressa upp de förödande låga ingångslönerna för sjuksköterskor.

En annan kampmetod som blir vanligare är massjukskrivningar och massuppsägningar i protest mot försämringar. Detta har i ett flertal tillfällen tvingat ledningar att backa och kan vara en intressant metod att utveckla i en sektor där traditionell strejk är svåranvänt som stridsåtgärd.

Denna kamp är inte bara beundransvärd – den är direkt nödvändig. Fråga är vad som sker nu, får vi en fackföreningsrörelse mer på tå eller kommer det fortsätta tas självständiga initiativ, med kanske kraftfullare åtgärder som strejk, maskningsaktioner och blockader? Klart står är att förändring är möjlig men det kommer kräva uppkavlade armar och kamp underifrån – och vi är många som är beredda att ställa oss solidariska med denna kamp!

Micke Fritz, Martin Franzén
Förbundet Arbetarsolidaritet

Dags ladda med annat än bomullsskott

Europa är på väg att brutaliseras ytterligare på grund av extrema nedskärningar, medan cirka 10 procent av befolkningen är rikare än någonsin. Hela Europa följer denna utveckling. Och detta samtidigt som nyliberalismens duktiga idioter med en bävers iver fortsätter att elda på myten om att ALLA kan bli en entreprenör, kliva upp ur jordkällaren för att tjäna miljoner.

Detta ekonomiska system släpper upp en del för att göra klassresor, ja, precis som det håller tillräckligt många i arbetslöshet/pressar ner löneutveckling för att inte inflationsmålen ska hotas. Överträder man inflationsmål innebär det att den rikaste procenten i ett land inte kan plocka ut förväntad vinst. Klassisk ekonomi.

En kort överblick över historien visar att kapitalismen befinner sig i ett permanent kristillstånd där ekonomisk depression och sk reningsbad är en förutsättning för kapitalistiskt ”välstånd” och högkonjunktur.

Även om det är oerhört lätt att bli cynisk så finns det alltid perspektiv. Till exempel så innebär varje ny kris större möjligheter till att bryta mark för en smart arbetarklassbaserad vänster, eftersom att de strukturella förändringar som krävs för att kapitalismen ska växa ständigt blir större. Mycket vill ha mer. Och för flertalet så krymper kostymen. Även här hemma i trygga Sverige.

<B>Dessvärre så underskattar flertalet parlamentarismens funktion</B> som dimridå för ett massivt ifrågasättande och fungerar indirekt som en förutsättning för fortsatt kapitalproduktion på marknadens villkor. Parlamentarismen, oavsett inriktning, är knappast dom första att bekräfta Marx teser om kapitalackumulation som själva grunden till kapitalismens återkommande kriser.

I dessa tider kan man t ex få höra sossar och vänsterpartister försvara dom senaste varslen på LM Ericsson med urholkade och systemvänliga argument i stil med ”vi sitter alla i samma båt och måste alla hjälpa till”. Sådan skit hör man ju överallt från parlamentariskt håll, och avslöjar väl ganska mycket av dess funktion i dagens samhälle.

Lite reflektioner.

Borgarklassen, understödd av sin dagspress, bloggosfär, enskilda nyttiga idioter kommer alltid försöka upprätthålla bilden av en ekonomisk teori där människor (alltid individfokus) uppför sig rationellt på en marknad, där egennytta möter egennytta, där gränser sätts rationellt i tävlan mot varandra. Såklart.

Just den här biten har ju så länge fått stå oattackerad av den etablerade vänstern, kanske framförallt på grund av att den trott att det faktiskt tror att det går att reglera kapitalismen till fördel för flertalet.

Samtidigt, mot bakgrund av detta så tenderar konjunkturcyklerna att bli tätare, kriserna än värre än den föregående. Och detta samtidigt som en avväpnad arbetarrörelse totalt glömt bort att beväpna sig, främst genom Marx vetenskapliga förståelse av kapitalackumulationens baksida.

<B>Denna tandlösa arbetarrörelse, till synes utan svar på dom strukturella problemen</B> som är inneboende i kapitalismen lämnar såklart öppet fält för högerpopulism och nyfascism att leverera svaren på dom svåra frågorna, och i värsta fall få med sig folk i organisatoriska former, vilket vi till dags dato faktiskt ser skrämmande prov på. SD sitter som bekant i riksdagen.

Boy, we’ve got a lot of work to do!

Ju mer man tänker på nyfascismens och högerpopulismens framfart desto mer förbannad blir jag på den etablerade vänsterns totala förfall i det nyliberala projektet.

Alltså hela den här förbannade myten om det postindustriella samhället, medelklassmänniskans framfart, den offrade kollektivismen på individualismens altare, – fan, allt det här har ju öppnat upp ladugårdsdörrar för nyfascism och högerpopulism.

Klassorättvisor finns inte längre, utan allt ska individualiseras någonstans mellan tummen och pekfingret. Säg det till någon som precis blivit varslad eller gått långtidsarbetslös och tvingas utstå förnedringen på Arbetsförmedlingen – ”att du går utan jobb beror INTE på strukturella problem i dagens ekonomiska system, och samhället idag är INTE ett klassamhälle.”

En vänster som fortsätter att skjuta bomullsskott istället för att utrusta sig med stenhård klasspolitisk ammunition godkänner indirekt den här utvecklingen.

Micke