Kampsång till förskolepersonal

KAMPSÅNG/INSÄNDARE Under lunchen mottog redaktionen ett mail som innehöll en nyskriven kampsång.  Förskolepersonalen i Sverige har fått nog, organiserat sig och tar inte längre någon skit. Så skulle man kunna sammanfatta texten som också sparkar uppåt mot politiker och höga chefer inom barnomsorgen.

Till politikerna (melodi I ett hus vid skogens slut)

I ett hus i stadens mitt
Satt ni förr bekymmersfritt
och utnyttja’ all personal
Vilken stor skandal!

Arbetarna snart fick nog
Tålamodet gick och dog
Samlas nu under färgen orange
För att ta revansch!

På jobbet och ute på gator och torg
Lyfter vi frågan om barnomsorg
Om vår arbetsmiljö och vår arbetsrätt
Cheferna gråter en skvätt:

– Otrygghet skapas av ert uppror
– Tysta, torka snor och knyt barnas skor!
– Inga kläder tillåts eller någon plansch
i färgen orange!

Tystnaden från oss är slut
Läget för barn och personal är akut
Situationen är extrem
och ni blundar för våra problem!

Våra krav kommer att stå fast
Ni ska inte få varken ro eller rast
Hälsning från föräldrar och yrkesaktiva
Som uppror ska genomdriva

Insändare: Vi behöver organisera oss för att förändra förskolans arbetsmiljö!

Tråkigt att vi förskollärare inte ska kunna arbeta med det vi studerat till i 3,5 år på grund av för mycket administrativt arbete och brist på avsatt tid till planering och reflektion. Detta leder i sin tur leder till utmattning, sjukskrivningar och personalbrist. Det blir en ond cirkel, jag själv som varit förskollärare i två år har gått ner från en heltidtjänst till 90% och även det kan kännas för mycket då det vissa veckor blir mycket övertid.
Utbildad personal orkar inte stanna kvar och det är brist över hela landet. I vissa kommuner tar politiker och chefer problematiken på allvar och inför avtal om sex timmars arbetsdag och fem timmar planering i veckan. Självklart sker det under påtryckning av vårdnadshavare och yrkesverksamma. Om vi organiserar oss tillsammans kan vi förändra verksamheten så vi slipper ta vikarietjänster och offra våra löner, bara för att orka med arbetsdagen!
Jag vill uppmana alla yrkesverksamma inom förskolan och vårdnadshavare att gå med i förskoleupprorets fbgrupp och diskutera hur vi tillsammans kan organisera oss för att förändra förskolans arbetsmiljö!
/ Förskollärare

Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira

Barnens förskolepersonal byts ut år efter år, ibland oftare. Vi kan inbilla oss att det inte beror på strukturella problem, som bristande inflytande över arbetet och dålig lön. Vi kan inbilla oss att dessa verksamheter, som byggs på tragiska men frekventa 80%-tjänster, inte suger ut varje gram av livsglädje en människa bär på. Den som jobbar deltid förväntas uppskatta de där timmarna då man inte behöver vara på jobbet. För då är man på sitt andra jobb, det i hemmet, som man förväntas utföra gratis.

De institutioner som ska underlätta för kvinnor, som till exempel förskolan, är samma institutioner som sliter sönder vår kropp och själ. Är det verkligen så vi ska ha det? Sjukdomar orsakade av hög arbetsbelastning ökar hela tiden. Bland kvinnor har antalet anmälningar nästan fördubblats på två år. Så även om vi får jobba heltid är det svårt att hålla rent hälsomässigt. Då blir arbetsplatskampen, det vill säga att kämpa med sina kollegor, den enda nyckeln till framgång. Om arbetsmiljön är bra kan man jobba så mycket man behöver för att slippa åka till det fängelse som kallas kärnfamilj.

Städa mindre, ta ut skilsmässa, jobba heltid, lev på sjukförsäkring, skaffa en katt, gör vad du vill, och inte vad dina arbetsvillkor tvingar dig till. Det är av respekt för dig själv som du ska arbeta tillsammans med andra för en bättre arbetsmiljö. Det är av respekt för de barn, äldre, de med rätt till LSS, och alla de människor vi arbetar med som vi ska höja våra röster och säga: hit men inte längre.

Vi är inte intresserade av fler kvinnor i styrelserummen, vi vill avskaffa styrelserummen och demokratisera arbetsplatsen. Det är den enda vägen att gå.

Vi vet att de drabbade är personal inom vård, skola och omsorg. Vi vet att personalen som tar hand om våra barn har det illa, vi vet att personalen som tar hand om våra äldre har en katastrofal arbetsmiljö. De äldre kommer inte ut, barnen trängs i för små lokaler och på alla kvinnodominerade arbetsplatser ser man låga löner och dåliga villkor. Dessa kvinnor ska sedan dessutom hämta sina egna barn på förskolan efter jobbet och stå för större delen av hushållsarbetet. Det ger en rätt så bra förklaring till varför det är bättre att inte leva med en man. Problemet är att lönerna är så låga att man inte kan ta sig därifrån. Dessutom finns det inga lägenheter, så man är mer eller mindre fast i hushållsarbetshelvetet.

Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira. Vi ställer inte upp på borgarnas och socialdemokratins historieskrivning om att kampen handlar om jämn könsfördelning, kvotering och individuell lönesättning. Vi tror och vi vet att kampen står mellan arbete och kapital, inget annat. Vi är inga surrogat, vi är inga sexarbetare, vi är inte intresserade av den rådande ordning som bygger på utsugning och exploatering.

Du är värd så mycket mer än det som de matar oss med i reklamen, i filmerna och alla annan propaganda om hur vi ska vara och se ut. Men i grunden handlar allt om makt, om de som har den och de som inte har den. Och vi kommer kämpa för ett maktövertagande på varje fabrik, på varje serviceboende, och i varje hem. För precis som alla arbetare världen över har vi rätt till ett liv fyllt av kreativitet, vänskap och njutning. Tillsammans ska vi komma dit. För ett klasslöst samhälle, mot stat och kapital.

Vi är halva befolkningen och vi måste bli en kraft att räkna med. Rättigheter är ingenting man får, det är något man tar. Detta är endast möjligt genom organisering. Så kom med oss i kampen för ett klasslöst samhälle!

//Medlem i förbundet arbetarsolidaritet

”Ständiga förbättringar i vården” – för vem?

Allt sedan 90-talskrisen har svensk vård- och omsorgssektor varit utsatt för en konstant nedskärningspolitik. Såväl ideologiskt kritiserad för att vara ”ineffektiv” som utsvällt för att vi måste ”spara i ladorna” av varierande orsaker såsom lågkonjunktur, undvika skattehöjningar eller något annat.

Politiker från höger till vänster talar sig gärna varma för att vården ”får mer resurser i år än någonsin” i absoluta tal, men som andel av den totala ekonomin sjunker den samtidigt som befolkningen och behoven ökar.

Som hjälpmedel i nedskärningspolitiken, eller i vissa fall kanske snarare som en framtvingad konsekvens av den, ser vi en rad olika strategier från politiker och arbetsköpare för att skyla över bristerna såväl som att splittra vårdarbetarna .

Den individuella lönesättningen är kanske ett av de mer uppenbara sätten att splittra vårdarbetarkollektiven och att snarare tävla mot varandra om ledningsgunst i stället för att resa kollektiva lönekrav.

På senare år står klart att rent industriella inslag även har smugit sig in i vårdsektorn såsom tidsstudier, mätningar och den så kallade LEAN filosofin där medarbetarna görs aktiva i ett ”ständigt förbättringsarbete” som även om det säkert skapar en del vettiga förbättringar även detta ger incitament till ytterligare mindre resurser, dessutom med de anställda som alibi.

Rapporterna om ett ”löpandebandstänkande” inom vårdsektorn var i samband med 90-talskrisen alarmarande i sig, men från den tiden fram till idag – med allt från stopptider till kvalitetsförbättringar som förefaller ske med allt kortare intervaller, vilka skall redovisas veckovis för att sedan utformas till nya arbetsuppgifter, vilka sedan delegeras för att täppa till luckor och onödig tidsförlust är det lätt att förstå hur LEAN-filosofin, den så kallade idén om en produktion utifrån ”ständiga förbättringar” på allvar har slagit rot inom vårdsektorn.

Produktionsidén säljs in och anpassas från industri till vårdproduktion utifrån tanken att ”jobba smartare, inte hårdare” samt ”ordning och reda, mer produktivitet, mindre stress” osv. Rapporterna om att den verkliga effekten är att tidsrymderna blir allt mindre och tätare, vilket leder till ökad stress för personalen tystas ofta ner av arbetsköparna,
liksom hur den från ”arbetsgolvet” riktade kritiken om hur teknisk utrustning som loggar stopptider ner till minsta detalj skapar en övervakning som gör det extra svårt att överhuvudtaget andas ut mellan arbetsuppgifterna ens de kortaste stunder.

Det finns en mängd olika produktionssätt som bygger på en ren managementkultur, vilken i grunden är en tvåstegsraket för att dels dressera arbetskraften, dels maximera effektiviteten och i synnerhet vinstuttaget.

Oavsett vad man kallar den managementkultur som hamras ner av arbetsköparna inom vårdsektorn, så handlar det om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan om att jobba mer intensivt. Att springa istället för att gå.

Genom att göra personalgrupperna ”självstyrande” förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna och för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Till och med det gamla oket med delade turer har ökat igen vilket inte är något annat än ett sätt att mörka den underbemanning som är så utbredd inom många verksamheter.

Alla är dock inte nöjda med utvecklingen och tendenser till motstånd kan skönjas alltmer. Där fackföreningarna misslyckats med att vara en motmakt och tyvärr i vissa fall aktivt medverkat till denna utveckling har en rad andra lovvärda initiativ poppat upp.

En del har handlat om breda, organiserade och långsiktiga försök till opinionsbildning och förändring, så som Vårdvrålet, Hemtjänstsupproret och inte minst Inte under 25 (fd 24)000-rörelsen som kämpat för att på ett medvetet och organiserat sätt pressa upp de förödande låga ingångslönerna för sjuksköterskor.

En annan kampmetod som blir vanligare är massjukskrivningar och massuppsägningar i protest mot försämringar. Detta har i ett flertal tillfällen tvingat ledningar att backa och kan vara en intressant metod att utveckla i en sektor där traditionell strejk är svåranvänt som stridsåtgärd.

Denna kamp är inte bara beundransvärd – den är direkt nödvändig. Fråga är vad som sker nu, får vi en fackföreningsrörelse mer på tå eller kommer det fortsätta tas självständiga initiativ, med kanske kraftfullare åtgärder som strejk, maskningsaktioner och blockader? Klart står är att förändring är möjlig men det kommer kräva uppkavlade armar och kamp underifrån – och vi är många som är beredda att ställa oss solidariska med denna kamp!

Micke Fritz, Martin Franzén
Förbundet Arbetarsolidaritet

Sänkt OB-ersättning och gratisarbete i vården

I kristider missas inga tillfällen att pressa tillbaka arbetarna i vården. I Uppsala sänker Akademiska sjukhuset sjuksköterskornas OB-tillägg med en tredjedel. I Helsingborg försämrar Region Skåne avtalen så att det för Vårdförbundets medlemmar motsvarar 22 dagars gratis arbete per år.

Vårdfacket i Helsingborg arrangerade i måndags kväll ett öppet möte för att ge sina medlemmar möjligheten att få svar på frågor om besparingskraven direkt från två av regionens styrande toppolitiker, rapporterar tidningen Vårdfacket. Regionstyrelsens ordförande Jerker Swanstein (M) och personalberedningens ordförande Katarina Erlingsson (C), ansattes av cirka 130 medlemmar.

”På ett år ska vi arbeta 22 dagar gratis!”, sa en mötesdeltagare. En annan beskrev det skedda som en lönesänkning på 12,5 procent.

Bakgrunden är att arbetsköparen sagt upp ett uppskattat lokalt arbetstidsavtal på Helsingborgs lasarett. Uppsägningen av avtalet innebär att sjuksköterskorna och undersköterskorna får arbeta lika många timmar som alla andra i regionen – men till en lägre ersättning än på övriga sjukhus.

Tidningen Vårdfacket rapporterar att ilskan hos fackets medlemmar var stor, och att de båda högerpolitikerna ofta hänvisade till att ”förvaltningarnas chefer egentligen är bättre skickade att svara på publikens frågor” och att de som regionpolitiker endast tar de övergripande besluten.

Regionstyrelsens ordförande, moderaten Jerker Swanstein, menade att besparingarna naturligtvis inte innebär att de struntar i personalen. ”Men ingen går oskadad genom den situation som vi just nu befinner oss i.”

Anställningsförsämringarna i vården är inte en isolerad lokal företeelse. I Uppsala har Akademiska sjukhuset sänkt OB-ersättningen med en tredjedel, vilket innebär mellan 500 och 3 000 kronor mindre i månaden för de berörda, skriver Dagens Medicin. Den fackliga representanten, Janine Bichara varnar i Sveriges Radio Uppland att detta kan leda till avhopp och sämre vård. ”Vi behöver de här händerna hos patienterna. Det är en jättestor risk att vi nu får ökad trycksårsfrekvens, undernäring, vårdrelaterade infektioner och fallskador”, menar hon.

Men alla går inte ”skadade” ur situationen. I början av september rapporterade Dagens Medicin att den nya direktören på Akademiska sjukhuset, Stanley Holsteiner får 110 000 kronor i månaden. Han har rekryterats från företaget Capgemini Consulting för att genomföra ett omfattande besparingspaket.