Kategori: Folkbildning

Publicerat

Historiska perspektiv: Renhållningsstrejken i Stockholm 1905

Pristagarna till årets ”Arbetare till Arbetare” är Stockholms sopgubbar. De har drivit en radikal och framgångsrik kamp för sina rättigheter, men det är inte första gången Stockholms renhållningsarbetare är i konflikt. De har en historia av kamp bakom sig och var för över ett sekel sedan inblandad i en då mycket uppmärksam och framgångsrik stejk.

Kommunalarbetarna i Stockholm var år 1905 organiserade i flera olika fackföreningar. Belysningsarbetare, grovarbetare, Stockholms renhållningsarbetare samt renhållningsarbetarna i Lövsta bildade dock en samorganisation. Denna kvarstod som beslutande instans även efter att de enskilda yrkesfacken gått med i Grov- och Fabriksarbetarförbundet. Renhållningsarbetareföreningen hade under flera år kämpat för bättre villkor för sina medlemmar och då ett tvåårigt avtal som löpte ut 1905 skulle förnyas vägrade arbetsköparna tillmötesgå arbetarnas krav.

Renhållningsarbetarna i Stockholm både kommunalt och privat anställda och man ville skapa ett gemensamt kollektivavtal för samtliga i branschen samt garantera samma regler kring lön, arbetskläder och liknande. Förhandlingarna strandade och från den 19 maj beslöt sig dagskiftet för att lägga ner arbetet, som vid den här tiden bland annat bestod av gatusopning, latrintömning (latrintunnorna var de tunnor där all mänsklig avföring samlades i bostadshusen) och sophämtning. Den 22 samma månad gick även nattarbetarna i strejk.

Media och strejkbrytande latrinstudenter
I annonser i Aftonbladet annonserade då Renhållningsverket en rad ”tips” till allmänheten som skulle underlätta för de inhyrda strejkbrytarna att utföra de strejkande arbetarnas jobb Det var bland annat att man själv kunde bära ner sin latrintunna på gården. I Social-Demokraten kungjorde ett 40-tal Östermalmsstudenter att de ”ej anse något arbete förkastligt, blott det gagnar samhället”, varefter de fattade kvastarna och gick ut som strejkbrytare. Detta ledde till en livlig debatt i pressen, bland andra protesterade en grupp Uppsalastudenter i en skrivelse till samma tidning i maj mot ”den skymf som Stockholmsstudenterna fäst vid det akademiska namnet”. I Samma nummer protesterade även socialdemokratiska studenter i Stockholm. De fördömde det ”för samhället ödesdigra beslutet att uppträde som strejbrytare” och ville att överklasstudenterna skulle förstå vikterna av den sociala kampen, striden mellan rätt och makt. ”Framför allt: fatten ej som en lek, hvad för hundra och tusen är medlet och vägen till ett lyckligare och människovärdigare lif”. Också från Lund, Göteborg, Boden och Köpenhamn strömmade protesterna in.

Även det folkliga missnöjet gentemot strejkbrytarna var stort. Så småningom deltog också gymnasister, kontorister och tjänstemän i strejkbrytarleden. I tidningarna som var lojala mot arbetarna offentliggjordes namn och bild på strejkbrytare och deras vänner och bekanta tog avstånd från dem. Man såg på dem med avsky men man ansåg också att de höll på med en omogen lek som de inte förstod konsekvenserna av. Studenterna fick trots allt ta den största smällen, och öknamnet ”Latrinstundenter” myntades. Till skillnad från idag var studentmössan en statussymbol som man bar till vardags och i flera tidningar rapporterades att även studenter som var solidariska med arbetarna inte vågade visa sig ute med mössan på grund av den behandling de fick utså efter östermalmsstudenternas insats.

Folkliga kravaller pressade arbetsköparna
Speciellt en händelse där saker och ting ställdes på sin spets kom verkligen att uttrycka det folkliga stödet för strejken och tvingade effektivt arbetsköparna till reträtt. Natten den 28 maj körde en ensam strejbrytare med sin vagn längst med Thulegatan i Vasastan. När han stannade för at uträtta sina sysslor sprang några ungdomar fram och spände loss hans häst från vagnen. Polisen såg detta och ingrep. De gripna pojkarna och hela ekipaget fördes tillbaks till stallet som låg på Surbrunnsgatan. Stora folkmassor samlades ganska omedelbart utanför och tumult uppstod. Skrik och skrän övergick i handgripligheter mot poliserna. Dessa började då urskillningslöst gripa oskyldiga personer i området. Snart var kravallerna ett faktum. Flaskor och gatstenar flög genom luften och poliserna red in med hästar och dragna sablar i folkhopen. Polisen kallade in militären och vi ett-tiden på natten anlände hela fyra skvadroner (ca 400 man) med hästgardister under ledning av Stockholms kommendant till skådeplatsen. När natten var till ända hade ett femtiotal personer skadats i striderna.

Efter denna blodiga uppgörelse beslöt Renhållningsverket att strejbryterierna skulle upphöra och de tvingades till förhandlingsbordet. Renhållningsarbetarna gick tillbaks till sina arbetsplatser mot löften om ett kollektivavtal och fortsatta förhandlingar om arbetstid, lön osv. På sensommaren stod det klart att arbetarna nått full seger. De fick höjda löner och 10 timmars arbetsdag. Dessutom skulle konflikter i framtiden lösas genom skiljedom vilket gjorde strejk, lockout och blokader förbjudna. Renhållningsarbetarna hårdnackade kamp och det breda folkliga motståndet hade dels lett fram till det första kommunala kollektivavtalet i Sveriges historia, men än viktigare pulveriserat arbetsköparnas attacker på arbetarna. Konflikten är idag 105 år gammal, men vi har mycket att lära av detta skolboksexempel i arbetsplatskamp.

[Texten är hämtat från boken ”Strejk! : en bok om strejker och strejkvisor från Bageriarbetarstrejken 1873 till Storstrejken 1909” som gavs ut av Arkivet för Folkets historia 1974. Knutet till originaltexten finns tre strejkvisor som handlar om Renhållningsstrejken, men dessa har plockats bort ur den publicerade texten, som därefter också omarbetats för artikeln.]

Publicerat

Lundeoffren hedrade

I samband med en rundresa i Ådalen passade förbundsmedlemmar på att besöka Gudmundrå kyrkogård för att hedra de fem arbetare som föll offer för militärens kulsprutor i Lunde 1931. Blommor och tillhörande sidenband med texten ”Inget glömt – Inget förlåtet – Vila i frid – Förbundet Arbetarsolidaritet” nedlades vid den gemensamma graven för fyra av de mördade arbetarna.

Den 14 maj nästa år är det precis 80 år sedan militären öppnade eld mot demonstrerande arbetare i det ångermanländska samhället Lunde. Händelserna i Ådalen 1931 är historien om fem mördade arbetare men också historien om arbetarsolidaritet, strejkbryteri, massprotester och generalstrejk.

Arbetarna vid Marmaverken i Hälsingland var sedan slutet av 1930 i en bitter och långdragen konflikt med bolaget efter att det genomfört lönesänkningar, försämrat arbetsvillkor och tagit bort löneförmåner. Sympatistrejkerna vid Ådalens massafabriker i Utansjö och Sandviken hade under våren avlöst varandra. Precis som vid Marmaverken anlitades strejkbrytare för att upprätthålla produktionen och förbittring spreds bland de strejkande arbetarna. Kravaller och slagsmål förekom till och från då arbetare försökte köra iväg de förhatliga strejkbrytarna.

Den 14 maj samlades arbetare och fackföreningar i Frånö Folkets Hus utanför Kramfors där de beslutade om total arbetsnedläggelse på samtliga sågverk och massafabriker i Ådalen som svar på strejkbryteri och i solidaritet med Marma-arbetarna. Efter mötet i Frånö tågade tusentals arbetare mot Lunde där strejkbrytare var förlagda i baracker som skyddades av militär. Vid ankomsten uppstod stenkastning och när demonstranterna var ett hundratal meter från strejkbrytarbaracken öppnade militären eld med sina kulsprutor. Fem arbetare dödades och många sårades. Händelsen utlöste massdemonstrationer och strejker över hela landet där arbetare krävde mördarregeringens avgång men kom också att bidraga till den socialdemokratiska fackföreningsrörelsens fulländade klassförräderi i 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Förbundet kommer med anledning av 80-årsminnet att uppmärksamma Ådalenhändelserna på olika sätt och även gå djupare in på de klasskonflikter som låg till grund för denna händelse under det kommande året.

Publicerat

Internationella kvinnodagen 100 år!

Idag, 8 mars, fyller Internationella kvinnodagen 100 år. Dagen infördes av Clara Zetkin, Alexandra Kollontaj och de andra deltagarna på den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 som en dag att manifestera för kvinnlig rösträtt.

När jag själv för snart femton år sedan hade mitt första sommarjobb på en fabrik i Småland, insåg jag konkret hur uppdelningen mellan män och kvinnor effektivt splittrar kollektivet på arbetsplatsen. (Diskriminering i form av lägre lön, mindre plats i sociala sammanhang och offentliga diskussioner, samt rädslan över att vara i fysiskt underläge, var något jag hade klart för mig tidigare.)

I fabriken jag jobbade på var samtliga maskinställare män. Kvinnorna var, förutom några sommarjobbare, uteslutande maskinbiträden. Detta jobb var det i särklass tyngsta av de två. Jag lunchade för det mesta med männen, men fikade oftast med kvinnorna. Jag kommer ihåg hur männen på sina lunchraster ofta gjorde sig lustiga över kvinnorna och många av dem beskrevs som ”klumpiga” och ”gnälliga”. Kvinnorna klagade i sin tur över ställare som de ansåg som ”lata” eller ”odugliga” på att ställa maskinerna.

Uppdelningen var slående, men det yttrades aldrig ett ord om missnöjet direkt mellan grupperna. När jag började fråga enskilda kvinnor om detta fick jag bland annat höra hur det manligt dominerade facket vid flera tillfällen inte ens vidtagit de åtgärder de hade rätt till utan lät kvinnor bli avskedade på tveksamma grunder.. Jag var då för ung för att ta upp det till diskussion.

Kanske var detta en extrem arbetsplats. Men förtrycket gäller i hela samhället. Kvinnor tjänar i dagens Sverige nästan 20 procent sämre än män. När hänsyn tagits till saker som arbetsplats, yrke, utbildning, arbetstid och ålder har kvinnor ändå i genomsnitt minst en tusenlapp mindre i månaden. På skolorna och i andra offentliga sammanhang ges, och tar, tjejerna oftast mindre utrymme. Detta, vilket bara är ett axplock, borde vara nog för ett massivt uppror och högljudda protester!

Det behöver knappast påpekas att kvinnofrågan är av yttersta vikt för en klasskampsrörelse. Att arbeta mot diskriminering och förtryck är i sig självklart. Det är uppenbart att det krävs aktiva insatser för förändring. Det är lika uppenbart att uppdelningen i vad som ses som manligt och kvinnligt till mycket stor del är socialt betingat. Till exempel var mejeriyrket i början av 1900-talet ansett som ett kvinnligt jobb. Arbetet var tungt, stora mjölkannor skulle flyttas och 60-kilos-ostar vändas. När det sedan undan för undan blev maskinellt kom allt fler män in i branschen. På 30-talet var männen i stor majoritet i yrket. Även synen på hur ”en riktig kvinna” skulle vara ändras historiskt över tid. Från att idealet i början av förra seklet varit en stark bondkvinna, spred sig idealet av en vek, passiv, borgerlig statskvinna som skulle vara prydligt klädd, lätt sminkad och jobba inom handel eller som assistent på kontor.

Idag finns många typer av feminister. Från talarstolen vid demonstrationer idag kommer liberala feminister att tala om problemet med att så få kvinnor är vd för börsbolagen. Att så är fallet visar givetvis att landet vi lever i inte är jämställt. Men Clara Zetkin och de andra socialistiska initiativtagarna till 8 mars lämnade inga illusioner om gemenskap mellan kvinnor över klassgränserna. Alexandra Kollontaj tog avstånd från feminismen och syftade då på den borgerliga feminismen som vid tiden var populär. Även idag har arbetarklassens kvinnor mer gemensamt med sina bröder än med den härskande eliten. En kvinnlig städare med 16 000 i lön har såklart få gemensamma intressen med miljardären Antonia Ax:son Johnson!

För en framgångsrik kvinnokamp krävs, hur gammalmodigt det än kan låta – klasskamp. För en framgångsrik klasskamp krävs kvinnokamp. Och det är idag – precis som för 100 år sedan – alla klasskämpars förbannade skyldighet att se till att lyfta frågan om kvinnors situation och jämlika deltagande i kampen!

Jonas

Publicerat

40 år sedan den stora gruvstrejken!

Det har nu gått 40 år sedan den stora gruvstrejken, då arbetarna på LKAB visade att den svenska samförståndsmodellen nått bristningsgränsen. Genom sina handlingar slog gruvarbetarna an en väg av motstånd, arbetarsolidaritet och klasskamp, som ännu idag ger hopp för framtiden.

Sverige var ett land som under lång tid lunkade fram i en Socialdemokratisk folkhemsbubbla, full av samförstånd och arbetsfred. Detta sedan införandet av 1928 års anti-strejklagar och vidare över det för arbetarklassen förödande Saltsjöbadsavtalet tio år senare. Detta projekt började dock att knaka i fogarna när den så kallade ”nya strejkrörelsen” såg dagens ljus hösten 1969. Den 10 november 1969 gick nämligen nästan 1 000 arbetare ut i strejk i Göteborgshamn. Detta efter att tolv kamrater blivit uppsagda då de vägrat att lossa en båt med salt för 8 kronor i timmen. Efter sex dagar var de tolv åter anställda och strejken avbröts.

Den nya strejkvågen tog fart på allvar i och med Gruvarbetarstrejken i Kiruna, Svappavaara och Malmberget tre veckor senare.

Skoningslös rationalisering och övervakning tände missnöjet

1957 tog staten över hela ägandet av LKAB och riksdagen beslutade att gruvorna skulle drivas helt efter affärsmässiga kapitalistiska principer, för att så fort som möjligt ge så stor avkastning som möjligt. Fram till 1968 ökade produktionen med över 100 procent. Samtidigt genomfördes ett skoningslöst rationaliseringsprogram som minskade arbetsstyrkan med över 1 400 arbetare. Kontrollen av arbetarna skärptes, arbetstakten höjdes och styrningen av arbetsprocessen ökade bland annat genom införandet av arbetsvärderingssystemet UMS. Systemet var i sin tur en vidareutveckling av MTM, där minsta rörelse mättes av tidsstudiemän, för att in i minsta detalj effektivisera och rationalisera. Samtidigt satte de upp normvärden för hur lång tid varje moment fick ta för att arbetaren skulle ha rätt till full lön.
Mot detta förnedrande system höjdes röster i protest. Men företaget försökte splittra motståndet genom att införa en ny typ av maktmedel i gruvan.

Företaget använde de sig av ett omfattande omplaceringsprojekt, detta för att demoralisera och splittra de oppositionella och radikala arbetarna. Företagsledningen ansåg att gruvarbetarna var lata och för att de inte skulle luta sig mot väggarna, skickades folk ned i gruvan för att slå in spik i skulderhöjd. Samtidigt hävdade ledningen att man infört Sveriges ledande företagsdemokrati genom så kallade samrådsgrupper. Fackföreningarna samarbetade med företagsledningen och godkände omplaceringar och tog inte upp de krav och problem gruvarbetarna ville föra fram. Detta ledde till att ett stort missnöje med såväl företagsledning som med facket växte fram.

Morgonskiftet i Svappavaara vägrade gå på

På ett stormöte i november pratades det om att gå ut i strejk den 15 december om företagsledningen inte tillmötesgick de löneformskrav som rests.
Men på morgonen den 9:e hade arbetarna i Svappavaara tröttnat och morgonskiftet gick aldrig på. Strejken spred sig snabbt från avdelning till avdelning och över till Kiruna och sedan tog strejken klivet vidare till Malmberget. På kvällen den 11:e hade över 5 000 arbetare anslutit sig till strejken och hela LKAB stod stilla, förutom fackföreningsstyrelsen som fortsatte sitt arbete. De sprang allehanda ärenden åt företagsstyrelsen och hotade arbetarna med att gruvan skulle komma att sättas ur drift om arbetarna inte gick tillbaka. Oavsett vad fackföreningsstyrelsen gjorde, så var den största strejken sedan 1945 ett faktum. En strejk som skulle komma att pågå i 57 dagar.

På ett stormötet i Kiruna antogs en första kravlista och det valdes en strejkkommitté på nio man. Dessa kom senare att tillsammans med nio valda från Malmberget och tre från Svappavaara att bilda den centrala strejkkommittén eller 21-mannakommittén, som var tänkt att sköta förhandlingarna med bolaget. I Stockholm var LO och gruvarbetarförbundet bestörta över den vilda strejken och inledde separata förhandlingar för varje gruva. Detta gjordes helt utan mandat från de strejkande. Detta var ett medvetet försök att splittra den gemensamma förhandlingsdelegationen från de tre gruvorna.
I 57 dagar pågick ett invecklat politiskt rävspel med LO, SAP och LKAB på den ena sidan och gruvarbetarna på den andra. Bland annat manipulerades de sista omröstningarna som ledde fram till att strejken avbröts och en majoritet godtog LKAB:s bud.
Så efter 57 dagar av strejkmöten och klasskamp återgick de 5 000 arbetarna till gruvan. De hade kanske inte segrat, men de hade sått ett frö hos arbetarklassen. Hoppet låg i motstånd och klasskamp, vapnet hette strejk.

Arbetarsolidaritet och Stridsfonden

Först 8 månader efter strejken undertecknades slutuppgörelsen. Alla undertecknade avtalet utom de två tongivande strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson som vägrade.
Under denna strejk var allmänheten oerhört solidariska och man donerade inte mindre än 6 miljoner kronor till gruvarbetarnas strejkkassa. Ungefär 5,5 miljoner delades ut i strejkunderstöd – resterande del fonderades i något som kom att kallas Stridsfonden. På ett stormöte i november 1970 beslutades att fonden skulle användas till bidrag åt arbetare som på grund av svåra förhållanden måste vidtaga stridsåtgärder.

Elof Luspa och Harry Isaksson var efter strejken med och bildade organisationen Arbetarsolidaritet. Den var en av de allra första genuina arbetarorganisationerna i Sverige utanför parti- och fackföreningsrörelsen. Tanken var att samla militanta arbetare och skapa en organisation där fokus låg på den självständiga arbetsplatskampen och att få de oppositionella att inse att de måste bryta med samförståndsandan och bryta med LO.

”Arbetarsolidaritet skall verka för att stärka den svenska arbetarklassens kampmöjligheter på socialistisk grundval. Organisationen är riktad mot arbetsköparnas offensiv, mot klassamarbetet, mot fackföreningsbyråkratin och de antifackliga lagarna. Organisationen kommer att aktivt stödja dem som drabbas av lagarna. Samtidigt som Arbetarsolidaritet stödjer arbetarkampen kommer konferenser att anordnas för att alla kamperfarenheter skall kunna inhämtas. Detta skall inte tolkas som ett försök att ersätta fackföreningsrörelsen, LO-apparaten eller partivänstern utan vi uppmanar istället till konkret arbetarsolidaritet.” (ArbetarKonferensen – AK 72)

Kamrater, känns konceptet igen? Vi har nu på några månader, börjat bygga en organisation, hållit en kongress, knutit kontakter, skapat en fond. Delat ut ett pris på 5000 till de kämpande Lagena-arbetarna. Fonden har idag över 10 000 kr. Kamrater vi har plockat upp den stafettpinne, i form av Stridsfonden och Arbetarsolidaritet, som Elof Luspa önskade på 80-talet att någon skulle våga göra.

”På sikt kommer kanske detta med fonder att sprida sig och innebära att man etablerar ett internationellt samarbete mellan fonder och då kommer vi äntligen till det där tillståndet då arbetarklassen kan förena sig. Och då blir det synd om kapitalisterna, det kan jag försäkra”
(Harry Isaksson, tal i Göteborg november -72)