87 år sedan – Glöm aldrig Ådalen

Idag för 87 år sedan sköt svensk militär in i ett obeväpnat demonstrationståg i Ådalen, Ångermanland. Tio arbetare föll till marken, varav fem dödades och fem sårades. Dom döda var: Erik Bergström, 31 år Viktor Eriksson, 35 år Sture Larsson, 19 år Evert Nygren, 22 år och Eira Söderberg, 20 år.

”Under våren 1931 gick arbetare inom pappersindustrin i Ådalen ut i sympatistrejk, för att stödja sina kamrater vid Marmaverken i Hälsingland som strejkade mot att företaget ville sänka deras löner. Vid den här tiden satte företagen ofta in strejkbrytare för att krossa strejker. Den 13 maj 1931 anlände ett 60-tal strejkbrytare till Ådalen. De skulle användas för att lasta pappersmassa, som arbetarna hade satt i blockad.
Samma dag tågade omkring 500 arbetare till strejkbrytarnas båt och stormade den. Fyra strejkbrytare övermannades och togs med till Kramfors där de avkrävdes löfte om att de skulle åka hem igen. Därefter överlämnades strejkbrytarna till polisen. Men företagen vägrade att dra tillbaka strejkbrytarna. I stället kallades militären in för att skydda dem. Det var inga värnpliktiga som användes, utan anställda soldater.

Dagen därpå, den 14 maj, anordnade Transportarbetareförbundet ett protestmöte i Frånö. Till mötet kallades alla fackligt organiserade arbetare i Ådalen. Mötet uttalade sig för att generalstrejk skulle utlysas över hela Ådalen till dess att strejkbrytarna dragits tillbaka. Medan företrädarna för de fackliga och politiska organisationerna stannade kvar för att förhandla om hur kampen skulle föras vidare började mötesdeltagarna att gå mot strejkbrytarförläggningen i Lunde. I tåget gick flera tusen personer. I täten gick en musikkår och två fanor, en från den socialdemokratiska ungdomsklubben i Lunde och en från Pappersindustriarbetareförbundet. När demonstrationen närmade sig strejkbrytarförläggningen i Lunde öppnade militären eld med gevär och med kulsprutor. Tio personer träffades, varav fem dog: Erik Bergström, Viktor Eriksson, Sture Larsson, Evert Nygren och Eira Söderberg.
En av demonstranterna, Tore Alespong, lurade soldaterna att sluta skjuta genom att blåsa eld upphör-signal i sin trumpet. På så sätt undveks att ännu fler dog.”

Text hämtad från hemsidan Ådalen 1931 – http://www.adalen1931.se/skotten2.html dit vi rekommenderar er för vidare läsning.

Fyra av de mördade arbetarna begravdes gemensamt på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors. Dessa var Erik Bergström, Viktor Eriksson, Evert Nygren och Eira Söderberg. Sture Larsson begravdes i Västervik, vilken var hans hemkommun. Förutom namn och födelsedatum på själva gravstenen finns en stenplatta på graven med en dikt av Erik Blomberg som lyder:

”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”

 

Klasskampens historia i Sverige

Det första mötet i serien ”Klasskampens historia i Sverige” gick av stapeln på ABF-huset i Stockholm under tisdagskvällen den 12 maj. Föredragsserien arrangeras av Förbundet Arbetarsolidaritet och Rött Forum. Ett trettiotal personer hade kommit för att lyssna och deltaga i den efterföljande diskussionen.

Håkan Blomqvist, mötets historiker och inledare, introducerade mötet, och temat var klasstriderna i Sverige från 1848 fram till första världskriget. Håkan uppehöll sig bl.a. vid Galicierstriden kring perioden 1906-1908, då arbetsgivarna importerade polska arbetare för att dumpa lönerna. Detta ledde inledningsvis till nationalistiska och reaktionära reaktioner från skånska fackföreningar som anklagade arbetsgivarna för att förråda fosterlandet, men också till försök att organisera de polska arbetarna. Detta ledde även till strejker bland dessa, då dessa arbetare, varav många var polska socialdemokrater, förstod att de utnyttjades för att ställa arbetare mot arbetare. Exemplet pockade på en aktuell diskussion om hotet från rasism och chauvinism, och om vikten av att kampen för internationell solidaritet förs i praktisk bemärkelse.

Blomqvist uppehöll sig också vid storstrejken 1909, som till sin kärna var en konflikt som handlade om arbetsgivarnas rätt att styra över anställningar och rätten att leda och fördela arbetet. Nederlaget för strejken kom att spela en avgörande roll för den svenska arbetarrörelsens vägval. Efter föreläsningen blev det utrymme för diskussion och frågor.

Föreläsningen och mötet uppskattades av deltagarna, och vi ser fram mot en mycket intressant och givande fortsättning, redan nästa tisdag. Då avhandlas perioden från revolutionsåret 1917, och klasskonflikterna på 1920- och 30-talet fram till Ådalen och Saltsjöbadsavtalet. Särskilt fokus blir det på kvinnoarbetarnas organisering. Väl mött!

Referat av tisdagens möte i serien ”Klasskampens historia”

Kvällens möte, som var det andra av tre i mötesserien, var mycket intressant och uppskattat. Kjell Östberg inledde mötet, som samlade 20 deltagare, och tog vid där Håkan Blomqvist avslutade.

Kjell började med att skissera 1920-talet, som var en period som karaktäriserades av tillbakagång, kris och splittringar inom arbetarrörelsen och vänstern. Under det tidiga 20-talet drogs Sverige in en kris som delvis var värre än den stora kris som följde i början på 30-talet efter Wallstreet-kraschen 1929. Massarbetslösheten bredde ut sig, och i vissa LO-förbund var den så hög som 60-70 procent.

Arbetarklassen och -rörelsen mötte också en stark och välorganiserad klassfiende: Den svenska högern använde sig av organiserat strejkbryteri, ibland organiserat av bemanningsföretag specialiserade på just detta (ett sådant var Boytons Arbetsbyrå med bas i Stockholm). Man kämpade också på den politiska arenan: Arvid Lindmans högerregering (1928-30) genomdrev i nära samarbete med näringslivets intressen en antifacklig lag som förbjöd strejker under kollektivavtalsperioden, en lag som fortfarande finns kvar (numera inbakad i MBL). Mot detta anordnade för övrigt LO en endagsstrejk, och socialdemokraterna lovade sedan att ta bort lagen efter nästa valseger, något som dock inte efterlevdes…

Under 1930-talets början var det återigen kris, och arbetslösheten låg på över 50% i många LO-förbund. Arbetsgivarna sade upp avtal och krävde lönesänkningar på 15-20%. Detta, och det organiserade strejkbryteriet, låg bakom våldsamma konfrontationer och statlig repression, vilket kulminerade i morden i Ådalen. Under den här perioden låg Sveriges strejkstatistik på en hög nivå i internationell jämförelse.

Under 30-talet växte fackföreningarna, trots den svåra situationen, men också p.g.a. motståndet från arbetarna. Även tjänstemännen organiserar sig och bildar fackföreningar, vilket var en viktig orsak till att fascismen inte gick fram i större skala än vad som skedde. Deklasserade mellanskiktsgrupper hade ju varit en viktig bas för Hitlers nazister i Tyskland. I Sverige valde mellanskiktsgrupper en annan väg – den mot organisering och fackligt engagemang.

1930-talet är också det årtionde då folkrörelserna växer fram på allvar. Vid sidan om den fackliga organisering, och hand i hand med denna, växer olika organisationer fram. Alltifrån PRO, den kooperativa rörelsen, HSB mm.

Kjell Östberg uppehöll sig också mycket vid radikaliseringen av kvinnorna under samma årtionde. Kvinnornas organisering var central för framväxten av folkrörelserna. Efter en tillbakagång på 1920-talet efter rösträttens genomförande och den fortsatta utestängningen av kvinnor i parlamentet, växte kvinnorrörelsen på 1930-talet. Mycket p.g.a. den fackliga organiseringen: På många håll bildades kvinnliga fackföreningar för att försvara de kvinnliga arbetarnas intressen. Det handlade om kontorister, lärare och många andra grupper. ”Rätt till arbete” var en förenande paroll för denna rörelse. Rörelsen i form av de nya fackliga organisationerna, kvinnoförbund mm, lyckades effektivt bekämpa t.ex. en utredning om ett lagförslag som syftade till att förbjuda gifta kvinnors rätt till arbete. Sådana reaktionära krav hade också försvarare på ledande positioner i fackföreningsrörelsen: Män som ville att de som jobb fanns i första hand skulle gå till andra män. Mot sådana förslag drev kvinnorörelsen krav på att det skulle vara förbjudet för arbetsgivare att sparka gravida kvinnor.

Kjell uppehöll sig också vid kvinnorörelsens organisationsformer. De kvinnliga fackföreningarna tog ett större socialt ansvar för sina ofta fattiga och underbetalda medlemmar än andra manliga fackföreningar. Kontoristernas fackförening hade exempelvis allt från matsalar, sportstuga, semesteranläggning, kvinnohus, äldreboende och begravningsplats på norra Skogskyrkogården. Sammanförandet av kvinnorna skapade också en systerskapskultur och gav upphov till ett radikaliserande feministiskt medvetande. Sammantaget fick vi bakgrunden till varför Sverige i jämförelse med andra länder fick en mer progressiv syn på kvinnor och jämlikhet under den här perioden, vilket på sitt sätt rustade för den kvinnorörelse som senare kunde ta vid på 1970-talet. Kvinnokampen har haft en avgörande betydelse i den svenska klasskampen, så även under mellankrigstiden.

Kjell diskuterade också de utmärkande dragen i den politiska utvecklingen. Socialdemokraternas valseger 1932 var en viktig vändpunkt. Då kom (s) till makten på ett program som innebar ett brott med partiets passiva 1920-talspolitik. Nu stod partiet för en aktiv arbetslöshetspolitik, keynesianism, som skulle göra skillnad. Välfärdsstaten började byggas i små steg. Samtidigt gick politiken hand i hand med korporativism och viss avradikalisering. Socialiseringsutredningar lades på is och socialdemokratin sökte klassöverskridande lösningar, samarbetade med Bondeförbundet mm.
Saltsjöbadsavtalet, som fick stå som symbolen för LO-ledarnas gemensamma intresse med arbetsgivarna att till varje pris undvika konflikter, var en annan sida av detta. Saltsjöbadsavtalet innebar också ett utvecklande av förhandlingsformer som till sin kärna syftade till att undvika konflikter.

Kjell talade också om situationen efter andra världskriget, då välfärdsstaten fortsatte att byggas. Kjell pekade bl.a. på att de reformer som genomfördes, liksom utbyggnaden av den offentliga sektorn, inte skilde sig radikalt från politiken i andra väststater. Avradikaliseringen av socialdemokratin fortsatte också under perioden, och kröntes av ett allt närmare samarbete med det svenska näringslivet, institutionaliserat i den s.k. ”Harpsundsdemokratin” och, på arbetsmarknaden, extremt centralistiska ramavtal.

Kjell Östberg avslutade sin föreläsning med att berätta om motståndet mot sprickorna i välfärdsbygget, bl.a. från Grupp 8, den vitala kvinnorörelse som växer fram i början på 1970-talet med utgångspunkt i arbetet och radikaliserad av de många vilda strejkerna. Städerskestrejken i Borlänge, och solidaritetsstrejkerna med denna, var exempel på sådana konflikter. Central var förstås gruvarbetarstrejken 1969, som också kommer att utgöra utgångspunkten för den sista föreläsningen i serien.

Efter diskussionen följde flera frågor och synpunkter från deltagare, och sammantaget var det en mycket intressant diskussion. Den gav förhoppningsvis fortsatt mersmak! Varmt välkomna både ni som kom idag och ni som inte kom – nästa tisdag kl.18 på ABF!

Årets julklapp är ljudboken om arbetsplatskamp!

Om vi i Förbundet Arbetarsolidaritet får bestämma är årets julklapp ljudboken ”Hopsnackat” från Folkrörelselinjen. Kampanjen ”Nissarna” har runt om i landet delat ut ljudboken gratis för att öka kunskapen om metoderna vi kan använda på våra arbetsplatser. Bli en del av kampanjen du också och glädj din omgivning – det är mycket enkelt!

Individer och lokalgrupper i förbundet har den senaste tiden deltagit i kampanjen ”Nissarna”, där ljudboken ”Hopsnackat” av Folkrörelselinjen ges ut som en tidig julklapp till allmänheten via arbetsplatser och offentliga utrymmen. Medlemmar har därför delat ut boken i Umeå, Uppsala, Malmö och Norrköping och fler tillfällen är redan inplanerade innan juldagarna. Bland annat så spreds ljudboken på de tre stödpubar för Stridsfonden som arrangerades av förbundet i början av december – men även på arbetsplatser och på gator och torg där lokalklubbarna är aktiva.

Ambitionen med kampanjen bygger delvis på bildning, att sprida utom- och inomfackliga metoder på arbetsplatserna, likväl som självaktivitet då kampanjen bjuder in alla att kunna delta och sprida boken vidare. Något vi uppmanar alla att göra, då alla kan delta!

På kampanjens blogg kan man även skicka in arbetsplatsberättelser som läsare och andra Nissar kan ta del av. Folkrörelselinjen som skrivit boken syftar till att bygga en rörelse på arbetsplatserna igen och arbetar därför bland annat med just böcker, föreläsningar och fackligt gräsrotsarbete. Vi uppmanar alla sympatisörer, medlemmar och intresserade att också ta del av kampanjen och sprida boken vidare – låt oss göra den till årets julklapp!

http://www.folkrorelselinjen.nu
http://nissarnas.wordpress.com/sahar-blir-du-ocksa-nisse/

Historiska perspektiv: Renhållningsstrejken i Stockholm 1905

Pristagarna till årets ”Arbetare till Arbetare” är Stockholms sopgubbar. De har drivit en radikal och framgångsrik kamp för sina rättigheter, men det är inte första gången Stockholms renhållningsarbetare är i konflikt. De har en historia av kamp bakom sig och var för över ett sekel sedan inblandad i en då mycket uppmärksam och framgångsrik stejk.

Kommunalarbetarna i Stockholm var år 1905 organiserade i flera olika fackföreningar. Belysningsarbetare, grovarbetare, Stockholms renhållningsarbetare samt renhållningsarbetarna i Lövsta bildade dock en samorganisation. Denna kvarstod som beslutande instans även efter att de enskilda yrkesfacken gått med i Grov- och Fabriksarbetarförbundet. Renhållningsarbetareföreningen hade under flera år kämpat för bättre villkor för sina medlemmar och då ett tvåårigt avtal som löpte ut 1905 skulle förnyas vägrade arbetsköparna tillmötesgå arbetarnas krav.

Renhållningsarbetarna i Stockholm både kommunalt och privat anställda och man ville skapa ett gemensamt kollektivavtal för samtliga i branschen samt garantera samma regler kring lön, arbetskläder och liknande. Förhandlingarna strandade och från den 19 maj beslöt sig dagskiftet för att lägga ner arbetet, som vid den här tiden bland annat bestod av gatusopning, latrintömning (latrintunnorna var de tunnor där all mänsklig avföring samlades i bostadshusen) och sophämtning. Den 22 samma månad gick även nattarbetarna i strejk.

Media och strejkbrytande latrinstudenter
I annonser i Aftonbladet annonserade då Renhållningsverket en rad ”tips” till allmänheten som skulle underlätta för de inhyrda strejkbrytarna att utföra de strejkande arbetarnas jobb Det var bland annat att man själv kunde bära ner sin latrintunna på gården. I Social-Demokraten kungjorde ett 40-tal Östermalmsstudenter att de ”ej anse något arbete förkastligt, blott det gagnar samhället”, varefter de fattade kvastarna och gick ut som strejkbrytare. Detta ledde till en livlig debatt i pressen, bland andra protesterade en grupp Uppsalastudenter i en skrivelse till samma tidning i maj mot ”den skymf som Stockholmsstudenterna fäst vid det akademiska namnet”. I Samma nummer protesterade även socialdemokratiska studenter i Stockholm. De fördömde det ”för samhället ödesdigra beslutet att uppträde som strejbrytare” och ville att överklasstudenterna skulle förstå vikterna av den sociala kampen, striden mellan rätt och makt. ”Framför allt: fatten ej som en lek, hvad för hundra och tusen är medlet och vägen till ett lyckligare och människovärdigare lif”. Också från Lund, Göteborg, Boden och Köpenhamn strömmade protesterna in.

Även det folkliga missnöjet gentemot strejkbrytarna var stort. Så småningom deltog också gymnasister, kontorister och tjänstemän i strejkbrytarleden. I tidningarna som var lojala mot arbetarna offentliggjordes namn och bild på strejkbrytare och deras vänner och bekanta tog avstånd från dem. Man såg på dem med avsky men man ansåg också att de höll på med en omogen lek som de inte förstod konsekvenserna av. Studenterna fick trots allt ta den största smällen, och öknamnet ”Latrinstundenter” myntades. Till skillnad från idag var studentmössan en statussymbol som man bar till vardags och i flera tidningar rapporterades att även studenter som var solidariska med arbetarna inte vågade visa sig ute med mössan på grund av den behandling de fick utså efter östermalmsstudenternas insats.

Folkliga kravaller pressade arbetsköparna
Speciellt en händelse där saker och ting ställdes på sin spets kom verkligen att uttrycka det folkliga stödet för strejken och tvingade effektivt arbetsköparna till reträtt. Natten den 28 maj körde en ensam strejbrytare med sin vagn längst med Thulegatan i Vasastan. När han stannade för at uträtta sina sysslor sprang några ungdomar fram och spände loss hans häst från vagnen. Polisen såg detta och ingrep. De gripna pojkarna och hela ekipaget fördes tillbaks till stallet som låg på Surbrunnsgatan. Stora folkmassor samlades ganska omedelbart utanför och tumult uppstod. Skrik och skrän övergick i handgripligheter mot poliserna. Dessa började då urskillningslöst gripa oskyldiga personer i området. Snart var kravallerna ett faktum. Flaskor och gatstenar flög genom luften och poliserna red in med hästar och dragna sablar i folkhopen. Polisen kallade in militären och vi ett-tiden på natten anlände hela fyra skvadroner (ca 400 man) med hästgardister under ledning av Stockholms kommendant till skådeplatsen. När natten var till ända hade ett femtiotal personer skadats i striderna.

Efter denna blodiga uppgörelse beslöt Renhållningsverket att strejbryterierna skulle upphöra och de tvingades till förhandlingsbordet. Renhållningsarbetarna gick tillbaks till sina arbetsplatser mot löften om ett kollektivavtal och fortsatta förhandlingar om arbetstid, lön osv. På sensommaren stod det klart att arbetarna nått full seger. De fick höjda löner och 10 timmars arbetsdag. Dessutom skulle konflikter i framtiden lösas genom skiljedom vilket gjorde strejk, lockout och blokader förbjudna. Renhållningsarbetarna hårdnackade kamp och det breda folkliga motståndet hade dels lett fram till det första kommunala kollektivavtalet i Sveriges historia, men än viktigare pulveriserat arbetsköparnas attacker på arbetarna. Konflikten är idag 105 år gammal, men vi har mycket att lära av detta skolboksexempel i arbetsplatskamp.

[Texten är hämtat från boken ”Strejk! : en bok om strejker och strejkvisor från Bageriarbetarstrejken 1873 till Storstrejken 1909” som gavs ut av Arkivet för Folkets historia 1974. Knutet till originaltexten finns tre strejkvisor som handlar om Renhållningsstrejken, men dessa har plockats bort ur den publicerade texten, som därefter också omarbetats för artikeln.]