Gästpostare – Vi fick till sist en bra sommar

(Ursprungligen postad på Förbundet Arbetarsolidaritets instagramkonto. Vill du / ni bli nästa gästpostare?
Förbundet Arbetarsolidaritet publicerar gärna arbetsplatsberättelser med era små eller stora strider!
Skriv en kommentar eller maila redaktionen@arbetarsolidaritet.org)


Jag och killen hade varsin halvtidstjänst som vårdbiträden. Ibland jobbade vi också extra via ett bemanningsföretag. Under ett drygt halvår jobbade vi varje vecka något kvällspass 18-22 om vi hann svara bland de första på ett jobbsms. Först till kvarn! Det var så vi fick våra tider men under en större omorganisation fick vi fylla i all tillgänglighet vi hade (kväll 18-22). Då vi hade ett mindre barn var det även barnvakt som ordnades och min mamma anpassade semestern efter oss då varje krona vi tjänade var väldigt viktig. Alla tider som vi lagt tillgänglighet för blev vi lovade men en dag försvann all information på vårat inlogg och vi fick veta att kunden tagit tillbaka uppdraget, detta gällde en grupp på cirka tio personer. Många av oss tog det bara, visste inte vad vi hade rätt till och våra chefer berättade inte. Jag ringde upp personalen som var ansvarig för oss på bemanningsföretaget och frågade om garanterad lön vid uppdrag vi tackat ja till. Hon var inte alls intresserad att vara behjälplig och frågade om vi hade sparat ned våra tider ens för hon såg inte vad vi tackat ja till då uppdraget var raderat. Vi hade dock sparat sms med tiderna från dom som vi kunde visa upp, från första juli till sista augusti. Jag gav henne det och sa att vi borde få utbetald lön även om kunden dragit sig ur. Samtalet blev hetskt och jag kände mig som boven. Hon sa att om vi skulle få betalt skulle vi minsann vara tillgängliga för andra uppdrag under den tiden. Jag sa att det kan vi, mellan 18-22, och givetvis fanns inga andra uppdrag under den tiden för en grupp på över tio personer. Vi berättade för våra kollegor och efter en vecka hade vi alla ordnat så att vi fick betalt all lovad tid. Bemanningsföretaget betalade ut hundratusentals kronor till oss, och det var pengar de först inte ville låtsats om, om inte vi krävt det men då behövde vi veta våra rättigheter. Det kändes så skönt och inkomsten gjorde att vi hade en ganska schysst sommar, med mycket ledighet dessutom.

Gästpostare – Nybekanta bemanningsanställda stod upp för varandra

(Ursprungligen postad på Förbundet Arbetarsolidaritets instagramkonto. Vill du / ni bli nästa gästpostare?
Förbundet Arbetarsolidaritet publicerar gärna arbetsplatsberättelser med era små eller stora strider!
Skriv en kommentar eller maila redaktionen@arbetarsolidaritet.org)

Efter att ha varit arbetslös i några månader fick jag tillslut jobb på Volvo via bemanning några veckor en sommar. Tjänsten bestod av att packa lådor med reservdelar. Jag hamnade på en station med ca 15-20 fasta och två stycken andra från bemanningsföretaget som jag tidigare träffat på intervjun. Efter att ha fått några dagars inlärning stod de klart för oss att vi nu förväntades vara självgående och utföra arbetet med lika god kvalité som övrig personal med flera års erfarenhet. Jobbet var inte speciellt avancerat, men ett sådant krav kändes förstås helt orimligt. Vi gjorde ändå vårt bästa och kämpade på tillsammans.

Ett av arbetsmomenten bestod av att när lådan var packad signera sin plocklista med namn och kollinummer, så att arbetsledningen skulle veta vem som packat vilken låda. En dag kom det en arbetsledare (som vi aldrig tidigare träffat) förbi och tittade till våra lådor. Han var inte alls nöjd med vad han såg och min kollega från bemanningsföretaget fick sig en utskällning som heter duga. Hade denna arbetsledaren valt att på ett sjyst och konstruktivt sätt förklara hur det bör göras i framtiden så hade vi nog inte sett några problem med det, men att få en utskällning i det läget vi befann oss i kändes så otroligt absurt.

Vi insåg ju såklart att nästa gång kan det lika gärna vara nån av oss andra två, så vi pratade ihop oss och beslutade tillsammans att vi inte sätter våra namn på några fler lappar. Eftersom ingen övervakade att lapparna i sig signerades när de las på högen, så blev det omöjligt för cheferna att identifiera vem som inte skrev under. Skulle det ändå uppstå någon liknande situation så skulle vi spela dumma.

Mer än nånting annat så kändes det inspirerande att vi som var så få, nyss hade träffats, var så olika varandra och som bara skulle jobba tillsammans en kort tid ändå kunde enas om att stå upp för oss själva och varandra. Även om det var en väldigt liten och enkel detalj så är det någonting jag kommer ta med mig.

Gästpostare – Kämpa tillsammans för högre lön

(Ursprungligen postad på Förbundet Arbetarsolidaritets instagramkonto. Vill du / ni bli nästa gästpostare?
Förbundet Arbetarsolidaritet publicerar gärna arbetsplatsberättelser med era små eller stora strider!
Skriv en kommentar eller maila redaktionen@arbetarsolidaritet.org)

Under vår sista termin på förskollärarprogrammet började vi, förskollärarstudenter fundera lite på vilken lön vi skulle kräva. Många var osäkra och hörde av sig till lärarförbundet som inte gav oss någon specifik lönesumma, men sa att vi måste stå på oss och absolut inte skriva på något avtal förrän vi tagit examen, och helst inte förrän vi fått våran lärarlegitimation.
Vi diskuterade länge i vår interna facebookgrupp och många av oss tyckte att det vore bra om vi begärde samma lönesumma. Vi tänkte att eftersom det är så stor brist på förskollärare i de flesta kommuner, kommer vi kunna pressa lönerna genom att ingen av oss nyexaminerade studenter tackar ja till lägre än 25 000 kr före skatt.
När jag skulle löneförhandla med min nuvarande chef så sa jag helt enkelt att vi förskollärarstudenter hade bestämt oss för att ingen ska tacka ja till lägre än 25 000, och att om hon inte kan erbjuda minst det så måste jag söka mig någon annanstans.
Det funkade! Hon erbjöd mig 26 000 kr före skatt. Tyvärr var det några av mina f.d klasskamrater som inte nämnde samma sak till sina chefer, vilket resulterade i att några fick en ingångslön som var lägre än 25 000 kr.
Slutsatsen av detta är att det för många av oss hjälpte att använda vår kollektiva styrka, snacka ihop oss och ställa samma krav!

Gästpostare – Striden på dagcentret

(Ursprungligen postad på Förbundet Arbetarsolidaritets instagramkonto. Vill du / ni bli nästa gästpostare?
Förbundet Arbetarsolidaritet publicerar gärna arbetsplatsberättelser med era små eller stora strider!
Skriv en kommentar eller maila redaktionen@arbetarsolidaritet.org)

Vi hade länge varit missnöjda över bristen på vettiga arbetskläder. De vi hade var håliga, slitna och i udda storlekar som inte passade, varpå vi inte använde dom. Det var mycket gnäll i fikarummet som ebbade ut när rasterna var slut, men som tröttsamt återkom dag efter dag.

För att göra en lång historia kort.. En dag så tröttnade vi på vår eviga klagosång som bara vi själva hörde, och tänkte att vi måste göra slag i saken en gång för alla. Chefen fick ett besök av några av oss och vi sa som det var: – Våra privata kläder blir nedsmutsade av alla möjliga kroppsvätskor. Vi behöver arbetskläder omgående.

Cheferna snackade ihop sig och återkom med ett påstående i stil med att just vår arbetsplats inte hade så många hygienmoment, och att det inte fanns budget för detta. Vi stod på oss och sade väl mellan raderna att dom inte visste vad dom snackade om.
Efter några dagar: cheferna levererade urtvättade och krympta begagnade kläder. Förmodligen var dessa av den typen som legat undanstoppade i något bortglömt förråd i väntan på att NÅGON skulle ta eländet till återvinningen.

Och hur fan såg vi ut i dom? Ungefär som tjejerna i popgruppen Spice Girls från 90-talet. Dom satt tight, och våra magar blottades tillsammans med delar av underarmarna.
Vi fick oss ett gott skratt och undrade hur cheferna tänkt. Så blev vi alltså tvungna att lyfta frågan igen, denna gången skriftligen, och hela personallaget undertecknade brevet.

I väntan på besked lade vi upp en plan B..
Vi skulle inom kort ha vår årliga träff med anhöriga till brukarna på dagcentret. Planen vi hade var att trycka upp egna tröjor med motivet ”PRIVATA KLÄDER” och bära under träffen. Vi tänkte att det på så sätt kunde uppstå ”intressanta diskussioner”. Chefen som nekat oss vettiga kläder skulle ju också närvara och förmodligen få frågor. 😉 Några ”PRIVATA KLÄDER” blev aldrig tryckta. Efter att våra skriftliga krav nått fram till cheferna fanns det plötsligt budget för att köpa in kläder. Inte bara till vår arbetsplats, utan till alla dagcenter i kommunen! 🙂 Hade någon skvallrat om Planen eller räckte det att vi stod eniga? Ingen aning vad det var, men vi fick som vi ville.