En folkrörelselinje i facket

Text av Frances Tuuloskorpi

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång ttid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker :

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas
ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi änvänder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hängerpå dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Vi utgår ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar. Under några år provade vi den tanken i praktiken, genom att utse samtliga medlemmar till kontaktombud. De fick turas om att under en månad i taget vara ombud för en grupp om ca 12 medlemmar. Alla ställde upp, alltså även de som ”aldrig skulle ta ett fackligt uppdrag”. Det var ju en annan sak när det gällde alla. Men det var för svårt att hinna samla och snacka med ”månadens kontaktombud” som vi ville, på grund av de många olika arbetstiderna. Därför blev deras uppgifter ganska ensidiga, mest att sprida Livstecken. Vi gav upp försöket. Men det berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet!

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det skiter sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen ett par gånger, men det är inte det viktiga. När vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den (får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer).

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.
Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat!
Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater och ingen annanstans. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kamporganisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Det är med den tilltron som man kan vinna strid. Det är vad man med ett stolt uttryck kan kalla enhet på klasskampens grund. Det låter kanske högtravande, men det är enkla saker – det är bröd och solidaritet.

Rådskommunism

Paul Mattick (1904-1981)
Tysk rådskommunist, politisk författare och aktivist. Publicerad 1939.

Det råder ingen tvekan om att de sociala krafter allmänt kända som ‘arbetarrörelsen’, som växte fram under de senaste hundra åren och som, kvantitativt, nådde sin vidaste expansion kort före och efter Världskriget, nu definitivt är på tillbakagång. Men trots att denna situation antingen positivt eller negativt bekräftas av folk befattade med arbetarfrågor, så är realistiska förklaringar av detta fenomen sällsynta. Där arbetarrörelsen krossades av krafter utifrån kvarstår problemet med hur den kunde elimineras trots den skenbara styrka den hade förvärvat under sin långa utvecklingsperiod. Där den upplöstes av sig själv kvarstår frågan varför en ny arbetarrörelse inte uppstod, när de sociala villkor som producerar dylika rörelser fortfarande existerar.

I.

De flesta förklaringar som erbjuds misslyckas med att övertyga, eftersom de uteslutande erbjuds i syfte att tjäna de specifika, omedelbara intressena hos de i arbetarproblem involverade anhängarna, för att inte nämna deras begränsningar i teoretiska och empiriska insikter. Men värre än felaktiga eller bristfälliga ställningstaganden till frågan om ansvaret för den nuvarande återvändsgränden för arbetarrörelsen är den resulterande omöjligheten att formulera vägar som leder till nya självständiga arbetarklassaktiviteter. Det råder ingen brist på förslag till ‘hur återuppliva arbetarrörelsen’; emellertid, de ambitiösa utredningarna kan inte bidraga till att lägga märke till att alla dylika förslag till ‘en ny start’ i verkligheten inget annat är än omformuleringar och återupptäckter av idéer och former för aktivitet utvecklade med betydligt större klarhet och konsekvens under den moderna arbetarrörelsens början. Genom att vederlägga idén om en lyckosam tillämpning av dessa nyupptäckta och – i jämförelse med senare utveckling – radikala principer, måste det varken anses att dessa principer enbart måste vara otillräckliga, eftersom de var nödvändigt bundna till en annorlunda nivå av det kapitalistiska samhällets utveckling, utan att de inte längre passar, och inte längre kan fås att passa, en arbetarrörelse som har baserat sin filosofi, organisationsform och sina aktiviteter under en längre tid, och med en större framgång, med en strävan helt motsatt innehållet i dessa tidigare principer.

En återhämtning för den gamla arbetarrörelsen ska inte förväntas; en arbetarrörelse som kan anses ny måste krossa det som karaktäriserade den gamla arbetarrörelsens ansedda styrka. Den måste undvika dess resultat och kan inte göra anspråk på att vara endast ett organisatoriskt uttryck som är ‘bättre än förr’; den måste förstå alla implikationer från den tidigare nivån på den kapitalistiska utvecklingen och organiseras i enlighet med den; den måste grunda sina aktionsformer inte på traditionella idéer, utan på de givna möjligheterna och nödvändigheterna. Att återgå till tidigare ideal, under nuvarande allmänna sociala villkor, skulle bara innebära en tidigare död för arbetarrörelsen. Inte bara fegheten hos arbetarorganisationernas ledare och arbetarbyråkratin förknippade dem med vad som förorsakade alla de nederlag de led vid senare konflikter med de härskande klasserna, och som föranledde utgången vid ‘generalstrejken’ i Frankrike, utan mer, att en klar eller instinktiv insikt att den nuvarande arbetarrörelsen inte kan verka mot de kapitalistiska behoven, att den bara på ett eller annat sätt gynnar specifika och historiskt förutbestämda kapitalistiska intressen.

Att förbise dessa organisationer och funktionärer som från början föreställde sig sina funktioner som inget mer än deltagandet i distribuerandet av det av arbetarna skapade välståndet, antingen genom öppet fiffel eller genom att organisera arbetsmarknaden, så mycket är uppenbart; att idag är arbetarledarna likväl som arbetarna medvetna om sin oförmåga att verka mot kapitalismen, och cynismen som så många arbetarledare visar upp genom sådan praktiska handlingssätt som fortfarande är möjliga, dvs. att ‘sälja sig’, kan också anses vara den mest realistiska attityd härstammande från ett totalt erkännande av en förändrad situation. Känslan av fåfänglighet som dominerar dagens arbetarrörelse kan inte fördrivas av ett mer frikostigt användande av radikal fraseologi; inte heller genom en total underkastelse under de härskande klasserna, som det försöks med i många länder där arbetarledare ropar efter ‘nationell planering’ och en lösning av de sociala problem inom de nuvarande produktionsförhållandena. På en sådan grund för aktion kan inte den gamla arbetarrörelsen undvika att kopiera de vaga förslagen från de fascistiska rörelserna, och som imitatörer kommer de att ha än mindre framgång än upphovsmännen. Fascismen, och undanröjandet av den nuvarande med den förknippade arbetarrörelsen, kan inte stoppas med fascistiska metoder eller genom införandet av fascistiska mål hos arbetarrörelsen själv.

II.

Trots de många försöken, är det omöjligt att förklara arbetarrörelsens miserabla ställning idag som ett resultat av de många ‘sveken’ från ‘överlöparna’, eller ‘bristen på insikt’ i arbetarklassens verkliga behov hos dess ledare. Det är inte heller möjligt att skylla på specifika organisationsförsök, eller på särskilda filosofiska trender, för de många nederlag som uppstått. Det är inte heller möjligt att förklara rörelsens förfall genom att ge dess ‘nationella karaktärer’ eller ‘psykologiska egenheter’ skulden. Arbetarrörelsens förfall är ett allmänt förfall; alla organisationer, oavsett deras specifika former eller inställningar, är därmed drabbade; och inget land och inget folk har kunnat undgå den här nedåtgående trenden. Inget land har, genom att se på arbetarrörelsens förfall i andra länder, kunnat ‘ta lärdom från dess nederlag’; ingen organisation har ‘lärt sig’ att undgå detta öde genom att se andra kollapsa. Urvattnandet av all arbetarmakt i Ryssland 1920 efterhärmades i Turkiet, i Italien, i Kina, i Tyskland, i Österrike, i Tjeckoslovakien, i Spanien och nu i Frankrike, och snart i England. Det är sant, att omöjligheten för arbetarrörelsen att kunna fungera som sådan har varierat från fall till fall, pga egenheter i ekonomisk och social utveckling; men, ingen kan förneka att i alla dessa länder övergavs arbetarrörelsens oberoende. Vad som fortfarande existerar där under namnet arbetarrörelse har ingenting gemensamt med den arbetarrörelse som utvecklades historiskt, eller höll på att utvecklas i de mer efterblivna länderna, och att den grundlades för att vidmakthålla en oövervinnelig opposition till ett samhälle uppdelat i maktlösa arbetare och utsugare som kontrollerade all ekonomisk och konsekvent politisk makt. Vad som fortfarande existerar där i form av partier, handels- och industrifack, arbetarfronter och andra organisationer är så totalt integrerade i den existerande samhälleliga formen att det omöjligt kan fungera som annat än ett instrument för det samhället.

Vidare är det inte möjligt att skylla det viktigaste teoretiska uttrycket så här långt utvecklat i arbetarrörelsen – marxismen – för arbetarrörelsens många tillkortakommanden eller för dess nuvarande förfall. Den arbetarrörelse som nu försvinner hade väldigt lite att göra med marxismen. Sådan kritik av marxismen kan endast växa ur bristen på kännedom om dess innehåll. Marxismen var inte heller missförstådd; den förkastades av både arbetarrörelsen och dess kritiker, och togs aldrig för vad den var: ”en odogmatisk guide för vetenskaplig forskning och revolutionär aktion”. (2) I båda fallen, av de som tog den till sig som en meningslös fras och av de som bekämpade även denna meningslösa fras, utnyttjades den hellre som ett instrument för att dölja en praktik, som, på ett sätt, bekräftade den vetenskapliga sundheten hos marxismens sociala vetenskap, samt, för det andra, var starkt motsatt den korresponderande och besvärande verkligheten.

Även om den utvecklades under influens från marxismen så har denna arbetarrörelse under förfall nu totalt förkastat sin revolutionära start, även där dess bestående varit endast nominellt, och helt verkar på borgerliga grunder. Så snart som detta faktum är bestämt, finns det ingen anledning att se efter orsakerna till arbetarrörelsens förfall i någon vagt konstruerad eller faktiskt förbisedd filosofi; i stället är detta förfall helt uppenbart parallellt med kapitalismens förfall. Bunden till en expanderande kapitalism, totalt integrerad i hela den sociala fabriken, kan den gamla arbetarrörelsen bara stagnera med stagnerande kapitalism och förfalla med en förfallande kapitalism. Den kan inte skilja sig från det kapitalistiska samhället, såvida den inte bryter helt med sin bakgrund, vilket är möjligt endast genom att bryta upp de gamla organisationerna, i de fall de fortfarande existerar. Denna möjlighet är emellertid utesluten på grund av de lagbundna intressena som utvecklats i dessa organisationer. En pånyttfödelse av arbetarrörelsen är tänkbar endast som ett massornas uppror mot ‘deras egna’ organisationer. Precis som produktionsförhållandena, för att använda marxistiska termer, hindrar den fortsatta utvecklingen av samhällets produktivkrafter, och är ansvariga för den nuvarande kapitalistiska nedgången, så hindrar arbetarorganisationerna idag utvecklandet av de nya proletära klasskrafterna och deras försök att med nya aktioner gynna arbetarnas klassintressen. Dessa konfliktande tendenser mellan arbetarklassintressen och de förhärskande arbetarorganisationerna var tydligast avslöjade i Europa, där den kapitalistiska expansionsprocessen hejdades och den ekonomiska sammandragningen var hårdare, och resulterade i fascistiska former för kontroll över befolkningen. Men likaväl i Amerika, där den kapitalistiska ekonomins krafter har varit mindre uttömda än i Europa, görs de gamla arbetarledarna sällskap av de nyare, skenbart mer progressiva, arbetarorganisationerna i att stötta den kämpande kapitalistklassen att vidmakthålla sitt system även efter att dess sociala och historiska grund har försvunnit.

III.

Det är en paradox endast för den ytlige observatören att den europeiska arbetarrörelsens förfall åtföljdes av en sista kraftansträngning av arbetarorganisationerna i USA. Denna situation indikerar endast den oerhörda styrka och förbehållning som kapitalismen i Amerika besitter. Emellertid är även det ett uttryck för svaghet i amerikansk kapitalism jämfört med den mer centraliserade kapitalismen i de europeiska länderna. Varande både fördelaktig och ofördelaktig, illustrerar bara försöken att utnyttja fördelen för att eliminera det ofördelaktiga. Centraliseringen av all möjlig ekonomisk och politisk makt i statens händer (vilket, på grund av den förfallande ekonomin förmår deltaga i större interna och externa kamper) bekämpas i USA av kraftfulla individuella kapitalistiska intressen som helt riktigt räds att de ska offras i just denna process. Så reser sig en annan paradox, att det just är den envisa styrkan hos det privata kapitalet, som är kapabelt att motarbeta statskapitalistiska trender och till att bekämpa arbetarorganiseringen, som är ytterst ansvarig för den fortsatta existensen av dessa arbetarorganisationer. För det indirekta men väldigt kraftfulla stödet från arbetarrörelsen har lagt grunden för att myndigheternas politik riktad mot det anarkiska, individuella, kapitalistiska förfarandet med avsikt att skydda det nuvarande samhället, oundvikligen enbart kommer att gynna staten. Staten kommer sedan att ha dragit mer profitabel nytta av arbetarorganisationen, än arbetarorganisationen av staten. Ju mer myndigheterna gynnar arbetets intressen, desto mer försvinner arbetets intressen, och desto mer gör sig dessa arbetarorganisationer överflödiga. Den nyligen upplevda uppgången för den amerikanska arbetarrörelsen är inget annat än ett dolt symptom på dess nedgång. Som det indikerades vid den första CIO-konventionen nyligen avhållen, är de organiserade arbetarna helt underordnade det högst effektiva och centraliserade fackliga ledarskapet. Från detta totala förvekligande av arbetarinitiativ inom sin egen organisation till den totala underordningen av hela organisationen under staten är det bara ett steg. Inte bara kapitalet, som Marx sa, är sin egen dödgrävare, utan även arbetarorganisationerna som, där de inte krossas utifrån, utplånar sig själva. De utplånar sig själva just i försöket att bli vitala krafter inom det kapitalistiska samhället. De tar till sig de under kapitalistiska villkor nödvändiga metoderna för att öka i betydelse, och stärker därmed fortsättningsvis i sin tur de krafter som skulle ‘ta över dem’. Det finns, därför, ingen möjlighet att profitera på deras försök, eftersom, till syvende och sist, bestämmer den reella makten i samhället vad som ska finnas kvar och vad som ska elimineras.

Inte heller finns det något hopp i att, arbetarledarna och deras efterföljare sin tillbörliga belöning i ett totalt statskontrollerat ekonomiskt system, genom att erkänna det tillmötesgående de ger till det exploaterande samhället; för alla sociala förändringar i det nuvarande antagonistiska samhället inträffar efter kamp. En harmoniering av intressen mellan två olika typer av byråkrati är möjlig endast i exceptionella fall, som tex. om ett krig bryter ut innan det totalitära systemet är genomfört; annars lämnar statens övertagande av den gamla arbetarrörelsen de tidigare ledda på gatan, eller för dem till koncentrationsläger, som så träffande demonstrerades i Tyskland. Inte heller kan erkännandet att en sådan framtid är möjlig få arbetarledarna att undvika förberedelserna inför det, eftersom det inte ger den nuvarande ickerevolutionära arbetarrörelsen någon möjlighet att bana väg för den. Det enda alternativet, revolutionär aktivitet, skulle utesluta alla de aspekter av arbetaraktivitet som hyllas som de smärtfullt vunna segrarna från en lång kamp, och skulle betyda offrandet av alla dessa värden och aktiviteter som idag gör det värt besväret att arbeta i arbetarorganisationer, och det som får arbetarna att gå in i dem.

Om den senaste utvecklingen av så kallade ‘ekonomiskt’ organiserad arbetskraft i Amerika självt är en indignation om arbetarrörelsens allmänna förfall över hela världen, med en talande illustration i John L. Lewis´s senaste deklaration att hans organisation står redo att ”stödja ett försvarskrig mot Tyskland”, eller, med andra ord, att han och hans organisation är redo att slåss för den amerikanska kapitalismens intressen, behöver inte ens den gamla arbetarrörelsens förfall i USA:s politiska fält bevisas. Eftersom specifika historiska och sociala faktorer uteslöt tillväxten av en konsekvent politisk arbetarrörelse i Amerika, kan inte en politisk arbetarrörelse i Amerika gå under, eftersom den inte existerar. Med undantag av ett antal spontana rörelser som försvann lika snabbt som de uppstod, är vad som hittills erfarits i form av en politisk arbetarrörelse i detta landet utan betydelse. Den totala frånvaron av klassmedvetande i de ‘ekonomiska’ rörelserna här är så tydlig att det är överflödigt att nämna detta faktum igen. Med undantag av the Industrial Workers of the World (I.W.W.), anses arbetarorganisationerna under senare historia som ett komplement till kapitalismen – som ett av dess tillgångar. Den objektive observeraren måste tillstå att alla organiserade och oorganiserade arbetarmassor fortfarande står under kapitalismens makt, eftersom det utvecklades med den expanderade kapitalismen inte en arbetarrörelse, utan en kapitalistisk rörelse av arbetare.

IV.

Från den negativa position som utvecklats här är det enkelt att se att arbetarklassens framtida aktiviteter inte kan betecknas som en ‘ny start’, utan endast som en start. Ett sekel av klasstrider bakom oss ”utvecklade en ovärderlig teoretisk kunskap; det uppfanns galanta revolutionära ord för att utmana kapitalismens anspråket att vara ett slutligt socialt system; det väckte arbetarna från misärens hopplöshet. Men dess verkliga kamp var inom kapitalismens gränser; det var aktivitet medelst ledare och sökte endast att tillsätta mänskliga ledare i stället för de omänskliga.” (3) Arbetarrörelsens föregående historia måste anses vara endast upptakten inför framtida aktioner. Även om det inte råder någon tvekan om att detta förspel redan har förutsagt några implikationer av kommande kamper kvarstår, inte desto mindre, endast en introduktion, och inte en sammanfattning, av vad som komma skall.

Den europeiska arbetarrörelsen kom undan med så pass lite kamp eftersom dess organisation inte hade något långt gående perspektiv; de visste eller kände att det inte fanns plats för dem i ett socialistiskt system, och rädslan att klassamhället skulle försvinna var inget mindre än den för andra privilegierade grupper. Kapabla att endast fylla någon funktion under kapitalistiska villkor, spekulerade de motvilligt över slutet för kapitalismen; valet mellan två sätt att dö har aldrig hjälpt någon att överleva. Det faktum att sådana arbetarorganisationer endast kan fungera under kapitalismen förklarar även deras tämligen egendomliga begrepp om vad som kan konstituera ett socialistiskt samhälle. Deras ‘socialism’ var och är en ‘socialism’ som liknar kapitalism; de är ‘progressiva’ kapitalister snarare än socialister. Alla deras teorier, från den av den ‘marxistiske’ revisionisten, Bernstein, till den om en ‘marknadssocialism’ på modet idag är bara metoder att uppnå ett erkännande av kapitalismen.

Därför är det inte förvånande att ett sådant klart urskillningsbart statskapitalistiskt system som existerar i Ryssland generellt är accepterat av dem som ett färdigt socialistiskt system, eller som ett övergångsstadium till socialism. Kritik riktad mot det ryska systemet avser bara avsaknaden av demokrati, eller en påstådd illvilja eller dumhet hos dess byråkrati, och anstränger sig lite eller inte alls med det faktum att produktionsförhållandena som nu existerar i Ryssland inte avsevärt skiljer sig från de i andra kapitalistiska länder, eller det faktum att ryska arbetare inte har något som helst att säga till om i landets produktions- eller sociala angelägenheter, utan är underkastade politiskt och ekonomiskt till de exploaterande villkor och individer som arbetarna i vilket annat land. Trots att den stora majoriteten ryska arbetare inte längre möter individuella företagare i sin kamp för sin existens och bättre levnadsförhållanden, visar deras nuvarande myndigheter att till och med det gamla målet för arbetarrörelsen, att ersätta de hårda härskarna med mer välvilliga, inte har uppfyllts där.

De visar även att, även om enskilda kapitalister själva försvinner så slutar inte den kapitalistiska formen för utsugning. Hans förvandling till en statstjänsteman, eller att han ersätts av statstjänstemän, lämnar fortfarande utsugarsystemet intakt, vilket är kännetecknande för kapitalismen. Skiljandet av arbetarna från produktionsmedlen och, med detta, klassmakten, har fortsatt i Ryssland, med tillägget en högst centraliserad, målmedveten utsugarapparat som nu gör det svårare för arbetarna att slåss för sina mål, så att Ryssland uppenbarar sig endast som en modifierad kapitalistisk utveckling uttryckt med en ny terminologi. Försök till ett högre nationell tillfredsställande, som nu påtvingas Ryssland, som det har påtvingats alla andra kapitalistiska nationer, hyllas nu som ‘byggandet av socialismen i ett land’. Upplösningen av världsekonomin, vilket förklarar och tillåter den tvingande utvecklingen av statskapitalism i Ryssland, beskrivs nu som ‘en sida-vid-sida existens av två fundamentalt olika sociala system’. Trots det verkar optimismen om rörelsen öka för varje nederlag den lider. Ju större framsteg klassuppdelningen gör i Ryssland, ju mer den nya härskande klassen lyckas förtrycka oppositionen med en växande och högt hyllad utsugning, ju mer Ryssland agerar i den kapitalistiska världsekonomin och blir en imperialistisk makt bland de andra, desto mer anses socialismen vara fullt förverkligad i det landet. Just som arbetarrörelsen har kunnat se socialismen marschera mot kapitalistisk ackumulation, hyllar den nu marschen mot barbari som så många steg mot det nya samhället.

Hur uppdelad den gamla arbetarrörelsen än är pga oenighet i olika ämnen, står den enad när det gäller frågan om socialismen. Hilferdings ‘Allmänna kartell’, Lenins beundran för den tyska krigssocialismen och det tyska postverket, Kautskys förevigande av värde-pris-penning-ekonomin (med önskan att medvetet göra det som i kapitalismen sker genom blinda marknadslagar), Trotskys krigskommunism utrustad med ‘tillgångs- och efterfrågans’-inslag, eller Stalins institutionella ekonomi – alla dessa koncept har sin bas i sitt återupptagande av de existerande produktionsförhållandena. Egentligen är de mer reflektioner av vad som pågår i det kapitalistiska samhället. Minsann, sådan ‘socialism’ diskuteras idag av kända borgerliga ekonomer som Pigou, Hayek, Robbins, Keynes, för att nämna endast några stycken, och har skapat en betydande litteratur till vilken socialisterna nu vänder sig efter material. Vidare har borgerliga ekonomer från Marshall till Mitchell, från neo-klassisisterna till de moderna institutionalisterna, ansträngt sig med frågan om ‘hur få ordning på det oordnade kapitalistiska systemet’, och inriktningstrenden på deras tankar sammanfaller med trenden av mycket större inkräktning från staten i konkurrenssamhället, en process som resulterade i ‘New Deals’, ‘Nationalsocialism’ och ‘bolsjevism’, de varierande beteckningarna på de olika nivåerna och variationerna av centraliserings- och koncentrations-processen i det kapitalistiska systemet.

V.

Det har under senare tid blivit nästan en fluga att beskriva arbetarrörelsens oförenlighet som en tragisk motsättning mellan medel och mål. Emellertid, en sådan oförenlighet existerar inte. Socialismen har inte ansetts vara ‘målet’ för arbetarrörelsen; det var bara en term som användes för att dölja en helt annan målsättning, som var politisk makt inom ett samhälle baserat på ledare och ledda för att fördela det skapade mervärdet. Detta var målet som förutbestämde medlen.

‘Mål-och-medel’ problemet är det om ideologi och verklighet baserat på klassrelationerna i samhället. Emellertid är problemet konstgjort eftersom det inte kan lösas utan att upplösa klassrelationerna. Det är också meningslöst, eftersom det endast existerar i tanken; ingen sådan motsättning existerar i verkligheten. Klassers och gruppers aktivitet måste vid varje tillfälle förklaras på basis av de existerande produktionsförhållandena i samhället. När aktioner inte sammanfaller med de proklamerade målen, beror det bara på att det inte slåss för dessa mål, dessa skenbara mål reflekterar istället en otillfredsställelse omöjlig att vända till aktivitet, eller en önskan att dölja de verkliga målen. Ingen klass kan egentligen agera felaktigt, dvs att på något sätt agera i strid med de determinerade sociala krafterna, även om den har obegränsade möjligheter att tänka felaktigt. Inom kapitalismens sociala produktion beror varje klass av den andra; deras antagonism är deras intressekännetecken; och så länge som detta samhälle existerar, finns ingen aktivitetsvalmöjlighet. Endast genom att bryta igenom detta samhälles gränser är det möjligt att samordna mål och medel medvetet, att åstadkomma en genuin enighet i teori och praktik.

I det kapitalistiska samhället finns det bara en skenbar motsättning mellan mål och medel, genom att skillnaden endast är ett vapen för att gynna en faktisk praktik utan samspel med de inblandade kraven. Man behöver bara upptäcka det verkliga målet bakom det ideologiska målet för att släta ut den skenbara oförenligheten. För att använda ett praktiskt exempel: Om man tror att fackföreningar är intresserade av att strejka som en metod att minimera profiten och höja lönen, som de hävdar, kommer man att bli förvånad när man upptäcker att när fackföreningarna skenbart hade mest makt och när behovet av att höja lönerna var störst, var facket mer ovilligt än nånsin till att använda strejkmedlet i sitt måls intresse. Facken tog till mindre lämpliga medel för det eftersträvade målet, så som medling och myndighetsreglering. Det faktum att lönen höjs överhuvudtaget är inget mål för fackföreningarna; de är inte längre vad de var i början; deras verkliga mål är nu att under alla villkor vidmakthålla organisationsapparaten; deras nya medel är den mest ändamålsenliga taktiken för detta mål. Men att avslöja sin ändrade karaktär skulle alienera arbetarna från organisationen. Följaktligen blir det rent ideologiska målet ett vapen till att försäkra det verkliga målet, och blir sålunda endast ett instrument genom en helt nykter och helanpassad verksamhet.

Inte desto mindre eggade ‘mål-och-medel’ problemet den gamla arbetarrörelsen avsevärt och förklarar delvis varför den rörelsens verkliga karaktär erkändes så sakteliga och varför illusioner om möjligheten att reformera den florerade. Det viktigaste försöket med att revolutionera den gamla arbetarrörelsen gjordes när den ryska revolutionen 1905 avbröt den vardagliga verksamheten som arbetarrörelsen var upptagen med och när frågan om en verklig social förändring ställdes främst igen. Men även här, i sin skenbara opposition, avslöjade den gamla arbetarrörelsen sin medfödda kapitalistiska karaktär. Lenins allvarliga försök att lösa maktproblematiken ledde honom raka vägen tillbaka till de borgerliga revolutionärernas läger. Detta var inte enbart ett resulterat av det efterblivna Rysslands villkor, utan även pga. den teoretiska utvecklingen hos västsocialismen, vilken enbart än mer hade framhävt sin borgerliga karaktär som den ärvt från tidigare revolutioner. Arbetarrörelsens kapitalistiska natur framträdde även i dess ekonomiska teori, vilken, i följespår efter den borgerliga ekonomins trender, ansåg samhällets problem mer och mer som en fråga om distribution, som ett marknadsproblem. Till och med Rosa Luxemburgs våldsamma revolutionära angrepp i sin ”Akkumulation des Kapitals” mot ‘revisionisterna’ blev till ännu ett argument på den av hennes antagonister fastställda nivån. Även hon härledde det kapitalistiska systemets begränsningar huvudsakligen från dess oförmåga att, på grund av de begränsade marknaderna, kunna realisera mervärdet. Inte i produktionssfären, utan i cirkulationssfären, verkade vara av avgörande betydelse, för att förutsäga kapitalismens liv och död.

Emellertid, från förkrigsvänstern (vilken inkluderade Luxemburg, Liebknecht, Pannekoek och Gorter) förenad med den faktiska arbetarkampen genom masstrejk i såväl öst som väst, växte en rörelse fram under kriget som varade under några år som en genuint antikapitalistisk tendens och som baserade sitt organisatoriska uttryck på olika antiparlamentariska och antifackliga grupper i ett flertal länder. I sitt begynnelsestadium och trots alla dess motstridigheter var denna rörelse från början rakt motsatt hela kapitalismen, så väl som hela arbetarrörelsen som var en del av systemet. Med insikten att ersättandet av makten med ett parti enbart skulle innebära ett byte av utsugare, proklamerade den att samhället måste kontrolleras direkt av arbetarna själva. De gamla slagorden om klassernas upphävande, lönearbetes-systemets upphävande, upphävandet av kapitalproduktionen upphörde att vara slagord och blev omedelbara mål för de nya organisationerna. Deras krav var inte en ny härskande grupp i samhället, villig att agera ‘för arbetarna’, som, med denna makt, hade möjligheten att agera emot dem, utan var arbetarnas direkta kontroll över produktionsmedlen genom en organisering av produktionen som säkrade den kontrollen. Dessa grupper (4) vägrade att välja mellan de olika partierna och fackföreningarna, utan såg i dem kvarlevorna av ett passerat stadium av kamp inom det kapitalistiska samhället. De var inte längre intresserade av att bringa nytt liv i de gamla organisationerna, utan av att göra känt behovet av att skapa organisationer, inte enbart av en helt annan karaktär – klassorganisationer kapabla att förändra samhället, utan även kapabla att organisera det nya samhället på så sätt att utsugning gjordes omöjligt.

Vad som återstår av dessa organisationer, i de fall där de fann ett permanent organisatoriskt uttryck, går idag under namnet De Rådskommunistiska Grupperna. De anser sig vara marxister och med det, internationalister. I det att de erkänner att alla dagens problem är internationella problem, vägrar de att tänka i nationalistiska termer, och hävdar att alla nationella hänsyn enbart gynnar konkurrens kapitalismens behov. I eget intresse måste arbetarna utveckla produktivkrafterna vidare, ett villkor som förutsätter en konsekvent internationalism. Denna inställning förbiser emellertid inte nationella egenheter och leder därför inte till försök att eftersträva en identisk politik i olika länder. Varje nationell grupp måste basera sina aktiviteter på en förståelse av omgivningen, utan inblandning av någon annan grupp, även om ett utbyte av erfarenheter förväntas leda till samordnade aktiviteter var helst så är möjligt. Dessa grupper är marxister eftersom det ännu inte har utvecklats en social vetenskap överordnad den som härstammar från Marx, och eftersom att de marxistiska principerna om vetenskaplig undersökning fortfarande är de mest realistiska och som tillåter en sammanvävning med de nya erfarenheterna som växer ur den fortgående kapitalistiska utvecklingen. Marxismen har inte tänkts ut som ett slutet system, utan som en aktuell framställning av en växande social vetenskap kapabel att verka som en teori för arbetarnas pratiska klasskamp.

Hittills har dessa gruppers huvudsakliga funktion bestått av kritik. Emellertid är inte denna kritik längre riktad mot den kapitalismen som existerade under Marx tid. Den inkluderar en kritik av den kapitalistiska omgestaltningen som uppträder under ‘socialismens’ namn. Kritik och propaganda är den enda möjliga praktiska aktiviteten idag, och deras uppenbara fruktlöshet reflekterar endast den uppenbart ickerevolutionära situationen. Den gamla arbetarrörelsens förfall, inbegripet svårigheten och även omöjligheten i att kunna frambringa en ny, är ett beklagansvärt scenario endast för den gamla arbetarrörelsen; den varken hyllas eller beklagas av de Rådskommunistiska Grupperna, utan erkänns bara som ett faktum. De senare inser även att den organiserade arbetarrörelsens försvinnande inte ändrar något i den sociala klasstrukturen; att klasskampen måste fortgå, och kommer att tvingas till att agera på basis av de givna möjligheterna. ”En klass i vilken de revolutionära intressena i samhället är koncentrerade, finner, så snart den har rest sig, direkt i sin egen situation innehållet och det påtagliga i sin revolutionära aktivitet: vägrar att hållas tillbaka; vidtar åtgärder (dikterade av kampens behov), i konsekvens med sin egen handling att driva på den. Den gör ingen teoretisk undersökning av sin egen uppgift.” (5). Inte ens ett fascistiskt samhälle kan göra slut på klasskampen – de fascistiska arbetarna kommer att tvingas att ändra produktionsförhållandena. Emellertid finns det inte egentligen något sådant som ett fascistiskt samhälle lika lite som det finns något sådant som ett demokratiskt samhälle. Båda är bara olika nivåer av samma samhälle, varken högre eller lägre, utan enbart olika, som ett resultat av skiftningarna i klasskrafterna inom det kapitalistiska samhället vilket har sin bas i ett antal ekonomiska motsägelser.

De Rådskommunistiska Grupperna anser även att ingen verklig förändring är möjlig under rådande villkor om inte de antikapitalistiska krafterna växer sig starkare än de prokapitalistiska, och att det är omöjligt att organisera sådana antikapitalistiska krafter med den styrkan inom kapitalistiska förhållanden. Genom att analysera dagens samhälle och genom att studera den föregångna klasskampen dras slutsatsen att spontan aktion från den otillfredsställda massan kommer att skapa sina egna organisationer under sin upprorsprocess, och att dessa organisationer, som uppstår ur de sociala villkoren, ensamt kan göra slut på dagens sociala ordning. Frågan om organisering som diskuteras idag ses som en överflödig fråga, eftersom företagen, de offentliga arbetena, beredskapsarbetena, armén under det kommande kriget, är tillräckliga organisationer för att räkna med vid massaktionsorganisationer vilka inte kan elimineras oavsett vilken skepnad det kapitalistiska samhället antar.

Som en organisatorisk ram för det nya samhället framhålls en rådsorganisering baserad på industrin och produktionsprocessen, och anammandet av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som måttenhet för produktionen, reproduktionen och distributionen så länge som måttenheter är nödvändiga för att säkra den ekonomiska jämlikheten oaktat den existerande arbetsdelningen. Detta samhälle kommer förhoppningsvis att göra det möjligt att planera produktionen efter det behov och nöje som folket önskar.

Grupperna inser vidare, som redan har anförts, att ett sådant samhälle enbart kan fungera med det dirikta deltagandet av arbetarna i alla nödvändiga beslut; deras socialismbegrepp är ogenomförbart baserat på uppdelningen mellan arbetare och ledare. Grupperna gör inte anspråk på att agera för arbetarna, utan anser sig själva vara de medlemmar av arbetarklassen som, av en eller annan anledning, har uppmärksammat de evolutionära tendenserna mot kapitalismens fall, och som försöker samordna de nuvarande aktiviteterna hos arbetarna för det ändamålet. De vet att de inte är mer än propagandagrupper, enbart förmögna att föreslå den nödvändiga inriktningen för aktionerna, men oförmögna att genomföra dem ‘i klassens intresse’. Detta måste klassen göra själv. Gruppernas nuvarande funktion är, i och för sig relaterad till framtidsperspektiven, att söka grunda sig helt på arbetarnas nuvarande behov. I alla lägen försöker de att utveckla arbetarnas självinitiativ och själaktivitet. Grupperna deltar där möjlighet ges i all aktivitet av den arbetande befolkningen, utan att föra fram ett separat program, utan genom att ta till sig dessa arbetares program och att sträva efter arbetarnas direkta deltagande i allt beslutsfattande. De demonstrerar i ord och handling att arbetarrörelsen måste vårda sina intressen ömt; att samhället som helhet inte kan existera på riktigt förrän klasserna är upplösta; att arbetarna, avseende inget annat än deras specifika, omedelbara intressen, måste attackera och verkligen attackerar alla de andra klasserna och intressena i utsugarsamhället; att de inte kan göra fel så länge de agerar själva; att de måste börja lösa sina angelägenheter idag och förbereda sig inför att lösa morgondagens ännu mer trängande problem.

Noter
Se ”Economic Planning and Labour Plans” (Paris: International Federation of Trade Unions, 1936)
Se ”Karl Marx” av Karl Korsch. En redovisning av de viktigaste principerna och viktigaste innehållet i Marx sociala vetenskap. (New York, John Wiley, 1938)
J. Harper, ”General Remarks on the Question of Organisation”, Living Marxism, November, 1938, s 153.
‘Vänster’, eller arbetarkommunistiska organisationer, spårar sin tidigaste början till vänsteroppositionen som utvecklades i Socialist- och Kommunistpartierna före, under och kort efter kriget. Deras koncept med direkt arbetarmakt föregrep den verkliga innebörden av de kommande ‘sovjeterna’ under Ryska Revolutionen, Shop Steward-rörelsen under kriget, och arbetarnas fabriksdelegater i Tyskland under kriget, och arbetar- och soldatråden efter kriget. Dessa grupper uteslöts från Kommunistiska Internationalen 1920. Lenins pamflett, ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) skrevs för att krossa dessa gruppers influens i Väst Europa. Dessa grupper ansåg bolsjevikernas politik vara kontrarevolutionär beträffande klassintresset för den internationella arbetarklassen, och besegrades av denna kontrarevolution som förenade den reformistiska rörelsen och den kapitalistiska klassen lämpligt för att krossa den första början av en radikal rörelse riktad direkt mot alla former av kapitalism. Vad som fortfarande existerar av denna rörelse idag är små grupper i Amerika, Tyskland, Holland, Frankrike och Belgien oförmögna till mer än propagandaarbete för att influera extremt små grupper av arbetare.
Karl Marx, ”Klasstriderna i Frankrike, 1948-50.

Arbetarkontroll

Paul Mattick (1904-1981)
Tysk rådskommunist, politisk författare och aktivist. Publicerad i ”The New Left”, 1969

I.

Enligt socialistisk teori medför kapitalismens utveckling att samhället polariseras i ett litet mindretal av kapitalägare och ett stort flertal av lönarbetare, och härmed att de självständiga hantverkarna, småbönderna och de små närinqsidkarna – de besuttna medelklasserna – gradvis försvinner. Denna växande koncentration i allt färre händer av äganderätten till produktionsmedlen och av det allmänna välståndet, framstår som ”feodalismens” återuppståndelse i det moderna industrisamhällets kläder. Genom att äga de produktiva resurserna och därmed ha kontroll över den politiska makten har ett litet antal människor makt att bestämma över hela samhällets skepnad. Att deras beslut sedan är underkastade opersonliga marknadskrafter och kaditalackumulationens krav ändrar inte det faktum att det är dessa härskande klasser som ensamma har rätten att besluta förhållningsregler inför okontrollerade händelser i ekonomin.

Inom den dominerande samhällsformen, som karakteriseras av förhållandet kapital-arbete, har producenterna ingen direkt kontroll över produktionen och produkterna. Vid några tidpunkter kan de genom lönekamp utöva ett slags indirekt kontroll, som kan ändra förhållandet lön-profit och därmed riktningen eller hastigheten i kapitalets expansionsprocess.

Men generellt är det kapitalisten, som bestämmer produktionens betingelser. Arbetarna får acceptera detta, om de vill överleva; för det enda sätt som de kan upprätthålla livet /på år/(?) genom att sälja sin arbetskraft. Den arbetare, som inte accepterar den utsugning, som är betingelsen för kapitalistisk produktion, kommer bara att vara ”fri” i den meningen, att han är fri att svälta. Detta visste man långt innan det hade uppstått en socialistisk rörelse. Så tidligt som 1767 förklarade Simon Linguet, att lönearbetet bara är en form för slaveri. I hans ögon var det till och med värre än slaveri. ”Det är omöjligheten att leva på något annat sätt, som tvingar våre lantarbetare att bruka den jord vars frukter de icke skall smaka, och våra murare att bygga de hus som de aldrig kommer att bo i. Det är nöd som driver dem till de marknader, där de väntar på herrar som vill göra dem tjänsten att köpa dem. Det är nöd som tvingar dem på knä, för den rike mannen för att få honom att ge dem tillåtelse att berika honom… Vilken verklig vinning har slaveriets upphävande bragt honom? Han är fri, säger ni. Ack! Detta är hans olycka. Slaven var värdefull för sin herre på grund av den summa pengar som han hade kostat honom. Men hantverkaren kostar ingenting för den rika vällusting, som ger honom arbete … Dessa män, sägs det, har ingen herre – men de har en herre, den mest förfärliga, mest bjudande av alle herrar: nöden. Det är denna nöd, som reducerar dem till det förfärligaste beroende.”

Nu, två hundra år senare, är förhållandena i det väsentliga desamma. Även om det inte längre är obegränsat elände, som tvingar arbetarna i de utvecklade kapitalistiska länderna till att underkasta sig kapitalets och kapitalisternas herravälde, är de fortfarande, i kraft av sin brist på kontroll över produktionsmedlen och sin position som lönarbetare, stämplade som en behärskad klass, som är ur stånd till att bestämma över sitt eget öde.

Socialisternas mål var den gången, och är fortfarande, avskaffandet av lönarbetet, vilket innebär avskaffandet av kapitalismen. Under sista halvan av 1200-talet uppstod en arbetarrörelse, som ville genomföra detta genom att socialisera produktionsmedlen. Den profitbestämda produktionen skulle ersattas av en produktion, som tillfredsställda de associerade producenternas behov och önskningar. Marknadsekonomin skulle ge plats åt en planekonomi.

Socialt liv och utveckling skulle sålunda inte längre bestämmas av kapitalets okontrollerbara, förtingligande utvidgning eller sammandragning, utan av producenternas gemensamma, medvetna beslut i ett klasslöst samhälle.

Emellertid är den socialistiska rörelsen en produkt av det borgerliga samhället och därför bundet till det och skiftningarna i den kapitalistiska utvecklingen. Rörelsens karaktärsdrag kommer att variera i överensstämmelse med det kapitalistiska systemets framgång eller tillbakagång. Den kommer inte att växa, kanske till och med nästan försvinna, vid tidpunkter och på platser som inte ger anledning till utveckling av proletära klassmedvetande. Under förhållanden med kapitalistiska välstånd tenderar den att omskapa sig själv från en revolutionär till en reformistisk rörelse. I perioder med social kris kan den bli totalt utplånad av de härskande klasserna.

Alla arbetarorganisationer är delar av den allmänna sociala strukturen, och de kan inte – annat än i rent ideologisk mening – vara konsekvent anti-kapitalistiska. För att bli socialt betydelsefulla inom det kapitalistiska systemet måste de vara opportunistiska, d.v.s. utnyttja givna sociala processer till fördel för sina egna, tills vidare begränsade, målsättningar. Det ser inte ut att vara möjligt att långsamt samla revolutionära krafter i mäktiga organisationer, som kommer att vara beredda till handlingar när tillfälle bjuds. För bara de organisationer som inte stör den härskande sociala ordningen kan utveckla sig till att bli socialt betydelsefulla. Även om de i början kan ha haft en revolutionär ideologi kommer deras tillväxt att medföra en tilltagande brist på överensstämmelse mellan deras ideologi och deras funktioner. Dessa organisationer, som är i opposition till status quo, men som samtidigt är organiserade innanför denna, är i sista instans dömde till att låta sig integreras i det kapitalistiska systemet, tack vare deras egen organisatoriska framgång.

Vid slutet av 1900-talet var de traditionella arbetarorganisationerna – socialistiska partier och fackföreningar – inte längre revolutionära rörelser. Bara en liten vänsterflygel inom dessa organisationer bibehö11’den revolutionära ideologin. På det doktrinära området såg Lenin och Rosa Luxemburg nödvändigheten av att bekämpa den reformistiska och opportunistiska evolutionstron inom de etablerade arbetarorganisationerna och krävde tillbakavändande till en revolutionär politik. Medan Lenin försökte göra detta genom skapandet av en ny typ av revolutionärt parti, som underströk betydelsen av att aktiviteter och ledarskap kontrollerades och organiserades centralt, gick Rosa Luxemburg in för en ökning av det proletära självbestämmandet såväl generellt som inom de socialistiska organisationerna, och menade att detta skulle äga rum genom avskaffandet av byråkratisk kontroll och genom aktiverandet av de vanliga medlemmarna.

Eftersom marxismen var de ledande socialistiska partiernas ideologi uttryckte en del av oppositionen mot dessa organisationer och deras politik sig också som en opposition mot den marxska teorin i dess reformistiska och revisionistiska utläggningar. George Sorel och de revolutionära syndikalisterna var inte bara övertygade om att proletariatet kunde frigöra sig själv utan intelligentians ledarskap men också om att proletariatet måste befria sig från de medelklasselement som vanligtvis kontrollerade de politiska arbetarorganisationerna. Den revolutionära syndikalismen förkastade parlamentarismen till fördel för revolutionär aktivitet i fackföreningarna. Enligt Sorel skulle en regering bestående av socialister på intet sätt ändra arbetarnas sociala position. Arbetarna måste för att befria sig använda sig av aktionsformer och vapen som var helt deras egna. Kapitalismen, menade han, hade redan organiserat hela proletariatet i sina industrier. Allt som återstod att göra var att avskaffa staten och äganderätten. För att fullfölja detta hade proletariatet inte så mycket bruk för en så kallad vetenskaplig insikt i de nödvändiga sociala utvecklingslagarna som för ett slags intuitiv övertygelse om att revolutionen och socialismen skulle vara det oundvikliga resultatet av deras egen fortsatta kamp. Strejken uppfattades som arbetarnas revolutionära läroplats. Det växande antalet strejker, deras utbredning och ständigt ökande varaktighet sågs som varsel om en möjlig generalstrejk, d.v.s. om den förestående sociala revolutionen.

Den revolutionära syndikalismen, och dess internationella avläggare såsom Guild Socialism (gillesocialismen) i England och Industrial Workers of the World (världens industriarbetare) i USA, var till en viss grad reaktioner på den socialistiska rörelsens tilltagande byråkratisering och klassamarbete. Också fackföreningarna angreps för sin centralistiska

struktur och för att lägga vikt på speciella fackliga interessen framför på proletära klassinteressen. Men alla organisationerna, antingen de var revolutionära eller reformistiska, centralistiska eller federala, hade tendens till att se sin egen fortsatta tillväxt och dagliga aktiviteter som de viktigaste medlen för social ändring. Vad angick socialdemokratin betydde det att en ökad medlemstillströmning, utbredning av partiapparaten, röstframgångar vid valen och ett större deltagande i de existerande politiska institutionerna skulle betyda att samhället växte in i socialismen. Industrial Workers of the World uppfattade å sin sida sina egna organisationers växt och deras sammanslutning i One Big Union som uttryck för att ”det nya samhällets struktur skapades i det gamla samhällets sköte”.

I den första revolutionen i det tjugonde århundradet var det emellertid de oorganiserade massorna av arbetare som bestämde revolutionens karaktär och som med de spontant uppkomna arbetarråden skapade sina egna nya organisationsformer. De ryska råden, eller sovjeterna, växte fram ur en våg av spontana strejker, där behovet skapades av aktions- eller representationskommittéer, som kunde handla såväl gentemot de berörda industriernas arbetsgivare som gentemot de tsaristiska myndigheterna. Strejkerna var spontana i den meningen, att de inte ägde rum på uppmaning från politiska organisationer eller fackföreningar, utan utlöstes av oorganiserade arbetare, som inte hade någon annan möjlighet än att ta sin utgångspunkt i sin arbetsplats som språngbräda och centrum för sina organisatoriska försök. I dåtidens Ryssland hade de politiska organisationerna ännu inget reellt inflytande på massan av arbetare, och fackföreningar fanns bara i outvecklad form. ”Sovjeterna”, skrev Trotskij, ”har skapats som svar på ett objektivt behov av en organisation som har auktoritet utan att ha tradition, och som ögonblickligen kan omfatta hundratusentals arbetare. Dessutom en organisation som kan förena alla de revolutionära tendenserna inom proletariatet, som besitter både initiativ och självkontroll, och som – detta är huvudsaken – kan kallas till liv på 24 timmar” … (medan) ”partierna var organisationerna inom proletariatet var sovjeterna proletariatets egna organisationer.”

I sin essens var revolutionen 1905 självklart en borgerlig revolution. Den fick stöd av den liberala medelklassen som sökte att besegra den tsaristiska absolutismen och som satsade på att med hjälp av konstituerande församling utveckla Ryssland i riktning mot de förhållanden som fanns i de mer utvecklade kapitalistiska ländarna. I den utsträckning de strejkande arbetarna tänkte i politiska banor, stödde de i det stora hela det liberala borgerskapets program. Det samma gjorde alla de existerande socialistiska organisationerna, som accepterade den borgerliga revolutionens nödvändighet som en förutsättning för skapandet av en stark arbetarrörelse och en framtida proletär revolution under mer utvecklade förhållanden.

Sovjetsystemet från den ryska revolutionen 1905 försvann, då revolutionen blev kuvad, men vände tillbaka med större styrka i februarirevolutionen 1917. Det var dessa sovjeter som inspirerade till utbildandet av liknande spontana organisationer under den tyska revolutionen 1918, liksom de, i något mindre grad, påverkade de sociala upproren i England, Frankrike, Italien och Ungern. Med rådssystemet uppstod en organisationsform som kunde leda och koordinera mycket stora massors autonoma aktiviteter, antingen det gällde begränsade aktioner eller om revolution, och som kunde göra detta oberoende av, i opposition till eller i samarbete med existerande arbetarorganisationer. Framför allt visade rådssystemets uppkomst att spontana aktioner inte behöver uppsplittras i formlösa massuppror utan kan ge anledning till bildandet av organisatoriska strukturen som har mer än kortvarig karaktär.

Den ryska revolutionen 1905 gav styrka åt vänsterflygeloppositionen i Västerns socialistiska partier, men fortfarande mer på grund av masstrejkernas spontanitet än på grund av den organisatoriska form som de hade tagit. Men den reformistiska förtrollningen var bruten: revolutionen sågs på nytt som en verklig möjlighet. Emellertid skulle det i västern inte bli tal om en borgerlig-demokratisk revolution, utan om en ren arbetarklassrevolution. Den positiva hållningen till erfarenheterna från Ryssland var dock ännu inte omsatta till ett avvisande av de parlamentariska metoder som användes av andra internationalens reformistiska partier.
II.

Föreställningen om ett återupplevande av en revolutionär politik i väst visade sig i början vara illusorisk. Varken ”revisionisterna” inom den socialistiska rörelsen, för vilka ”rörelsen var allt och målet intet”, som deras mest framstående talesman Edouard Bernstein sade, eller de så kallade ortodoxa marxisterna trodde längre på, att en social revolution var

önskvärd eller nödvändig. Fast de fortfarande höll fast vid den gamla målsättningen – avskaffandet av lönearbetet – skulle detta nu uppnås en bit i taget, med hjälp av de lagliga medlen, som bjöds av det borgerliga samhällets demokratiska institutioner. Uppbackad av överväldigande flertal väljarröster till förmån för en socialistisk regering kunde socialismen så till sist införas med ett dekret från regeringen. Intill dess skulle fackföreningarnas aktivitet och den sociala lagstiftningen lindra arbetarnas tillvaro och göra det möjligt för dem att deltaga i det allmänna sociala framåtskridandet.

Laissez-faire-kapitalismens elände skapade inte blott en socialistisk rörelse, men gav också anledning till försök från arbetarsidan att förbättra förhållandena med icke-politiska medel. Utöver de olika formerna för fackliga rörelser uppstod det en kooperativ rörelse, som fungerade som ett medel till att fly från lönearbetet och som en utsiktslös opposition mot den allmänna konkurrensens härskande princip. Föregångarna till denna rörelse var de tidiga kommunistiska samhällena i Frankrike, England och Amerika, vars idéer var inspirerade av utopiska socialister som Owen och Fourier.

Produktionskooperativen var frivilliga grupper, som sysselsatte och ledde sig själva inom området för sina egna aktiviteter. Några av dessa kooperativ utvecklade sig oavhängigt, andra i förbindelse med arbetarrörelserna. Arbetarna kunde, genom att förena sina resurser, skapa sina egna verkstäder och producera utan kapitalisters inblandning. Men deras möjligheter var ända från begynnelsen begränsade av det kapitalistiska samhällets allmänna betingelser och utvecklingstendenser, som bara tillät dem marginell existens.

Kapitalistisk utveckling innebär att kapitalet som följd av konkurrensen koncentreras och centraliseras. Det stora kapitalet ödelägger det mindre. De kooperativa verkstäderna inskränktes till att omfatta bestämda småindustrier, som bara krävde måttligt med kapital. Och snart ödelades deras konkurrensförmåga, i det att kapitalismen bredde ut sig, trängde in i alla industrier och knuffade ut kooperativen.

Konsumentkooperativen visade sig ha bättre lycka, och några av dem upptog produktionskooperativen i sig, och använde dem som leveranskällor. Men konsumentkooperativen kan knappast betraktas som försök i riktning mot arbetarkantroll, inte ens där som de kom till i kraft av arbetarnas insats. I bästa fall kan de säkra en bestämd kontroll över hur lönerna disponeras, för att arbetarna riskerar alltid att bli utplundrade två gånger – i produktionen och på marknaden. De oundvikliga produktionskostnaderna i samband med varucirkulationen är ”falska kostnader , och de ger grund till uppdelning av kapitalisterna i handelsmän och driftsherrar. Då var och en av dessa söker uppnå maximala profit inom sitt eget område, är deras ekonomiska interessen inte identiska. Således har driftsherrarna ingen anledning till att motsätta sig konsumentkooperativ. Ofta är de själva i färd med att upphäva skillnaden mellan produktivt kapital och handelskapital, i det att de kombinerar bägge funktioner i en enda korporation för produktion och försäljning.

Den kooperativa rörelsen integrerades i det kapitalistiska systemet. Den var i realiteten i stor utsträckning själv ett element i den kapitalistiska utvecklingen. Till och med de borgerliga ekonomerna betraktade den som instrument för social konservatism, i det att den stimulerade aktiviteterna genom kreditföreningar, förbättrade lantbruket genom kooperativa produktions- och försäljningsorganisationer, och fick arbetarklassens uppmärksamhet bortvänd från produktionssfären till förbrukningssfären. Den kooperativa rörelsen blomstrade upp som en kapitalistiskt orienterad institution, för att till sist bli en kapitalistisk verksamhet liksom de andra, beroende av utsugningen av de anställda arbetarna och med dessa som motståndare under strejker för högre löner och bättre arbetsförhållanden. Att konsument- kooperativen nu fick allmänt stöd från den officiella arbetarrörelsen – i skarp motsats till dess tidigare skeptiska hållning eller till och med fullständiga avvisande – var bara ytterligare ett tecken på att den reformistiska arbetarrörelsen i stigande grad hade blivit ”kapitalistisk”. I Ryssland blev bolsjevikerna, tack vare det omfattande nätet av konsument- kooperativ, försedda med ett färdigt distributionssystem, som de snart ändrade till statsagentur.

”Kollektivismens” uppdelning i producenters och konsumenters kooperativ avspeglade på ett sätt motsättningen mellan den revolutionära syndikalismen och de socialistiska partierna. Förbrukarkooperativen upptog medlemmar från alla klasser och sökte tillgång till alla marknader. De var inte mot centralisering, varken på det nationella eller det internationella planet. Producentkooperativens morgnad var däremot lika begränsad som deras produktion, och den kunde inte slå sig samman i större enheter utan att förlora den självkontroll som idén bakom deras existens.

Det var frågan om arbetarnas kontroll över deras produktion och produkter, som skilde de revolutionära syndikalisterna från socialisterna. I den utsträckning problemet fortfarande existerade för socialisterna, löste de det på sitt sätt med hjälp av nationaliseringsbegreppet, som gjorde den socialistiska staten till beskyddaren av samhällets produktiva resurser och till regulator av det ekonomiska livet, både med hänsyn till produktion och fördelning. Först på ett senare utvecklingsstadium skulle det finnas möjlighet för en fri förening av de socialiserade producenterna., och för statens bortdöende. De revolutionära syndikalisterna fruktade emellertid, att staten med sitt centraliserade kontrollapparat bara skulle ge anledning till sin egen fortvaro och förhindra den arbetande befolkningens självbestämmande.

De revolutionära syndikalisterna föreställde sig ett samhälle, där varje industrigren leds av sina egna arbetare. Alla dessa produktionssammanslutningar skulle utgöra nationella federationen, som inte skulle ha

karaktär av regering, men bara skulle utföra de statistiska och administrativa funktioner, som kunde förverkliga ett sant kollektivistiskt produktions- och fördelningssystem. Den revolutionära syndikalismen var i synnerhet stark i Frankrike, Italien och Spanien, men var representerad i alla kapitalistiskaländer; på några ställen i modifierad form, som i den allaredan nämnde Industrial Workers of the World och gillesocialismen. Med sin tonvikt på direkta och mer militanta aktioner skilde sig de revolutionära syndikalisterna från den parlamentariska socialismen och de vanliga fackföreningarna, inte bara med hänsyn till det slutliga målet, men också i den dagliga klasskampen.

Aven om frågan om slutmålet inte hade omedelbart intresse, påverkade den inte desto mindre de respektive gruppernas aktuella beteende. Den centraliserade socialistiska rörelsens och fackföreningarnas snabba byråkratisering fråntog i växande utsträckning arbetarna självständigt initiativ, och de underkastades ledare, som inte delade arbetarnas livs- och arbetsvillkor. Fackföreningarna förlorade sin ursprungliga förbindelse med den socialistiska rörelsen och degenererade till ”business-unionism”, bara intresserade av löneförhandlingar och, om möjligt, skapandet av monopol på arbetsanvisning. Den revolutionära syndikalismen var byråkratiserad i mycket mindre omfattning, inte bara därför att den var den minsta av arbetarrörelsens två huvudströmningar, men också därför att dess princip om arbetarnas självstyre också påverkade den dagliga klasskampen.

Att tala om arbetarkontroll inom den kapitalistiska produktionens ramar kan bara betyda att arbetarna kontrollerar sina egna organisationer, ty kapitalismen innebär att arbetarna är berövade all effektiv samhällelig kontroll. Men det följer av arbetarorganisationernas integration i systemet där de har blivit en byråkratis ”egendom” och grundvalen för dess existens och reproduktion, att den enda möjliga formen för direkt arbetarkontroll försvinner. Ganska säkert kämpar arbetarna i fortsättningen för högre löner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden, men denna kamp påverkar inte arbetarnas vanmakt inom sina egna organisationer. Att kalla dessa aktiviteter för en form av arbetarkontroll är i alla händelser missvisande, för dessa strider gäller inte arbetarklassens självbestämmande, utan om förbättring av förhållanden inom kapitalismens ramar. En förbättring, vars förutsättning är att arbetsproduktiviteten kan stegras snabbare än ökningen i arbetarnas levnadsstandard.

Kapitalisterna fortsätter med att utöva den fundamentala kontrollen över arbetsförhållandena och över den del av produktionen, som skapar mervärde. Om det lyckas arbetarna att få ner arbetsdagens längd, lyckas det däremot inte för dem att få ner den mängd merarbete som kapitalisterna tillägnar sig. För merarbetet kan frampressas på två sätt: antingen genom att förlänga arbetsdagen eller genom att minska löneekvivalenten, med hjälp av tekniska eller organisatoriska förnyelsen. Då kapitalet skall avkasta en bestämd profitkvot, kommer kapitalisterna att stoppa produktionen, om denna kvot hotas. Kapitalisten är underkastad nödvändigheten av att ackumulera kapital, och detta tvingar honom att se till att arbetarna producerar den mängd merarbete, som är nödvändig för ackumulationsprocessen. Han kommer att försöka uppnå maximal profit, och uppnår han bara minimal profit är det av orsaker som ligger utanför hans kontroll. En sådan orsak kan vara arbetarnas motstånd mot de utsugningsförhållanden, som skulle ge maximal profit. Men detta är det längsta arbetarklassens motstånd kan komma innanför det kapitalistiska systemet.
III.

Att arbetarna förlorade kontrollen över sina egna organisationer var naturligtvis en följd av att de accepterade det kapitalistiska systemet. Organiserade såväl som oorganiserade arbetare anpassade sig till marknadsekonomin, eftersom denna hade visat sig vara i stånd till att förbättra deras förhållanden och gav löfte om ytterligare förbättringar i loppet av sin vidare utveckling. De organisationstyper, som var effektiva i en sådan icke-revolutionär situation, var just reformistiska socialistpartier och centralt kontrollerad ”business-unionism”. Det upplysta borgerskapet uppfattade således också det sistnämnda som medel till att uppnå ro i industrin med hjälp av kollektivavtal. Kapitalisterna stod inte längre ansikte mot ansikte med arbetarna, men med deras representanter, vars existens var avhängigt förhållandet kapital-arbete, d.v.s. av det kapitalistiska systemets fortsättning. Arbetarnas nöjdhet med sina organisationer avspeglade deras eget bristande intresse för en ändring av samhället. Den socialistiska ideologin var inte längre uttryck för arbetarklassens verkliga önskningar. Detta tingens tillstånd braktes på dramatisk sätt fram i ljuset med den chauvinism som grep arbetarklassen i alla de kapitalistiska länderna vid det första världskrigets utbrott.

Vänsterflygelns radikalism hade varit baserad på det som av dess reformistiska motståndare kallades ”katastrofpolitiken”. De revolutionära förväntade sig inte bara ett förvärrande av det arbetande befolkningens levnadsstandard, men också ekonomiska kriser av så ödeläggande karaktär att de skulle framkalla sociala krampryckningar som i sista instans skulle föra till revolution. De kunde inte föreställa sig en revolution, om den inte var objektiv och nödvändig. Och faktisk har social revolution bara ägt rum i tider med social och ekonomisk katastrof. De revolutioner som utlöstes av det första världskriget, var resultatet av katastrofala förhållanden i de svagare imperialistiska makterna, och de reste för första gången frågan om arbetarkontroll och om socialismens aktualisering som en verklig möjlighet.

Den ryska revolutionen 1917 var resultatet av spontana proteströrelser mot de stadigt mer ohållbara förhållanden, som kriget och nederlaget påtvingade befolkningen. Strejker och demonstrationer utvecklade sig till ett allmänt uppror, som stöddes av några militära enheter och förde till den tsaristiska regeringens sammanbrott. Emellertid stöddes revolutionen av

större delen av borgerskapet, och den första provisoriska regeringen kom från denna grupp. Aven om de socialistiska partierna och fackföreningarna inte startade revolutionen deltog de i den i större omfattning än 1905. Liksom då hade sovjeterna 1917 inte för avsikt att sätta sig i stället för den provisoriska regeringen. Men i loppet av den revolutionära processens utveckling fick de ständigt större ansvar; i praktiken delades makten mellan regeringen och sovjeterna. Rörelsen radikaliserades ytterligare efterhand som förhållandena förvärrades. De borgerliga och socialistiska partierna vacklade. Mot den bakgrunden fick bolsjevikerna snart flertal i de avgörande sovjeterna, och detta förde fram till statskuppen i oktober. Härmed var revolutionens demokratiska fas över.

Bolsjevikernas växande styrka inom den revolutionära rörelsen orsakades av deras egen obetingade anpassning till de upproriska massornas verkliga mål, d.v.s. avslutandes av kriget och beslagtagande och fördelning av jorden bland bönderna. Lenin gjorde det klart redan vid sin återkomst till Ryssland 1917, att den borgerligt-demokratiska regimen för honom hade gjorts överflödig genom sovjeternas existens. Denna regim skulle ersättas av en republik bestående av arbetarnas och böndernas råd. Men då Lenin uppmanade till förberedelse av statskuppen, talade han ändå om en statsmakt som skulle utövas inte av sovjeterna utan av bolsjevikerna. Större delen av sovjeternas delegerade var bolsjeviker eller sympatisörer, och Lenin tog det därför för givet, att den regering som sovjeterna skulle bilda skulle vara en bolsjevistisk regering. Och det blev den naturligtvis också, även om några socialrevolutionärer och några socialister från vänsterflygeln fick platser i den nya regeringen. Skulle bolsjevikerna fortsätta att dominera regeringen, måste arbetarna och bönderna emellertid fortsätta med att välja bolsjevikiska deputerade i sovjeterna. Detta fanns det ingen garanti för. Liksom mensjevikerna och socialrevolutionärerna en gång hade varit i flertal, men nu fann sig själva i minoritet, på samma sätt kunde tingens tillstånd också ändra sig för bolsjevikernas vidkommande. Skulle makten behållas i obegränsad tid, måste det bolsjevikiska partiet ha monopol på regeringsmakten.

Och på samma sätt som Lenin satte likhetstecken mellan sovjetmakt och det bolsjevikiska partiets makt, såg han heller inte i bolsjevikernas regeringsmonopol något annat än förverkligandet av bolsjevikernas herrvälde. När allt kommer omkring, begränsades valet till att stå mellan en parlamentarisk borgerlig stat och/eller kapitalism eller en arbetarnas och böndernas regering, som kunde förhindra, att det borgerliga herrväldet återvände. Bolsjevikerna, som betraktade sig som proletariatets förtrupp, och proletariatet som ”folkets revolutions” förtrupp, önskade att göra det för arbetarna och bönderna som dessa riskerade att inte kunna göra själva. Blev de inte beskyddade, kunde sovjeterna tänkas att bli lockade av löftena från det liberala borgarskapet och dess socialreformistiska allierade till att ge makten ifrån sig. Säkrandet av revolutionens ”socialistiska” karaktär krävde, att sovjeterna förblev bolsjevikiska sovjeter, även om detta också skulle kräva undertryckandet av alla anti-bolsjevikiska krafter inom sovjetsystemet. På kort tid blev sovjetstyret till bolsjevikpartiets diktatur. De kastrerade sovjeterna upprätthölls bara formellt för att dölja detta faktum.

Bolsjevikerna kom till makten på parollen ”All makt till sovjeterna”, men den bolsjevikiska regeringen begränsade innehållet i den genom att ersätta den med parollen ”Arbetarkontroll”. Regeringen, som i början gick ganska försiktig fram med sitt socialiseringsprogram, hade inte till avsikt att låta arbetarna överta ledningen av de industriverksamheter, som fortfarande var i kapitalistiska händer; de skulle bara hålla uppsyn över dessa. Det första dekretet om arbetarkantroll utsträckts denna kontroll ”till produktionen, uppmagasineringen, köpet och försäljningen av råvaror och färdiga produkter såväl som till verksamhetens finanser. Arbetarna utövar denna kontroll genom sina valda organisationer, såsom fabriks- och verkstadskommittéer, etc …. Anställda på kontor och den tekniska personalen skall också representeras i dessa kommittéer …Arbetarkontrollorganen har rätt till att övervaka produktionen …Affärshemligheter är avskaffade. Ägaren skall visa arbetarkontrollorganen alla sina böcker och uppgörelser för föregående år.”

Emellertid är en kapitalistisk produktion oförenlig med arbetarkontrall, och denna nödhjälpsanordning, med vilken bolsjevikerna hoppades både att bibehålla produktionsledarnas hjälp och samtidigt i viss utsträckning tillfredsställa arbetarnas krav på att överta industrin liksom bönderna hade övertagit jorden, kunde inte vara länge.

”Vi dekreterade inte socialismen med det samma i hela industrin,” förklarade Lenin ett år efter dekretet om arbetarkontroll, ”eftersom socialismen inte kan ta form eller slutlig etableras innan arbetarklassen har lärt sig att leda ekonomin …Detta är grunden till att vi införde arbetarkontroll, även om vi visste, att det var en motsägelsesfull och begränsad förhållningsregel. Men vi finner det vara av största vikt och värde, att arbetarna själva har gett sig i kast med uppgiften – att vi har utvecklat oss från arbetarkontroll, som i de viktigaste industrierna måste vara kaotisk, amatörmässig och begränsad, till arbetarnas administration av industrin på nationell nivå.”

Men ändringen från ”arbetarkontroll” till ”administration” visade sig medföra utplåning. Detta skedde naturligtvis inte på en gång. Liksom kastreringen av sovjeterna tog en viss tid, eftersom den krävde att den bolsjevikiska statsapparaten bildades och konsoliderades, så blev arbetarnas inflytande i fabriker och på verkstäder också bara gradvis eliminerad. Det användes metoder som att flytta kontrollrättigheterna från sovjeterna till fackföreningarna, och därefter omskapa fackföreningarna till statsorganen som i stället kontrollerade arbetarna. Det ekonomiska sammanbrottet, inbördeskriget, böndernas motstånd mot varje form för socialisering av jordbruket, oron inom industrin och den partiella återgången till en marknadsekonomi, allt detta gav anledning till olika motstridande politiska förhållningsregler – från ”militariseringen” av arbetet till återupplivandet av den fria företagsamheten – som alla tog sikte på att till varje pris säkra den bolsjevikiska regeringsmakten. Regeringens diktatoriska politik stötte samman både med dess kapitalistiska och politiska fiender och med arbetarna. Det fanns ett fundamentalt behov av större produktion och då enkla uppmaningar inte kunde få arbetarna att utsuga sig själva i samma grad eller mera än fallet var under den gamla regimen, påtog sig den bolsjevikiska

staten sig en ny härskande klass’ funktioner för att återuppbygga industrin och ackumulera kapital.

Lenin uppfattade den ryska revolutionen som en oavbruten process, som förde från den borgerliga till den socialistiska revolutionen. Han fruktade, att borgerskapet skulle föredra en kompromiss med tsarismen framför att riskera en till grunden gående demokratisk revolution. Därför gällde det för arbetarna och fattigbönderna att leda den förestående revolutionen. Denna synpunkt delades av andra iakttagare av den ryska scenen, såsom Trotskij och Rosa Luxemburg. I ljuset av första världskriget betraktade Lenin den ryska revolutionen i internationell perspektiv, i det att han föreställde sig dess utbredning mot väster. Detta kunde bli anledningen till att kuva den borgerliga herrvälden i Ryssland i grunnen. Därför var det av yttersta vikt att hålla fast vid makten, oavsett de kompromisser och princip- kränkningar, som måste följa, intill det att en revolution i väster kunde komplettera den ryska revolutionen och tillåta en form för internationellt samarbete, där frånvaron av de objektiva betingelserna för socialismen i Ryssland inte skulle vara avgörande. Men den ryska revolutionens fortsatta isolation avlägsnade detta perspektiv; och ville bolsjevikerna förbli vid makten under dessa ändrade betingelser, skulle det betyda det samma som att acceptera borgerskapets historiska roll och bara med andra sociala institutioner och med en annan ideologi.

Emellertid var det nu livsnödvändigt för bolsjevikerna att hålla fast vid makten – att bli störtade skulle ha betytt döden för dem. Lenin var dessutom övertygad om att hans parti kunde utföra denna uppgift. ”Ryssland”, sade han en gång, ”var vant till att ledas av 150 000 godsägare. Varför skulle inte 240 000 bolsjeviker kunna göra detsamma.?” Och det gjorde de

också, genom att skapa en hierarkisk auktoritär stat, som sträckte sig in i den ekonomiska sfären, medan de hela tiden underströk, att statens ekonomiska kontroll betydde proletariatets ekonomiska kontroll. Det var i samma anda Lenin förklarade att skapandet av socialismen ”kräver den mest obetingade och stränga enhet i den vilja som leder hundradens, tusendes och tiotusendes gemensamma arbete …. Men hur kan man säkra den strängaste enhet i viljan? Genom att underordna tusendens vilja under en enda mans vilja. Denna underordning kan genom ideell målmedvetenhet och disciplin hos deltagarna i det gemensamma arbetet snarare påminna om en dirigents milda ledning. Den kan anta skarpa diktatoriska former – om den ideella disciplinen inte finns. Men på det ena eller andra sättet är obetingad underordning under en enda vilja absolut nödvändig för att uppnå goda resultat i arbetsprocesser, som är organiserade efter den maskinella storindustrins typ.”

Skall detta uttalande tas bokstavligt, ser det ut som om klassmedvetande har varit totalt frånvarande i Ryssland, för kontrollen över produktionen och över det sociala livet i allmänhet antog diktatoriska former, som överträffar allt, som är känt från kapitalistiska länder, och som fram till i dag har uteslutit alla antydningar om arbetarkantroll.

Allt detta ändrar emellertid inte det faktum, att det var sovjeterna, som omstörtade både tsarismen och borgerskapet. Det är inte otänkbart, att sovjeterna under andra interna och internationella förhållanden kunde ha hållit kvar sin makt och förhindrat uppkomsten av den auktoritära statskapitalismen. Både i Ryssland och i Tyskland var det oöverensstämmelse mellan revolutionens form och dess innehåll. Men medan rådsrörelsens nederlag i Ryssland huvudsakligen berodde på att de objektiva betingelserna för en socialistisk ändring av detta samhället inte fanns, var nederlaget i Tyskland i synnerhet orsakat av arbetarklassens subjektiva avvisande av att införa socialismen genom revolutionära medel.

I Tyskland kom motståndet mot kriget till uttryck i strejker i industrin. Dessa måste på grund av socialdemokratins och fackföreningarnas patriotism organiseras illegalt på arbetsplatsen genom aktionskommitéer, som band samman olika verksamheter. 1918 sprang arbetar- och soldatråd fram överallt i Tyskland och frambringade regeringens fall. De klassamarbetande arbetarorganisationerna såg sig tvungna att erkänna och gå in i denna rörelse, om inte annat så för att lägga en dämpning på dess revolutionära strävanden. Detta var inte särskilt svårt, eftersom arbetarnas och soldaternas råd var sammansatta inte bara av kommunister, men också av socialister, fackföreningsfolk, apolitiska personer, ja till och med av medlemmar från borgerliga partier. Parollen ”all makt till arbetarråden” var därför självförstörande för de revolutionära, undantaget självklart om rådens karaktär och sammansättning skulle bli radikalt ändrad.

Emellertid begick majoriteten av arbetarna det misstaget att ta den politiska revolutionen för den sociala revolutionen. Socialdemokratins ideologi och organisatoriska styrka hade satt sin prägel: arbetarna uppfattade sålunda produktionens socialisering som en sak, som bara angick regeringen, och inte som arbetarklassens egen uppgift. Visst gjorde de uppror, men detta uppror överskred inte den gamla reformistiska ramen. ”All makt till arbetarråden” betyder proletariatets diktatur, ty de skikt i samhället, som inte arbetar, får ingen representation. Emellertid uttalade sig det stora flertalet av arbetare till förmån för en demokrati, baserad på den allmänna rösterätten: den önskade både arbetarråd och ett parlamentariskt system med en nationalförsamling. Och de uppnådde bägge delarna: arbetarråd utan innehåll, vars existens insattes som en del av Weimarförfattningen – men samtidigt härmed utvecklade den kontrarevolution sig, som till sist skulle utmynna i den nazistiska diktaturen.

Det var inte annorlunda i andra länder – i Italien, Ungern och Spanien till exempel, där arbetarna uttryckte sitt revolutionära engagemang genom bildandet av arbetarråd. Så framstod det med all tydlighet, att arbetarnas självorganisering inte lämnar någon garanti mot aktioner och politik, som är i motsättning till proletariatets klassintressen. Arbetarna riskerar att trängas undan av gamla eller nya auktoriteter, som på nytt tar hand om arbetarklassen med hjälp av traditionella eller mindre kända metoder. Om inte de spontana rörelser, vars organisationsformer möjliggör arbetarnas självbestämmande, tar kontrollen över samhället och därmed sina egna liv, är de dömda till att försvinna på samma sätt som de uppstod, gömda i det möjligas anonymitet.
IV.

Det som är sagt tills nu angår uteslutande förfluten tid och ser ut att vara utan relevans för nutiden eller den nära framtiden. Den svaga världsrevolutionära våg, som utlöstes av det första världskriget och den ryska revolutionen, fick för vänsterns vidkommande inte någon efterföljare under andra världskriget. Däremot har vänsterns borgerskap, efter några inledande svårigheter, uppnått bättre kontroll än någonsin över samhället. De hänvisar till en ekonomi med full sysselsättning, av att ha en ekonomisk tillväxt och en social stabilitet, som på samma gång utesluter nödvändigheten av och den subjektiva viljan till social ändring. Säkerligen är detta en beskrivning i grova drag, som fortfarande skäms av några tills vidare olösta problem, som till exempel förekomsten av utarmade sociala grupper i

alla kapitalistiska länder. Men i det långa loppet, säger man, kommer dessa problem att bli lösta.

Mot denna bakgrund kan det inte förvåna, att den skenbara stabilitet och ytterligare expansion, som har kännetecknat Västens kapitalism efter andra världskriget inte bara har medfört att varje spår av en autentisk revolutionär arbetarrörelse är försvunnet, men också att den reformistiska socialdemokratiska ideologin och praktiken har ändrats till en ideologi och praktik för blandekonomins välfärdsstat. Denna utveckling förhärligas, eller fördöms, som Arbetets och Kapitalets sammansmältning – som framträdandet av ett nytt krisfritt socio-ekonomiskt system, som i sig förenar kapitalismens och socialismens positiva sidor, men utesluter deras negativa aspekter. Detta beskrivs ofta som ett post-kapitalistiskt system, där antagonismen mellan kapital och arbete har förlorat sin tidigare betydelse – där alla slags förändringar fortfarande kan tänkas, men där en social revolution inte längre har någon mening eller något intresse. Således ser det ut som om klasskampens historia har avslutat sitt förlopp.

Det är därför förvånande, att det fortfarande görs olika försök att anpassa socialismens idé till denna nya tingens tillstånd. Man fortsätter med att hävda, att socialismen i traditionell mening kan realiseras, trots existensen av förhållanden, som gör införande överflödig. Motståndet mot kapitalismen tar inte längre sin utgångspunkt i produktionens utsugningsförhållanden, men har växt sig till den moraliska och filosofiska sfären

och funnit ett nytt kampområde i människans och arbetets värdighet. Fattigdom, sägs det, har aldrig varit och kan aldrig bli en revolutionär faktor. Och även om den skulle ha varit det, är den det i varje fall inte längre, för kapitalismen är nu i det stora hela i stånd till att tillfredsställa den arbetande befolkningens konsumtionsbehov. Fast det fortfarande kan vara nödvändigt att kämpa för omedelbara krav, utgör dessa strider inte längre en radikal utmaning mot samhällssystemets härskande ordning. Således har det blivit nödvändigt i kampen för socialismen att lägge större vikt vid arbetarnas kvalitativa än deras kvantitativa behov. Man slutar med att konkludera, att tingens tillstånd fordrar arbetarnas progressiva övertagande av makten genom ”icke-reformistiska reformer”.

Arbetarkontroll över produktionen uppfattas som en sådan ”icke-reformistisk reform”, just därför att den inte kan införas under kapitalismen. Men om detta är riktigt, faller kampen för arbetarkontroll samman med kampen för att omstörta det kapitalistiska samhället, och frågan om hur detta omstörtande skall ske utan att det finns ett starkt behov av det, förblir obesvarad. Det är frågan om vilka organisatoriska medel som skall användes härtill. De existerande arbetarorganisationernas integration i den kapitalistiska strukturen har blivit möjlig, därför att kapitalismen har visat sig vara i stånd till att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten av arbetarklassen, och fortsätter denna utveckling, finns det ingen grund för att tro något annat än att klasskampen har upphört med att vara av avgörande betydelse för den samhälleliga utvecklingen. Eftersom människan är en produkt av sina sociala förhållanden, kommer arbetarklassen följaktligen inte att utveckla ett revolutionärt medvetande, och inte ha någon motivering till att riskera sitt nuvarande relativa välstånd till förmån för en proletär revolutions ovisshet. Det var inte utan grund Marx’ revolutionsteori hade sin bas i arbetarklassens växande utarmning, även om denna utarmning inte uteslutande skulle mätas efter lönernas svängningar på arbetsmarknaden.

Arbetarkontrall över produktionen förutsätter en social revolution. Den kan inte uppnås gradvis genom arbetaraktioner inom det kapitalistiska systemets institutioner. Där den har införts som reform har den visat sig bli ytterligare ett medel att kontrollera arbetarna med hjälp av deras egna organisationer. De lagliga arbetarråd, som uppstod i kölvattnet på den tyska revolutionen, var således bara bihang till fackföreningarna. Det gjordes helt visst försök att ersätta fackföreningarna med råd, men det lyckades för fackföreningarna – med arbetsgivarnas och statens hjälp – att hävda sin kontroll över fabrikskommittéerna. Rådssystemets återfödelse efter andra världskriget ändrade inte på dessa förhållanden. Det inplanterades med en så kallad medbestämmandelag, som skulle ge arbetarna möjlighet att deltaga i besluten beträffande produktion och investeringar. Men man kan sluta sig till denna lagstiftnings anda genom att läsa artikel 49 i den tyska arbetsförfattningen från 1952:

”Inom ramarna för de anvendelige kollektivavtalen bör arbetsgivare och arbetarråd samarbeta lojalt, och arbeta samman med de fackföreningar och arbetsgivarsammanslutningar, som är representerade inom verksamheten, till gagn för verksamheten och dess anställda och med hänsynstagande till det gemensamma bästa. Arbetsgivare och arbetstagarråd må icke företaga sig något, som kunde bringa arbetet och lugnet på arbetsplatsen i fara. I synnerhet må arbetsgivare och arbetarråd icke föra någon form av arbetskamp mot varandra. Detta angår icke arbetskamp mellan parter, som skall ingå de kollektiva överenskommelserna.”

Medbestämmandet påverkade och påverkar inte kapitalistens egenmäktiga rätt att bestämma över sin egendom d.v.s. över verksamheten och produktionen. Avsikten med medbestämmandet var att ge arbetarnas representanter rätt att komma med förslag till hur verksamheten skall ledas – och teoretisk sett också med förslag om användandet av profiten. Men rätten att ställa förslag betyder inte, att dessa förslag följs, och faktisk finns det inga bevis för att förslag som gick emot de kapitalistiska interessena någonsin har använts i ledningen av verksamheten. Skulle medbestämmandet ha någon mening fick den baseras på medägarskap, men detta skulle betyda detsamma som lönearbetes avskaffande. Medbestämmandet ger i sig själv bara plats för de vanliga fackföreningsaktiviteterna, som löneavtal, fabriksregulativ och förhandlingsprocedurer som bevarar lugnet på arbetsplatsen.

Det som här har sagts om arbetarråd i Tyskland kan med vissa obetydliga variationer upprepas för alla kapitalistiska länder, som har lagstiftat om verkstadskommittéer och liknande former för arbetarrepresentation inom industriverksamheter. Denna arbetarrepresentation är inte uttryck för en industriell demokrati i varande, men har tvärtemot införts för att bevara de existerande produktionsförhållandena och minska de latenta spänningarna på arbetsplatsen. De är inte ett steg på vägen mot, utan en rörelse bort från samhällelig ändring. Men inte heller en social revolution kommer att föra till arbetarkontroll, där det inte lyckas arbetarna att befästa sitt övertagande av produktionsmedlen, och där de överlämnar sin makt till regeringar och låter dessa vara ensamma om att organisera den samhälleliga ändringsprocessen. Så gick det till i Ryssland, och de östeuropeiska ”socialistiska staterna”, som uppstod som en konsekvens av andra världskriget, följde också med vissa modifikationer detta mönster. Här ser Jugoslavien ut att vara ett undantag, i det att det här var regeringen, som erbjöd arbetarråden ledande funktioner och ett visst mått av kontroll över produktionen.

Den kommunistiska regeringen är fortfarande det högsta maktorganet i Jugoslavien, men efter brytningen med Sovjetunionen beslöt den sig för att föra en ekonomisk decentraliseringspolitik med tillbakavändandet till marknadsförhållanden, vilket gav de enskilda verksamheterna fria utvecklingsmöjligheter under arbetarrådens kontroll. Arbetarråden har påtagit sig att fungera som verksamhetsledare under konkurrensförhållanden inom ramarna för en allmän utvecklingsplan, som har fastställts av staten. Inom de gränser som regeringen sätter, tryggar arbetarråden och deras valda direktionsstyrelser beslut rörande arbetsregulativ, produktionsplaner, lönetariffer, köp och försäljningsbudget, kredit, investeringar, o.s.v. En direktör, som väljs av en blandad kommission bestående av representanter från arbetarråd och lokala regeringar, presiderar över varje enskild verksamhet och leder dess dagliga aktiviteter, såsom anställningar och avskedanden, övervakning av arbetarnas disciplin, tilldelning av poster o.s.v. Han har rätt att

inlägga veto mot arbetarrådens beslut, om dessa är i oöverensstämmelse med statens föreskrifter. Arbetarrådens självreglerande maktbefogenheter är inneslutes i ett rätt komplicerat system av föreskrifter. Dessa stammar dels från regeringsdekret, dels från lokala auktoriteter som har förbindelse med arbetarråden. Ett skattesystem fastställer hur stor del av den enskilda verksamhetens inkomst som verksamheten själv kan förfoga över, och anger härmed ramarna för de beslut den kan träffa angående investeringar och lön. En del av profiterna går således till regeringen, som använder dem till att täcka sina egna utgifter och till investeringar i de verksamheter som den själv leder. Regeringen fastställer den allmänna kvoten i ökningen av de personliga inkomsterna och en lönemässig minimigräns, men tillåter produktivitetsfrämjande lönesystem och bonusanordningar. Det sociala försäkringssystemet tar mer än hälften av arbetarnas bruttolön. Investeringar eller nedskärningar i investeringar avgörs med hjälp av profitprincipen och leds i den önskade riktningen av pris-, ränte- och kreditpolitiken. Allt detta kan kort sammanfattas så, att den allmänna kontrollen över ekonomin förblir i regeringens händer, trots arbetarrådens begränsade självstyre. Medan arbetarråden inte har inflytande över regeringens beslut, är det

denna som fastställer de betingelser som arbetarråden skall arbeta under.

Långt viktigare än förhållandet mellan arbetarråd och regering är det emellertid, att det objektivt sett är omöjligt att etablera en autentisk arbetarkontroll över produktion och fördelning, när det fortfarande är fråga om en marknadsekonomi. Arbetarkontrollen råkar in i samma dilemma som den tidigare kooperativa rörelsen, även om den till skillnad från denna inte kan förintas av privatkapitalets konkurrens, om detta är emot regeringens önskningar. ”De arbetare, som bildar ett kooperativ inom produktionen,” skrev Rosa Luxemburg, ”ställs inför den självmotsägande nödvändigheten att vara tvungna att styra sig själva med den yttersta absolutism. De är tvungna att gentemot sig själva spela rollen av kapitalistisk företagsledare – en motsägelse, som förklarar de flesta produktionskooperativs ändalikt: de har antingen blivit rent kapitalistiska företag eller, om arbetarnas intressen fortsätter att ha överhanden, har de slutat med att upplösas.” Eftersom den jugoslaviska marknadsekonomin är en konkurrensbestämd marknadsekonomi, är de jugoslaviska arbetarna nödgade att utsuga sig själva like mycket som om de fortfarande var utsugna av kapitalister. Detta kan kanske se mer tilltalande ut; men det ändrar ingenting i det faktum att arbetarna är underkastade ekonomiska processer, som ligger utanför deras kontroll. Deras uppträdande bestäms av profitproduktionen och kapitalackumulationen och av den fortsatta eländighet och osäkerhet, som hänger samman härmed. Jugoslaviska löner är bland de lägsta i Europa; de kan bara stiga under förutsättning av att kapitalbildningen ökas ännu snabbare. De kontrallbefogenheter, som har tilldelats arbetarråden, framkallar antisociala hållningar, eftersom ett mindre antal arbetare är tvungna att producera större profit för att kunna öka de anställdas inkomster. Många arbetare går arbetslösa, eftersom deras arbete inte skulle vara profitabelt, d.v.s. inte skulle ge ett överskott, när deras egna reproduktionskostnader hade täckts. De jugoslaviska arbetarna strömmar in över det kapitalistiska Europa, på jakt efter det arbete och de löner, som nekas dem i deras egen ”marknadssocialism”. Den nationella marknadens integration i den kapitalistiska världsmarknaden gör den jugoslaviska arbetarklassen till föremål, inte bara för självutsugning och en ny härskande klass’ utsugning, men också för världskapitalismens utsugning i form av handelsförbindelser och utländska kapitalinvesteringar. Att tala om arbetarråd under dessa betingelser är ett rent hån.

Liksom det inte kan finnas socialism utan arbetarkontroll, så kan det heller inte finnas äkta arbetarkontroll utan socialism. Hävdar man därför, att en gradvis ökning av arbetarkantroll är en faktisk möjlighet inom det kapitalistiska systemet, är man med om att stödja de härskande klassernas utbredda demagogi, som har till syfte att dölja deras absoluta klasstyre bakom falska sociala reformer iklädda ett språkbruk, som deltagande, ledningssamarbete och medbestämmande. Arbetarkontroll utesluter klassamarbete: den kan inte deltaga i det kapitalistiska produktionssättet, men kommer tvärtom att avskaffa detta som system. Varken socialism eller arbetarkontroll har blivit verklighet någonstans. Antingen det gäller statskapitalism, marknadssocialism eller en kombination av dessa, fortsätter arbetarklassen med att vara en klass av lönarbetare utan effektiv kontroll över sin produktion eller dess fördelning. Deras sociala position är inte annorlunda än arbetarnas sociala positioner i en blandad eller oblandad kapitalistisk ekonomi. Överallt återstår arbetarklassens befrielse att genomföra, och den kommer inte att vara fullbordad förrän produktionen är socialiserad och klasserna upphävda genom lönearbetets avskaffande.

Det kan emellertid knappast förväntas, att en arbetarklass, som är tillfreds med status quo, skall ge sig i kast med maktkamp i stället för med kamp för löneförbättringar inom det rådande systemet. Fast förbättringarna av arbetarnas levnadsförhållanden i de avancerade kapitalistiska länderna i hög grad är överdrivet framställda, har de inte desto mindre varit tillräckliga för att kväva arbetarklassens radikalism. Även om arbetskraftens ”värde” alltid måste vara mindre än ”värdet” av de produkter den skapar, kan arbetskraftens ”värde” vara uttryck för alika levnadsvillkor. Den kan komma till uttryck i en 12 eller 6 timmars arbetsdag, i goda eller dåliga bostäder, i fler eller färre konsumtionsvaror. Vid vilken som helst tidpunkt kommer de givna lönerna och deras köpkraft att vara avgörande för den arbetande befolkningens förhållanden, såväl som för dess protester och krav. De fortsatta förbättringen av förhållandena har blivit en vana, och skall arbetarnas samtycke i fortsättningen uppnås, måste det också i fortsättningen kunna garanteras. En försämring av förhållandena kommer däremot att möta motstånd från arbetarklassen, på samma sätt som försämringen av mindre gynnsamma förhållanden mötte motstånd i tidigare tider. Således är det bara förmodan om att den rådande levnadsstandarden kan bevaras och kanske förbättras, som tillåter att den sociala endräkten upprätthållas.

Även om denna förmodan kan tyckas underbyggd av erfarenheter under senare tid, är dess riktighet på intet sätt garanterad. Men att påstå utifrån teoretiska överväganden att förmodandet är felaktigt, kommer inte att ha något inflytande på den sociala praktiken, som tar illusionen om dess aviga giltighet för gott. Emellertid finns det tecken på att den kapitalistiska krismekanismen på nytt är i färd med att träda i funktion, trots alika interna modifikationer inom det kapitalistiska systemet. I ljuset av USA’s varaktiga ekonomiska stagnation och av bromsningen av den västeuropeiska expansionen har en ny desillusionering börjat sätta in.

Den statligt inducerade produktionen har inte längre samma inflytande som förr, och kapitalisten är således tvungen att säkra profitbildningen utan hänsyn till om detta medför en växande social instabilitet. De nya uppfinningarna i den ekonomiska sektorn har visat sig kunna uppskjuta, men inte avskaffa, de krismekanismer, som är inbyggda i kapitalismen. När det förhåller sig så, är det bara logiskt att vänta, att när den latenta krisen omsider slår igenom på allvar, och när pseudovälståndet för till en verklig depression så kommer den sociala entträkten, som har kännetecknat den senare tids historia att avlösas av återuppväckt revolutionärt medvetande – detta så mycket mera som systemets växande irrationalitet har blivit tydlig till och med för sociala skikt, som fortfarande njuter gott av dess existens. Utöver de förrevolutionära förhållanden, som finns i nästan alla de underutvecklade länderna, och utöver de skenbart begränsade, men likväl oupphörliga krig som äger rum i olika delar av världen, är den skenbara friden och ordningen i väst byggd på och underminerad av en allmän oro. Denna bryter från tid till annan fram öppet, som i maj 68-upproret i Frankrike. När detta är möjligt under relativt stabila förhållanden, är det helt säkert också möjligt under allmänna krisförhållanden.

De traditionella arbetarorganisationernas integration i det kapitalistiska systemet är bara en fördel för systemet så länge som den utgör en garanti för de utlovade och faktiska fördelarna i klassamarbetet. Men från det ögonblick då dessa organisationer av omständigheterna tvingas att fungera som undertryckningsinstrument, förlorar de arbetarnas förtroende och därmed sitt värde i borgerskapets ögon. Även om de inte förstör, riskerar de att fråntas makten av arbetarnas oavhängiga aktioner. Historien lämnar bevis inte bara för att bristen på arbetarorganisationer inte förhindrad en organiserad revolution, som i Ryssland, men också att en väl rotfäst reformistisk arbetarrörelse kan utmanas av nya arbetarorganisationer, som i Tyskland 1918 och av ”shop-stewards”-rörelsen i England under och efter första världskriget. Också under totalitära styrelseformer kan spontana rörelser föra till arbetaraktioner, som tar formen av bildandet av arbetarråd, som i Polen och Ungern 1956.

Reformer förutsätter, att kapitalismen kan reformeras. Så länge den kan det, kommer arbetarklassens revolutionära natur att bara existera i latent form. Arbetarklassen upphör likaledes med att vara medveten om sin klassposition och gör sina krav och önskningar till ett med de härskande klassernas. Men vid den tidpunkt då kapitalismen av sin egen utveckling blir tvingad att återskapa de betingelser som är gynnsamma för klassmedvetandets uppkomst, kommer den också att bringa det revolutionära kravet om arbetarkontroll åter som ett krav om socialism. Det är sant, att alla tidigare försök i denna riktning har slagit fel, och de kan slå fel igen. Men det gäller fortfarande, att det bara är erfarenheterna av självbestämmande – hur begränsade de än må vara i början – som kan möjliggöra arbetarklassens befrielse.

Arbetsplatskampen

Här ger det numera nedlagda Förbundet ArbetarMakt (FAM) sin syn på arbetsplatsarbetet. En viktig och intressant text som ger ett alternativ till den leninistiska versionen av arbetsplatskamp.

FAM:s alternativ – finns det?

Ganska mycket av era skriverier om arbetsplatspolitik utgörs av polemik mot de strävanden att utveckla något ur facket som nästan hela den övriga vänstern deltar i. Upplever ni det inte som att ni hamnat i en rent negativistisk position, som ett gäng kverulanter?

I ganska många frågor är det ju så att nästan alla vänsterpartier och vänsterförbund tycker ungefär samma sak, så när som på en organisation eller ett par. Det säger sig självt att dom som på en viss punkt har avvikande idéer tvingas lägga ner mer tid och energi för att motivera sitt ställningstagande, än dom som tycker att det är så självklart varför dom tycker si eller så att det knappast behöver ordas om.

Och när dom med de ”avvikande” åsikterna ska motivera sig, så blir det ju nästan självklart mycket polemik mot dom andra organisationerna.

Genom att FAM representerar en ”minoritetstendens” inom ”vänstern” när det gäller hur man skall jobba på arbetsplatserna så är det ju inte så märkligt att det blivit en hel del angrepp på andra vänstergrupper i denna fråga.

Ni tar avstånd från parollen som ”Gör facket till en kamporganisation” och ”Gör facket kämpande och demokratiskt”. Men ni måste väl ha något annat att sätta istället?

Det finns ju onekligen något ”tryggt att hålla i” när man kan haspla ur sig en paroll som någon av dom du nämnde. Man har en ”grej”, en formel. Men en sådan formel säger ju egentligen inte ett skvatt om hur man konkret ska arbeta. Vi har också en formel, och den säger ungefär lika mycket, eller lika lite. Den lyder ”För arbetarklassens självständiga kamp och organisering”.

Jag trodde att alternativet var att bygga någon slags ”arbetsplatskommittéer?

Det är i princip fel. ”Arbetsplatskommittéer” är en yttring av självständig bland en massa andra.

Vad innebär då denna ”självständighet”?

Vi har på en massa ställen redogjort för vad det är för typer av organisering som vi kallar ”självständiga”. Närmast till hands ligger väl artikeln KAF, facket och den självständiga organiseringen. Jag behöver inte upprepa det här.

Är det ”självständighet” gentemot facket det handlar om?

Ja, det handlar om ett oberoende gentemot de fackliga strukturerna. Men det är mer än så. Vi menar att ”självständigheten” måste ses inte bara i relation till facket, reformismen och den borgerliga staten, utan i princip ge gentemot varje politisk kraft överhuvudtaget.

Sen må dess attityd till kampen vara hur positiv som helst. Det är inte så att FAM vill ha något politiskt monopol på den självständiga klassrörelsen. Om någon organisation har ett sådant inflytande att kampen kommer att dikteras av organisationens behov och inte av de kämpande arbetarnas så är det ingen självständig klassrörelse.

Såvitt jag kan bedöma finns det en ”utopisk” dragning hos FAM. Ni talar mycket och länge om kampformer som knappast hunnit visa sig ännu, och avvisar det fackliga vardagsarbete som är det mest aktuella på den nuvarande nivån.

Det handlar överhuvudtaget inte om nivåer, att vi skulle sitta på vår ända och vänta på att klasskampen skulle komma upp till ett visst stadium. Vår formel – ”självständig kamp och organisering” – kan tjäna som utgångsutgångspunkt för en ingripande praktik på vilken nivå som helst i klasskampen. Således också den minst avancerade.

Begreppet ”självständighet” är inte uppknutet till vare sig arbetsplatskommittéer, strejkkommittéer eller – givetvis inte – arbetarråd.

Låt mig göra en jämförelse med ”fackvänstern” för att göra det hela lite klarare. KAF t.ex. vill ju ha ”kämpande och demokratiska fackföreningar” för att kunna slå bättre mot kapitalet. Finns det några sådana? Nej, och det hävdar dom inte ens själva. Innebär det då att dom KAF:are som finns på arbetsplatserna är handlingsförlamade? Givetvis inte.

Det finns ju fackliga oppositionsgrupper …

Javisst. Det är ju en annan organisationsform, fast på lite lägre nivå. Men dom KAF:are som går omkring på arbetsplatser där det inte finns några sådana? Skulle dom inte kunna jobba för sin politik för det?

I vilket fall som helst så finns ju facket, ”kämpande” eller ej. Den sortens arbete avvisar ju ni.

Vi avvisar inte facket, vi avvisar facklig illusionspolitik. Vi är motståndare till en strategi för socialismen där tesen om att fackföreningarna skall göras till kamporganisationer utgör en hörnsten i det hela. Det är en jäkla skillnad.

Vad det hela handlar om är inte ”utopin” kontra dagspolitik utan utifrån vilka övergripande principer dagspolitiken skall utformas.

Den politiska riktning ni representerar brukar ofta förknippas med ”spontanism”. Vill ni själva betrakta er som spontanister?

Om man lite grovt utgår ifrån att det finns ett ”avantgarde” och en ”massa”, såsom hela ”vänstern” med få undantag brukar göra, så kan vi uttrycka det så här:

Så länge vissa människor har en högre socialistisk medvetenhet än andra, så kommer en påverkan att ske från de mera medvetna. Men samtidigt kommer de mera medvetna att ta intryck av de mindre medvetnas göranden och låtanden, t.ex. deras spontana kamp. Hela medvetandeprocessen blir till en dialektisk relation mellan de olika avantgardegruppernas verksamhet och arbetarklassens egna erfarenheter och slutledningar.

Lenins tes, att det gäller för avantgardet att ”tillföra medvetandet utifrån” till klassen, är alltså lika ensidig och o-dialektisk som den spontanistiska varianten, att avantgardegruppernas verksamhet är helt ovidkommande för klassens uppvaknande till revolutionär medvetenhet.

Att försöka diskutera avantgardets relativa roll i denna dialektik, denna växelverkan, det tjänar så vitt jag kan se inget som helst vettigt syfte. Den diskussionen är bara intressant för individer som själva räknar sig till avantgardet och av någon anledning vill fastslå sin egen oumbärlighet. Då är det mycket intressantare att skaffa sig en förståelse för processen i sin helhet.

Ni tycker att avantgardets relativa roll är ointressant. Nåväl. Men ni måste väl ha några uppfattningar om dess roll i största allmänhet? Eller om begreppet ”avantgarde” som sådant?

Jodå. Det är en sak som vi tycker har betonats alldeles för lite, och det är att man egentligen inte kan tala om ett avantgarde, utan om två.

Vi har dels att göra med ett avantgarde som historiskt och socialt söker sitt ursprung i intelligentian, eller rättare sagt, den intellektuella vänstern. Därutöver finns ett arbetaravantgarde. Givetvis förnekar vi inte att det finns ”överlappningar” mellan dessa avantgarden. Det vill säga , att det finns individer och grupper som det är svårt, ja nästan omöjligt att placera i någotdera facket. Men, just själva avgränsningsproblemet har såvitt vi kan förstå aldrig varit ett hållbart argument för att inte erkänna en företeelses egenexistens. i all synnerhet inom samhällsvetenskapen.

Vilken roll spelar dessa avantgarden i förhållande till varandra?

Som vi ser det är det arbetaravantgardet som kommer att spela huvudrollen vid skapandet av en revolutionär organisation. Att det är så relativt obetydligt idag är historiskt betingat.

På vad sätt då?

Det är ju ett ganska känt faktum att större sociala processer, förändringar i samhället, ofta förebådats av grupper ur intelligentian långt innan dessa förändringar slagit ut i full blom. Detta ”förebådande” har skett på alla plan: konstnärligt, filosofiskt, teoretiskt. För närvarande står vi bara i början av en sån process, en period av klasskamp över hela klotet som söker sin motsvarighet. Just därför ligger det inget anmärkningsvärt i att det idag är i huvudsak intellektuella grupperingar som insett detta, och som tagit ställning för själva slutmålet för denna process. Det vill säga en socialistisk revolution.

Men det vore ett fatalt misstag att inbilla sig att dessa insikter, detta mera vidsträckta perspektiv, för all framtid skulle fortsätta att vara uteslutande intelligentians egendom. I så fall är man en dålig historiker, och därigenom också en dålig intellektuell.

Så ni tror att intelligentians roll i det hela kommer att bli mindre?

Ja relativt sett. Samtidigt kommer arbetaravantgardet att bli betydelsefullare för varje år som går.

Det är här, när det gäller framväxten av ett arbetaravantgarde, som ”arbetsplatskommittéerna” kommer in i bilden. Redan idag kan vi klart urskilja en skiktning av klassen på olika medvetandenivåer. Föralldel också på olika ”medvetandenischer”.

Vad menar du med ”medvetandenischer”?

Helt enkelt detta att en arbetare kan vara jävligt medveten i vissa frågor men inte i andra. Hans närmsta kompis kan däremot ha en hög medvetenhet i alla dom frågor där den andre är konservativ eller rent av reaktionär. Det är omöjligt att säga att en av dessa två är mer medveten än den andre. Det blir en skiktning i ”nischer” istället för på ”nivåer”.

Men detta var bara en parentes. Vad jag vill komma fram till är att den här skiktningen måste betraktas som en oundviklig process. Hela klassen marscherar inte framåt i samma takt. Och det måste ses som lika oundvikligt att dessa mera medvetna söker organisera sig för att utbyta åsikter och erfarenheter, för att kollektivt skaffa sig ökade insikter och för att dela med sig till andra vad man kommit fram till.

Det är sådana organisationer som vi kallar ”arbetsplatskommittéer”. Själva ordet låter ganska pretentiöst, men det ska man inte haka upp sig på. Vi vill inte reservera termen för grupper på en viss ”nivå” – t.ex. sådana som skaffat sig en stencilapparat och då och då prånglar ut en fabrikstidning. Vad det handlar om är att gruppen fungerar i effektiv bemärkelse, konkret och praktiskt, inte hur pass ”formaliserad” den är, med stadgar och hela baletten.

Vad skulle dessa arbetsplatskommittéer ha för uppgifter?

Eftersom det inte är vi som bygger upp dessa kommittéer, så kan vi inte heller detaljplanera vad dom ska syssla med. Men det hindrar inte att vi kan ha vissa idéer.

Som förhållandena nu ser ut på arbetsplatserna – åtminstone i dagsläget – så borde en av de allra viktigaste uppgifterna vara att bryta isoleringen, Det gäller både isoleringen mellan arbetare och arbetare, som mellan dom som idag kan betraktas som arbetarmilitanter. Vi har sett åtskilliga exempel på att sådana gått och ruvat i åratal, var och en på sin avdelning, utan att känna till varandras existens. Dessa mera militanta arbetare upplever ofta bristen på kontakt med likasinnade som mycket knäckande, och naturligtvis också hämmande på deras vilja att på allvar engagera sig i arbetsplatsens problem.

Att bryta isoleringen är en viktigare uppgift i dagens läge än någonsin tidigare i detta land. Det är en mängd faktorer som dom senaste 40 åren bidragit till en tilltagande uppsplittring av den svenska arbetarklassen.

Syftar du på arbetsorganisationen eller mera allmänt?

Bäggedera. Inom arbetsorganisationen så ser vi hur trenden har gått från lagarbete till enskilt arbete, var och en vid sin maskin. Vi har också förändringar i boendeförhållandena. Tidigare var ofta arbetarkollektivet koncentrerat till en viss stadsdel, inte sällan i arbetsplatsens direkta närhet. Även om bostadssegregationen har tilltagit igen på senare år så är det fortfarande en enorm geografisk spridning. Man åker inte gärna och hälsar på en arbetskompis som bor i andra änden av stan bara för att ta en kopp kaffe och snacka ett tag. I alla fall inte lika spontant som om han bor i samma kvarter. Sen har vi fått en ökad privatisering av vardagslivet – en fixering vid den egna kärnfamiljen – likaså en tilltagande stress på jobbet. Tio minuters dösnack kan spräcka hela ackordet.

Skulle en arbetsplatskommitté kunna lösa de problemen?

Nä, men de kan ta olika initiativ med en bredare bas och försöka få sådana initiativ att bli lite av tradition. Det kan gälla allt mellan himmel och jord, men ur medvetandesynpunkt är det naturligtvis bäst ju större anknytning det är direkt till arbetsplatsfrågor. Men samtidigt måste man undvika att ramla i den fällan att man forcerar fram någonting, så att man sen går på ett bakslag. Man måste jobbi med intuition och näsa för stämningsläget.

Men om vi utvidgar det här resonemanget om arbetarklassens uppsplittring, så upptäcker vi en annan faktor som lett till att situationen är helt annorlunda idag mot för ca 40 år sen. Och det har en alldeles speciell relevans för arbetaravantgardets vidkommande. Det finns inte längre någon självklar organisering. Facket är det inte längre, och dess byråkratisering och ”förstatligande” har gått så långt att det aldrig kan bli det igen. Idag har vi inte ett, eller ens två, partier som gör anspråk på att representera en revolutionär socialism, som Sillénare och Kihlbomare. Istället har vi KPml(r)-are, VPK-are, ApK-are, KAF-are, SKP-are, FK-are och några till. Kort sagt: ”Vänsterns” splittring är idag så total att många avstår från att organisera sig överhuvudtaget. Och det gäller för övrigt inte bara arbetarmilitanter.

Och då tänker du dig att arbetsplatskommittéer skulle lösa det problemet?

Ja, så länge man inte kan skönja något slut på ”vänsterns” splitring så kan jag bara se det som så att det måste till någon kvalitativt ny typ av organisation eller rörelse för att överhuvudtaget kunna få med tusentals aktiva och latenta arbetarmilitanter i någon form av organiserat arbete. Såvida man inte förfäktar åsikten att dom klarar sig lika bra utan någon organisation. Men det tvivlar vi på.

Vidare – vad som framförallt behövs idag är ett utbyte av värderingar och i synnerhet erfarenheter mellan arbetarmilitanter. Hos dom ligger så oerhört mycket värdefullt fördolt, som skulle kunna berika den revolutionära teorin, och som vi faktiskt måste ha fram på något sätt.

Men faktum är ju att en hel del militanta arbetare är organiserade, antingen i VPK eller i någon av smågrupperna..

Det är riktigt, men när dom någon gång möts och diskuterar så är det just i egenskap av medlemmar i det ena eller det andra vänsterförbundet. Det är inget värderings- och erfarenhetsutbyte i någon positiv mening, det är enbart munhuggning på något möte eller så. Samtidigt som man kan se dom sufflerande intellektuella i bakgrunden heja på varsin ”arbetarhjälte”. De allra flesta medvetna arbetare ställer sig utanför hela skiten. Många har vandrat igenom hela floran av vänstergrupper och till slut resignerat. Det är fel form. Deras resurser, deras kampförmåga, kunskaper och vilja spills på hälleberget.

Vi menar att revolutionärer som menar allvar med sin övertygelse måste erkänna att klasskampen inte kan undvara en proletär avantgardeorganisering. En som tar sin början i grupper ute på arbetsplatserna, och som sedan successivt knyts samman tills man kan tala om en nationell organisering av avantgardet.

Hur skall det gå till? Hur skall allt komma igång?

Vi vet att det inte är någon rätlinjig process. FAM har av naturliga skäl hållit ögonen på sådana här fenomen i fem år nu. Vi har kunnat se grupper utvecklas och upplösas, utvecklas och upplösas – allteftersom de faktorer som var den omedelbara anledningen till att dom bildades förändrades eller försvann. Eller helt enkelt därför att dom drivande personerna sökte sig till andra jobb.

Dom grupper som lever och verkar idag är väldigt, väldigt få. Om än dom har en viss lokal betydelse så är dom samhällspolitiskt sett ”a-historiska”, dvs det kvittar nästan om dom finns eller inte. Detta till skillnad från de vilda strejkerna, som har både lokal och ”rikspolitisk” betydelse.

Nå, men hur skall man få någon slags kontinuitet i det hela då?

Till syvende och sist kommer det an på den allmänna klasskampsnivån. En livskraftig permanent rörelse av det här slaget kommer vi i inte. att få se förrän i ett senare skede.

Skulle inte ”vänstern” kunna rycka in och påskynda processen?

Det är klart att vänsterfolk ute på arbetsplatserna skall kunna ta initiativ. man får inte vara paniskt rädda för att fördärva den ”rena” arbetarorganiseringen. Å andra sidan kommer vi ihåg Förbundet Kommunists ”arbetarkommittéer” från början av 70-talet – dom var till 90% en partigrej. Dom hade ingen självständig profil, varken i förhållande till FK eller till varandra, ingen egen ekonomi, ja t.o.m. deras fabrikstidningar stencilerades av FK… Det är klart som fan att dom inte rekryterade annat än FK-are.

Några år senare hade FK skrotat hela idén med ”arbetarkommittéer”. Då skulle man lägga ned hela sin energi i facket. Ironiskt nog så kom FK då i kontakt med en genuin arbetsplatskommitté på en industri i Stockholm, men i förhållande till den agerade man med huvudet under armen. Man kände inte igen sin gamla ”idealmodell” från några år tidigare när man träffade på den i verkligheten. Man reflekterade inte över vilka möjligheter till höjd medvetenhet en sådan här grupp kunde innebära för sina medlemmar i ett lite längre perspektiv, man fördärvade bara mötena med att tjata om den senaste resolutionen som man ville ha igenom på nästa fackmöte. Gruppen sågs på sin höjd som en tillfällig stödtrupp för storstilade fackliga offensiven. Så folk slutade komma på mötena om inte FK-arna drog dit dom. Det var en jävligt beklaglig utveckling, speciellt att de ursprungliga initiativtagarna inte hade nog energi för att dra igång den här gruppen igen, fast utan FK-are.

Jag kan inte komma på något bättre sätt att sammanfatta vilken hållning man bör inta än att ”vänstern” måste ha lite finess, lite intelligens. Inte bara blåsa på åt det ena eller andra hållet.

Du snackar mycket om ”utbyte av värderingar och erfarenheter”. Vad skall det här utbytet egentligen leda fram till?

Ett svar på den här frågan kräver en längre utläggning från min sida. Först måste vi ta en titt på hur den ”vanliga” vänstern fungerar. Det intellektuella avantgarde som finns i dagens läge bär en traditionell organiserings alla kännetecken. Det är den ”ideella föreningen”.

Grovt sett är utgångspunkten för vänstergrupperna någon slags teori eller program. Sedan man väl lagt fast sin teori byggs det organisatoriska nätverket ut. Alltså i efterhand. Vad händer sen? Ja, om allt går enligt ritningarna så har man efter några år en viss representation och verksamhet på olika orter, arbetsplatser, bostadsområden, etc. Det är egentligen först i detta läge man har så mycket erfarenheter att man så att säga kan gå tillbaka till den ursprungliga teorin och se om den stämde. Man kan se om erfarenheterna bekräftar teorin eller ”falsifierar” den, dvs skjuter den i sank.

Nu har man ju sett ganska många exempel på att mötet mellan teorin och verkligheten inte varit helt spänningsfritt. Likaså har man sett exempel på grupper som valt att fly in i en fantasivärld av supermakten och liknande, när verkligheten blivit för ”besvärlig”.

Men ändå har det här mötet inte blivit så konfliktfyllt som man hade kunnat tro. Generellt sett. Inte när man tänker på att det varit fråga om en mellanskikts-intelligentia som kastat sig in på ett fält så långt bort från deras egen verklighet som arbetarklassen och dess kamp. Hur förklarar man det? Helt enkelt med att dom är – intelligentia. Det här ordet ”intelligentia” betyder ju att det rör sig om människor som i större utsträckning än någon annan social kategori kan skaffa sig en uppfattning om en teoris giltighet med ett minimum av kontakt med den verklighet som den här teorin är tänkt att beskriva. Denna förmåga är ju så att säga intelligentians kännemärke.

När man definierat ”intelligentia” på det här viset, då har man ju på samma gång, helt automatiskt. uteslutit andra människor, man har frånkänt dom den här förmågan att arbeta med teorier en bra bit från verklighetens prövning. Så illa är det nu inte. Alla människor har i större eller mindre utsträckning förmåga att tänka i abstraktioner. Annars skulle man knappast vara i stånd att föra det enklaste samtal. Men här kommer vi tillbaka till det här med avgränsningsproblematiken. I grova drag är det trots allt möjligt att urskilja en speciell grupp som vi kallar för intelligentian. Och följaktligen också en annan, mycket större, grupp av ”icke-intelligentsia.”

På det hela taget saknar arbetarklassen den här speciella teoretiska flyhäntheten. De avancerade arbetarna besitter den i någon mån.

Att man tillhör intelligentian skall inte uppfattas som liktydigt med att man är intelligent, och att följaktligen alla andra är en samling träskallar. Skillnaden går mellan två olika tankemetoder.

De avancerade arbetare som vänstern rekryterar får sällan möjlighet att utveckla styrkan i sin speciella tankemetod. Istället för att ”värvas” kollektivt, i grupper med vissa gemensamma erfarenheter och därav dragna slutledningar som skulle kunna byggas ut till teorier, kommer dom oftast in i vänsterns organisationer en och en. Dom står i ett splittrat förhållande till varandra, och därigenom kan dom inte kompensera sig för vad dom intellektuella medlemmarna representerar.

Om man hårddrar det hela, skulle man kunna säga att en proletär organisering måste ta sin utgångspunkt där det intellektuella avantgardets organisering slutar. Och vice versa. Istället för schemat

TEORI – ORGANISATION – ERFARENHETER

blir mönstret

ERFARENHETER – ORGANISATION – TEORI

Vad är det egentligen som det intellektuella avantgardet måste kämpa sig till med blod, svett och tårar? Jo, praktik och erfarenheter. Vad är det som dom avancerade arbetarna har i överflöd? Svar: Praktik och erfarenheter. Detta är egentligen arbetaravantgardets enda starka kort. Det är bara med detta man kan kompensera sitt ”handikapp” gentemot intelligentian.

Om man kan sammanställa och generalisera dessa erfarenheter, då har man också teorin. Om man bortser ifrån det här med alla ”svåra ord”, som man oftast förknippar med teori, så är ju faktiskt teori inget annat än generaliserade erfarenheter.

På vilken grund menar du att man skall bygga en organisation utan några teoretiska utgångspunkter, utan någon plattform?

”Plattformen” består allra enklast i att en grupp arbetare känt ett gemensamt behov av att komma samman och diskutera kring gemensamma erfarenheter från deras tillvaro som arbetare i ett kapitalistiska samhälle. Men säkert kommer det att knåpas ihop skrivna plattformar som innehåller något om ”anti-kapitalism” eller ”socialism”. Vi kan inte förvänta oss någon strikt enhetlighet i själva formuleringarna. Men själva grejen är ju detta: att det måste finnas utrymme för åsiktsbrytningar, att man inte utgår ifrån en fix och färdig teori utan ifrån en gemensam stävan efter en sammanhängande teoretisk förståelse för vad slags samhälle vi lever i, hur det bekämpas och vad vi vill ha istället.

Så du menar ungefär som så att om en grupp militanta arbetare på en fabrik vill skaffa sig en sammanhängande teoretisk förståelse för klasskampen så skall dom inte springa iväg till vänstergrupperna utan sätta sig ned och diskutera sina erfarenheter? Är det så jävla enkelt?

Nej, givetvis inte.

För det första är inte villkoren identiska från arbetsplats till arbetsplats, från bransch till bransch. Och eftersom inte villkoren är dom samma, är inte heller erfarenheterna lika. Därför behövs en kommunikation som går utanför dom egna fabriksgrindarna. Alltså behövs en nationell organisering.

För det andra är det uteslutet att teorin för en revolutionär process som kan sträcka sig över decennier fullbordas i det läge som idag är. Det är mycket vettigare att se det som ett successivt närmande till sanningen, i en dialektisk relation till klasskampen.

Det är först i ett hårdnande klasskampsklimat som skillnaderna i villkor ”planas ut” mellan olika arbetsplatser. Och därmed också skillnaderna i erfarenheter och hur man ut- tolkar dessa erfarenheter.

Vad menar du med att skillnaderna ”planas ut”?

Att förhållandena blir mer entydiga helt enkelt, att de pekar i samma riktning. Ta t.ex. det här med relativt hyggliga arbetsköpare och sådana som är rena grisar. När den ekonomiska krisen skärps så har inga arbetsköpare råd att vara ”hyggliga” längre, de kommer att tvingas bli rena slavdrivarna helt oberoende av hur dom tidigare uppträdde.

På samma sätt kommer fackets agerande, som idag kan vara mycket olika, att bli alltmer entydigt mot arbetarkampen. Idag finns det sådana som är jävligt uppknutna till företaget – fackordföranden kan t.ex. vara du och bror med chefen, och ta det som sin uppgift att agera någon slags bandhund på arbetsplatsen. Andra fack kan vara lite ”småradikala” och ha en lätt ”förstående” attityd till yngre militanta jobbare. ”Dom mognar väl så småningom”, tänker dom. Men den stilen håller inte i längden när facket kläms mellan sköldarna. När dom tvingas ta ställning till exempelvis initiativ ”från golvet” mot driftsinskränkningar osv.

Jag menar ungefär så här: Visst kan man ”nå ganska långt” bara genom debatt och utbyte av erfarenheter, men om man med den här erfarenhetsgrundade tankemetoden skall komma fram till gemensamma teoretiska positioner, så krävs något mer, nämligen att verkligheten själv blir mera entydig.

Den här processen är knappast fullbordad ens när revolutionen är det. Just därför är det så befängt att idag utropa ett kommunistiskt program. Det går inte till på det viset, programmet skapas i kamp.

Måste man gå tillväga så pass omständigt? .Kan inte de ”intellektuella” grupper som redan har en teori för klasskampen och revolutionen tillföra denna direkt till arbetaravantgardet? Och för övrigt, är inte teori något betydligt djupare än enbart ”generaliserade erfarenheter”?

Jag sa förut att förhållandet mellan avantgardet och klassen är en dialektisk relation. Något liknande finns det naturligtvis mellan det proletära och det intellektuella avantgardet. Bägge tar intryck av och påverkar den andre.

Men samtidigt kan vi inte undgå att reflektera över ”vänsterns” uppenbara oförmåga att organisera militanta jobbare, dvs. sådana som faktiskt redan har en viss medvetenhet, inte alltid så liten förresten. Åtminstone om man jämför med ”vänsterns” relativa framgångar när det gällt att organisera folk från mellanskikten, t.ex. lärare och vissa grupper inom ”det sociala”.

Jag drar den slutsatsen att det är något i vänsterns själva struktur och arbetssätt som ganska väl svarar mot intelligentians behov, men inte mot arbetaravantgardets. Jag tänker då särskilt på det här med olika sätt att närma sig teori.

Visst finns det ”intellektuella arbetare”, eller ”proletära intellektuella”. Men dom är redan i inte så liten utsträckning uppknutna till ”vänstern” på det ena eller andra sättet, om dom inte rentav var ”vänster” innan dom blev arbetare. Det är inte dom jag är ute efter, dom har redan funnit vad dom sökt efter. Problemet utgörs av dom som uppenbarligen inte har hittat sin form.

Vilka är det som går i spetsen för ca 100 vilda strejker om året? Vilka är det som leder, organiserar och inspirerar? Bara SAF tror på myten om ”vänsterns” inskickade agitatorer. Klasskampen själv ger oss en klar fingervisning om att det finns ett avantgarde ”på golvet” som rimligtvis måste omfatta tusentals arbetare. Det är dom det gäller.

Förresten, angående det här med skilda tankemetoder. Vad vi menar är att intelligentian har en tankemetod, medan den stora majoritet av löntagare som inte tillhör intelligentian har en annan. Men det är intelligentians metod som i det här samhället upphöjts till den enda existerande, och det även inom ”vänstern”. Vi säger att det finns en väg, om än annorlunda, för arbetaravantgardet att nå fram till samma nödvändiga insikter som intelligentsian kan nå utifrån sin mera abstrakta kunskapsmetod. Kanske kan man tala om den ”proletära offentlighetens” princip. De som verkligen idiotförklarar arbetarklassen och dess avantgarde är dom som hävdar att allt teoretiskt tillägnande är möjligt uteslutande genom intelligentsians förmedling och på dess villkor.

Så till din fråga om ”teori” inte är ett starkare ord än blott detsamma som ”generaliserade erfarenheter”. Du kanske har rätt, men det finns inget annat någorlunda ”behändigt” ord för den här framställningen. Vad det handlar om är vissa nödvändiga och övergripande insikter, låt vara att dessa inte till 100% uppfyller de ”vetenskapliga” kriterierna på ”teori”.

Du har pratat en hel del om det proletära avantgardet. Men var kommer resten av arbeta klassen in i. det hela? Är det bara avantgardets förenhetligande som är intressant?

Vi menar att den självständiga kampen och organiseringen som helhet har en enormt medvetandehöjande och utvecklande funktion. Jag säger som helhet, det är alltså inte bara proletära avantgardegrupper det gäller.

”Självständig kamp och organisering” inbegriper ju som regel massan av arbetare. T.ex. majoriteten av arbetarna vid ett strejkande företag. På vilken grund sammanför du små avantgardegrupper under samma rubrik som massbaserade kamper och organiseringar?

Det är ju ett faktum att de ledande krafterna från en vild strejk eller något annan kampsituation ofta kommit varandra mycket nära under och efter strejken och i praktiken således blivit en liten avantgardegruppering, om än väldigt informell.

Det vore helt fel att påstå att de övriga arbetarna inte skulle ta några som helst intryck av en kamp de varit med om. Att delta i en vild strejk är otvivelaktligen en ganska omvälvande upplevelse som sätter djupa spår i medvetandet. Åtminstone här i landet, där man så direkt kommer i motsättning till den fackliga apparaten, och där privatiseringen gått så långt att den gemenskaps- och solidaritetskänsla som brukar utvecklas i kamp ofta upplevs som något av en ”fest” för människor som tidigare var och en gick hem till sitt. Men erfarenheter visar att i allmänhet bara en mindre grupp är intresserade av att gå vidare och att så: att säga bearbeta sina erfarenheter från kampen. Arbetare som inte låter det hela stanna vid ett ”positivt minne”. Det är ofta samma arbetare som varit drivande när det verkligen gällde. Det är den här sortens organiseringar, vilka ofta förblir lösliga, som borde bli lite mindre lösliga. Få en viss struktur. Inte bara sitta som ett gäng för sig i lunchrummet, utan organisera upp studier, både för sig själva och om möjligt för en större krets, agera kollektivt på fackmöten – ja, faktiskt – och gå ut med flygblad och/eller en fabrikstidning. Vid Stridsberg & Björk i Trollhättan körde den f.d. strejkkommittén där med ”årsmöten” varje år efter strejken, i alla fall några år framåt. Det är ju föralldel begränsat, men det är ju i alla fall något. Samtidigt går det inte att med konstlade medel för evigt hålla liv i en ”strejkande” om det inte händer något nytt på arbetsplatsen. Man kan inte snöa in på en vild strejk för en fem – tio år sedan. Man måste gå vidare, vidga perspektiven.

Du snackar om arbetsplatskommittéer som gamla avdankade strejkkommittéer. Du kan inte tänka dej den andra vägen, att arbetsplatskommittéer blir strejkkommittéer?

Inte så som du formulerar frågan. Vi menar att strejkkommittéer ska väljas på ett demokratiskt sätt, på öppna stormöten. En arbetsplatskommitté är det ingen som valt. Dom ska inte försöka mygla sig till ledningen för kampen i någon febrig iver att ”här ska inga kapitulanter få något inflytande över strejkledningen”. Det bästa en arbetsplatskommitté kan göra är att tjata, tjata och åter tjata om att strejkledningen ska väljas och vara avsättbar – det är den här principen som ska bankas in i folks medvetande. I Kiruna 69-70 valdes en strejkledning som sedan självsvåldigt handplockade in nytt folk utan att gå vägen över stormötets godkännande. Ett sådant agerande är ju helt fördärvligt.

Vilda strejker och självständig kamp … Det låter som det är i stort sett samma sak. Och självständig organisering – det är alltså arbetsplatskommittéer och strejkkommittéer? Är det rätt uppfattat?

Det hänger ju på kampnivån vilka former klassjälvständigheten tar sig. Men idag är det i grova drag riktigt. Det är klart att man kan tänka sig en massa varianter på olika organiseringar, men de är ju i så fall tankeexperiment och inte vad vi faktiskt sett, åtminstone inte annat än i undantagsfall. Huvudtendensen i den svenska klasskampen är den självständiga kampen, och huvudtendensen inom den självständiga kampen är de vilda strejkerna.

Ni verkar väldigt fixerade vid vilda strejker. Det låter lite grann som ett eko från strejkuppsvinget 69-71. Har det inte hänt något sen dess som motiverar er att vidga synfältet lite?

Om vi tänker oss tillbaka till det tidiga 70- talet, så var det ett väldigt hallå om vilda strejker. Fenomenet var (nästan) nytt och ”spännande” för massmediafolket. Dom fick en större publicitet än idag. Nästan alla ”vänstergrupper” skallade ”Vilda strejker lönar sej!” i kör. Sen fanns det ju en del som föredrog det lite tamare ”spontana strejker”, men dom menade i alla fall samma sak. ”Vänstern” av idag är fortfarande positiv till vilda strejker. Fattas bara annat. Men attityden är ändå annorlunda. Den vilda strejken ses inte längre som vapnet utan som en sorts ”nödlösning” därför att vi ”ännu” inte fått ett ”kämpande fack”. Kampen skall gudbevars föras upp på en ”högre” nivå. Hur pass ”hög” den är kan man alltid diskutera. Om man läser ”fackvänsterns” press så skulle man kunna tro att ett antal radikala motioner som i sedvanlig ordning blir nedröstade på nån fackförbundskongress är ett lika stort steg framåt som en energiskt genomförd och i det stora hela framgångsrik vild strejk. Det är ju rena skämtet.

Men att man har den inställningen beror ju väldigt mycket på att man ser dessa motioner och resolutioner etc som ingående i en mera långsiktig strategi. Det handlar, helt enkelt, om att bygga upp en klasskampslinje i facket. Om man ser till dom vilda strejkerna är dom ett mer eller mindre permanent fenomen. T o m under högkonjunkturens 1950-tal förekom vilda strejker. I England hör dom till vardagslivet. I USA är dom mycket vanligare än här, men samma arbetare som i ena stunden varit ute i vild strejk kan sen gå och rösta på Carter. Dom vilda strejkerna finns med i bilden som ett ständigt närvarande orosmoment för kapitalismen, ungefär som sjukfrånvaron, men de leder inte fram till något verkligt nytt. Reformismens makt är fortfarande obruten på de högre politiska nivåerna.

”Vänsterrörelsen” i slutet av 60-talet och början av 70-talet inskränkte sig väldigt mycket till att applådera de vilda strejkerna, den lokala kampen, i tron att den skulle framföda någon slags ”alternativ arbetarrörelse”, men därav blev intet. Idag har man på de flesta håll fattat att man måste ta upp kampen inom den bestående arbetarrörelsen och där formulera ett alternativ till den reformistiska politiken.

Egentligen handlar hela debatten om huruvida man ska prioritera det inom-fackliga arbetet eller ej om just detta: Hur skapar vänstern ett alternativ till reformismen? Inte ett ideologiskt eller teoretiskt alternativ, det finns redan, utan ett socialt, ”rikspolitiskt”.

I denna fråga har vi inte kommit att inta samma positioner som de leninistiska grupperna. Vi har följt den övriga vänsterns politiska utveckling. Vi har tagit del av dess argument. Att vi ändå inte gått samma väg beror inte på att vi slutat prenumerera på andra vänstertidningar, att den här utvecklingen gått oss spårlöst förbi.

Vår fortsatta vägran att acceptera en ”inom- facklig” linje beror istället på att vi hitintills inte stött på några tillräckligt hållfasta argument för en svängning.

Jag tycker mej skönja vissa tendenser inom dagens vänster till att så att säga rätt uppfatta lägets allvar – med krisen och hela skiten – men dra fel slutsatser därav. Ungefär så här: ”Nu är det inte ansvarslös lek längre, nu jävlar är det en sån här kris som vi förut bara snackade om, nu måste vi ta oss samman och åstadkomma något konstruktivt i den här situationen”.

Alltsammans blir som en tillnyktring från en ungdomlig flum-period. Ut med spontanismen, nu måste vi bli ”seriöst arbetande”!

Klart som fan att den tidiga vänstern var spontanistisk i långa stycken. åtminstone den studentvänster som FAM inte har några rötter i. Man visste föga eller intet om arbetarklassen, dom vilda strejkerna uppfattades som tecken på en högre medvetenhet inom arbetarklassen än vad som faktiskt fanns. Många trodde på fullt allvar att Revolutionen var en fråga om några futtiga år.

Det är väldigt intressant att jämföra FAM och FK. Ytligt sett förelåg inga avgrundslika skillnader fram till 1974. Åtminstone om man håller sig till synen på den svenska arbetarkampen. många gånger hade vi nog ganska svårt att motivera varför vi hade en egen organisation, varför vi inte gick med i FK och jobbade som en fraktion där (idag är det FK som har svårt att motivera varför man inte är en fraktion inom VPK). Jag tror att skälet till detta var att vi aldrig riktigt kunde utrota misstanken att FK:s entusiasm för den självständiga kampen, arbetarkommittéer etc var stundens barn. Deras politik byggde inte på någon långsiktig, strategisk värdering av vad som var väsentligt för klasskampen utan en taktisk, för att inte säga opportunistisk värdering av vad som för tillfället var mest gångbart.

De senaste åren har bekräftat att vi hade rätt i våra misstankar.

Den uppgörelse med ”spontanismen” som den övriga vänstern funnit så nödvändig har således aldrig varit aktuell för oss. När vi hyllade den självständiga arbetarkampen, agiterade för utom-parlamentariska metoder etc, berodde det inte på att detta ”låg i luften”, utan på att det var i linje med vår allmänna icke-leninistiska politik.

De verkliga spontanisterna är dessa individer som inte är i stånd att formulera några som helst strategiska utgångspunkter utan blott till en fullständigt principlös svanspolitik.

När det gäller den centrala punkten, att formulera ett alternativ till reformismen, måste man hålla följande i minnet:

SAP, LO, KF, ABF, HSB, Hyresgästföreningen, Folkets Hus, etc, etc, bildar en rörelse med en sådan samhällstyngd att dom som försöker jobba för en förändring av det här samhället utanför ”rörelsen” ofta känner det som om man befinner sig i ett socialt vakuum. Därav SAPs förmåga att hålla kvar väldigt många människor inom sina led som i grund och botten inte kan betecknas som socialdemokrater.

Det finns en ”radikal” falang inom SAP, t ex SSU-Offensiv. Dom utgår ifrån den i sak riktiga iakttagelsen att det inte finns något utanför SAP, eller snarare, att det som finns är väldigt, väldigt svagt utvecklat.

Så har vi dom som gör en praktisk boskillnad mellan det ”politiska” och det ”fackliga”, som inte delar SSU-Offensivs helhetsperspektiv på det reformistiska blocket. Dit hör vår ”fackvänster”. Dessa grupper och partier menar att det inte finns något att utveckla utanför ”klassorganisationerna”, varmed främst avses fackföreningarna, ibland också andra reformistiska ”intresseorganisationer”.

De som envisas att försöka verka utanför ”klassorganisationerna” anses befinna sig på en ”ökenvandring i avskildhet från klassen”. Men vid själva partiet, hjärnan i hela konstruktionen, gör man halt. Att verka utanför SAP är alltså inte någon ”ökenvandring”. Hur det nu går ihop.

Vi för vår del tycker, inte oväntat kanske, att dom som har en klarast uppfattning om det reformistiska blockets karaktär är de s k radikalerna inom SAP. Det är deras slutsatser vi vänder oss emot.

Den åtskillnad mellan ”politiskt” och ”fackligt” som VPK, KAF, SKP etc laborerar med vänder upp och ned på hela skiten och utnämner hönan till ägg och ägget till höna. Arbetarrörelsens ”förflackning”, dess ”byråkratisering”, dess ”svikande av ursprungliga ideal” osv, osv, allt detta tillskrivs framför allt SAP:s fördärvliga inflytande. Men då måste man ju också fråga sig hur det kan komma sig att SAP har fått en sådan position. Jag anser att det bara kan förklaras med att socialdemokratin är en ideologisk sammanfattning av en praktisk politik. Kort och gott: ”klassorganisationernas” verksamhet är hönan och sosseideologin ägget, inte tvärtom. I alla fall om man ser det i stora drag.

Därför menar vi att separationen mellan det ”fackliga” och det ”politiska” är grundfalsk, och att ett alternativ till reformismen måste uppstå utanför ”rörelsen”.

När vi snackar om ett alternativ till SAP måste vi samtidigt relatera det till vår målsättning. Ingenting hindrar en naturligtvis ifrån att snickra ihop hur många ”alternativ” som helst. Men om målsättningen är ett socialistiskt samhälle, och utgångspunkten är att socialismen endast kan nås via en klasskampsprocess som slutligen leder fram till en revolution, då finns det inget annat alternativ än en självständig klassrörelse.

Och var har vi denna goda cigarr?

Idag existerar något som kan liknas vid en självständig klassrörelse bara som ansatser. i skissartad form. Dels i skepnad av de vilda strejkerna, dels som exempelvis självständig, ”utomparlamentarisk” bostadskamp och miljökamp. Samtidigt är samordningen mellan dessa spridda ansatser väldigt svag, för att inte säga obefintlig. Ideologiskt saknar den ett enhetligt medvetande.

När vi arbetar för denna självständiga klassrörelse så beror det inte på att vi är okunniga om hur pass svag den är. Vi är varken svärmare eller idioter. Men vi har en väldigt fast rotad idé om att det råder ett sammanhang i mål och medel, att vissa handlingar leder till vissa resultat, vissa effekter, detta t o m oberoende av med vilket medvetande man utför dessa handlingar.

Idag snackas det hit och dit om att ”utnyttja motsättningarna inom arbetarrörelsen”. Man har upptäckt en del sprickbildningar här och var, främst mellan radikaler, typ SSU-Offensiv, mera militant fackligt aktiva sossar etc å ena sidan, och ”pamparna”, ”gråsossarna” å den andra.

Det kan tyckas väldigt enkelt att vifta undan dessa idéer med att blott förringa omfattningen av dessa sprickbildningar. Men eftersom taktiken bygger på förutsättningen att det är möjligt att successivt öka dessa motsättningar är det argumentet ganska klent. En verklig kritik ligger snarare däri att resonemanget bygger på felaktiga premisser, att taktiken är ”felkonstruerad”.

För som vi ser det, som materialister i marxistisk mening, så räcker det inte med att bara prata om ett tänkt alternativ, när man försöker dra över ”arbetarrörelsens” mera ”progressiva” krafter på sin sida.

Å ena sidan finns den verkliga ”rörelsen”, en högst konkret, materiell koloss som genomsyrar snart sagt hela det svenska samhällslivet, med sina traditionella metoder och arbetssätt, med sin obestridliga existens.

Mot detta försöker då några ställa ett annorlunda, ”bättre” sätt att arbeta och verka som bara existerar som motioner, resolutioner och snack. Det är för luftigt alltsammans, om än ”sympatiskt”.

Jag menar att så länge det inte existerar ett väldigt konkret och påtagligt alternativ i sinnevärlden, en utbredd anti-kapitalistisk samhällsrörelse gentemot vilken varje fackligt aktiv, varje grundorganisation tvingas ta ställning – tvingas därför att den inte går att förneka – så länge kommer vi aldrig att få bevittna de ”progressiva” krafternas uttåg ur ”rörelsen”.

Alltså: Den enda vägen att vidga och utnyttja motsättningarna inom det reformistiska blocket går över ett stärkande av den självständiga klassrörelsen.

Det är ju väldigt lätt att kläcka ur sig. Om det fanns en sådan ”självständig klassrörelse” skulle säkert vänsterns strategi se lite annorlunda ut. Men vad deras praktik syftar till är ju att få något att hända.

Låt mej förklara!

På samma sätt som reformismen har väldigt djupa materiella rötter i samhället och ytterst hämtar sin styrka ur kapitalismens ekonomiska utveckling, på samma sätt kan en självständig klassrörelse aldrig vinna terräng annat än i takt med att kapitalismen och dess politiska institutioner får allt svårare att tillgodose t o m de mest elementära och kortsiktiga krav arbetarklassens ställer.

Enligt vår bedömning lever vi idag i en brytningstid. som karaktäriseras av att reformismen alltmer tappar sitt materiella fotfäste. Tomheten i SAP:s ”krisprogram” är en bra illustration.

Det är naturligtvis fruktansvärt långt kvar tills man kan tala om en ”ny arbetarrörelse” (som FK utropade redan 1972)

Men förutsättningarna för en revolutionär politik börjar så smått att uppfyllas på den samhälleliga nivån. Ironiskt nog är den ”spontanistiska” politik som ”vänstern” idag tagit avstånd ifrån mera välgrundad 1978 än 1968. Eftertänksamma röster börjar höras:

”Den svenska vänstern, som kämpat hårt för att göra upp med det sena sextiotalets spontanism, har möjligen hivat ut barnet med badvattnet” (citerat ur Teori och Klasskamp nr 2).

Så till din karaktäristik av de vilda strejkerna, som en faktor ”under” eller ”vid sidan av” den politiska nivån i samhället.

Under högkonjunkturen fungerar de vilda strejkerna nästan som en del av systemet. De gör arbetarna förtrogna med strejkvapnet, med en tradition av att gå utanför de fackliga ramarna. men de utgör inget allvarligt hot mot kapitalismen (även om en vild strejk är ett huvudbry för den enskilde arbetsköpare som blir ”drabbad”).

Den fantastiska ekonomiska utveckling som vi kunnat bevittna under efterkrigstiden kan inte enbart förklaras med en intensifierad utarmning av de neokoloniala länderna, eller med återuppbyggnaden efter kriget. Framförallt måste man se den som ett resultat av att kapitalismen funnit ekonomiska mekanismer att öka den inre marknaden, i själva i-länderna. ”Köpkraften”, inklusive arbetarklassens, har ständigt stigit fram till ungefär mitten av 70-talet. Högre löner har lett till högra konsumtion, som lett till högre produktion, som lett till högre lönsamhet, som lett till högre löner, etc.

Som regel är det facket som har ”effektuerat” dessa lönehöjningar. Men ibland har, av varierande orsaker, arbetarna tvingats göra det själva via den vilda strejken. Men i bägge fallen gäller att löneökningarna ingått i en kapitalistisk ”tillväxtspiral”. Det är självklart att vilda strejker under sådana förhållanden inte tjänar som avstamp för en politisk kamp om samhällsmakten.

Läget blir annorlunda när ”tillväxtspiralen” bryts. När kapitalismen börjar närma sig sina egna gränser (Hela frågan om varför så sker, varför inte kapitalismen kan fortsätta expandera i evigheters evighet, är alldeles för omfattande för att ta upp här och ligger delvis utanför resonemanget). Det första resultatet av en lågkonjunktur brukar bli en avmattning av strejkaktiviteten. Vilket kan förefalla underligt, eftersom man kan tycka att arbetarna då borde ha så mycket större skäl att strejka. Men förklaringen är mycket enkel: Arbetsköparnas motstånd har hårdnat betydligt, samtidigt som krisens verkningar för löntagarna ännu inte hunnit bli tillräckligt kännbara. Men om krisen inte tillräckligt snabbt blir hävd kommer ett nytt fenomen att dyka upp: ”lågkonjunkturstrejken”, desperata arbetares svar på en allt mer outhärdlig situation.

Det är hår det börjar bli verkligt intressant. När den kapitalistiska ekonomin ”kräver” en standardsänkning, och arbetarna vägrar att ta den, då blir med nödvändighet deras kamp en samhällsfråga = en politisk fråga.

Om deras kamp är tillräckligt envis och styvnackad, så att arbetsköparna inte själv klarar av att bryta deras motstånd, då kommer man förr eller senare till en punkt då staten inte längre kan förbli overksam. Den kan ingripa med anti-strejklagar, kravallpolis eller med att ”rädda sysselsättningen” genom t ex kreditgarantier. Hur staten än väljer att agera, ”hårt” eller ”mjukt”, så bidrar den i bägge fallen till att sprida föreställningen att varje kamp har en politisk dimension. Slutsatsen blir: ”Detta är inte bara en affär mellan oss och företaget, det är ett samhälleligt problem som måste lösas i ett samhälleligt sammanhang.”

Därför, menar jag, har du fel i din allmänna karaktäristik av de vilda strejkerna. De får helt olika innebörd beroende på i vilket läge kapitalismen befinner sig. Och det är egentligen först nu som det finns några större förutsättningar för en politisering av den självständiga kampen.

Nåväl, jag är ändå inte övertygad. Det är naturligtvis fullständigt riktigt att varje arbetarkamp får en helt annan politisk innebörd idag än under högkonjunkturens glansdagar. men på det stora hela så drar du för stora växlar på den självständiga kampen. Jag menar helt enkelt att vilda strejker bryter inte ut varje dag, men konflikter på t ex fackmöten uppstår nästan jämt.

Vad man realistiskt kan räkna med i dagens läge är aktiviteter på fackmöten, studiecirklar, rådslagsgrupper och liknande. Man kan inte nonchalera sådana möjligheter att påverka många arbetare i avvaktan på ett läge då det blivit mera skjuts på den öppna arbetarkampen.

I viss mån är det väl riktigt som du säger. Bortsett från att ”vi drar för stora växlar” på den självständiga kampen. En kommunistisk organisation måste väl ändå kunna göra någon slags kvalitativ bedömning mellan olika fenomen och tendenser inom arbetarklassen. Att de tendenser som är verkligt betydelsefulla ur ett längre perspektiv samtidigt är de minst utbredda är ju alls inget att förvåna sig över. Så brukar det ju vara för jämnan, utom när en revolution står för dörren.

Om man är kommunist av det ingripande slaget, dvs en som inte nöjer sig med att vänta ut revolutionen, utan vill se förändringar idag, då söker man få med sig sina arbetskamrater i förändringens vind. Det kan gälla arbetstider, miljö, löner eller vad som helst. Man försöker skapa opinion för kravet. Man agerar inte som nån jävla Fantomen.

För att skapa opinion behöver man vissa kanaler. Själva ordet låter kanske knasigt, men jag skulle vilja snacka om vissa ”gräsrotskanaler”: omklädningsrummet, fikarummet, lunchmatsalen, industribussen och vanligtvis också själva arbetet. Dessa ”gräsrotskanaler” är fullständigt självklara, oberoende av vad man söker bilda opinion kring. Den som inte börjar på den nivån kan hålla sig borta från fackmötena också.

Ty faktum är att fackliga basaktiviteter som t ex fackmöten står för kanske mindre än 1% av den samlade mängden samtal, umgänge och åsiktsutbyte som äger rum på en arbetsplats. Räknat i timmar per år och arbetare.

Men fackliga sammanhang och sammankomster har en fördel gentemot ”gräsrotskanalerna”: Man går inte dit för att snacka fotboll, bilar, tips, TV-program etc, utan om det som har att göra med arbetsplatsen och dess problem. I alla fall officiellt.

Alltså vore det dumt att försumma de fackliga kanalerna i sina försök att bilda opinion.

Dessutom tillkommer en sak: Inte sällan möts man av kommentarer som ”Har ni inte vänt er till facket om det här?”, ”Vad säger fackgubbarna om detta?” eller ”Det där borde ni snacka med facket om!”

Innan man drar igång en riktigt stor apparat kring något krav, skall man först pejla in vad fackets representanter tycker och tänker. Man kan t ex suga tag i närmaste kontaktman eller skyddsombud för en pratstund. Är han/hon svävande kan man gå vidare till klubbstyrelsen. Lägg noga på minnet vilket svar du får. Det kommer antagligen att tragglas fram och tillbaka vad som egentligen sas och inte sas.

Om man inte pejlat in fackets positioner i frågan blir man lätt beskylld för att slå in öppna dörrar, eller i alla fall för att ha slagit in dom utan att först ha känt på handtaget. Om vi fortsätter liknelsen: Folk som gillar att slå in dörrar för handlingens egen skull brukar ha svårt att vinna förtroende i de proletära leden.

Det finns förvisso arbetsplatser där facket är så utskämt att man gör sig till en suspekt figur om man överhuvudtaget tar upp en diskussion med det. Men det vanliga är inte fientlighet utan likgiltighet med ett stänk av sympati. Här får man faktiskt tillåta sig en rangordning mellan två övergripande målsättningar.

Det är naturligtvis en övergripande målsättning att bekämpa diverse fackliga illusioner I synnerhet den att facket duger som vapen i den öppna kampen.

En annan övergripande målsättning är att det kämpas, att klassen över huvudtaget sätter sig i rörelse.

Ingen kan mobilisera för ett krav blott utifrån hur man skulle vilja att en sådan mobilisering skall ske. I så fall vore politiken väldigt enkel.

Dessutom: illusioner om fackets kampduglighet kommer att fortleva så länge dom inte vederläggs i praktiken, dvs så länge öppen arbetarkamp lyser med sin frånvaro på en arbetsplats.

Det finns vissa grupper vars puritanska renlärighet föranlett det elaka omdömet att de ”stöder arbetarkampen överallt utom där den förekommer”. Det är grupper som inte kunnat skilja mellan strategi och taktik, utan ställer orimliga krav på arbetarnas medvetenhet för att de överhuvudtaget ska stödja deras kamp. FAM tillhör inte den kategorin. Vi tror nämligen ganska mycket på de medvetandehöjande effekter som ligger inbyggda i kampens egen dynamik.

Om den subjektiva uppknytningen till facket är så pass stor på en arbetsplats att man i mycket hög utsträckning måste gå vägen över facket när man söker mobilisera för ett krav, så är det naturligtvis ett villkor man får acceptera om man alls vill få någon mobilisering till stånd.

Jag tycker att ditt resonemang här inte skiljer sig nämnvärt från vad hela ”fackvänstern” brukar säga. Nämligen att om man inte går in för den ”inomfackliga” linjen så kan man inte få till stånd någon kamprörelse överhuvudtaget på arbetsplatserna i det har landet. Jag fattar inte riktigt vari skillnaden består.

Jag sade förut att ”vänstern” borde ha lite mera finess, inte bara blåsa på åt det ena eller det andra hållet. FAM anklagas ibland för att vara alltför principfasta, för lite av taktiker, men enligt mina och andra FAM-ares erfarenheter verkar ”fackvänstern” vara fullständigt oförmögna till ett flexibelt, taktiskt agerande. När de fackliga resolutionerna ska omsättas på verkstadsgolvet, vill säga. Man bara spikar en ”generallinje” och sen kör man med raka rör och öppna spjäll.

För det första har man gjort en generell bedömning av vilka attityder den svenska arbetarklassen har till facket som är klart felaktig. Vi hävdar att sympatierna är mattare och likgiltigheten mera utbredd än vad man kan få intrycket av om man bara har ”fackvänsterns” press som informationskälla.

För det andra har man utifrån denna (redan i sina förutsättningar felaktiga) generella bild utformat en facklig politik som förväntas ha samma giltighet överallt och när som helst. Dubbelt fel, alltså.

På vad grundar du påståendet att ”fackvänsterns” bild av attityderna till facket är felaktig?

En väldigt fin mätare är den statistik som faktiskt går att plocka fram på närvarofrekvensen för fackliga sammankomster. Så gjorde t ex KFml(r) en undersökning för några år sedan genom sina celler som gav ett visst eko i pressen, även utanför Proletären. Om jag inte missminner mig pendlade besöksfrekvensen mellan 1 och 47%, men den senare siffran var ett klart undantagsfall. Vanligen låg den omkring 5%. När jag själv jobbade på Götaverken bevistade jag praktiskt taget varje fackmöte i flera år, men inte på något av dom överskred antalet mötesdeltagare antalet personer med fackliga uppdrag på Götaverken. Detta trots att det särskilt det sista året var ett jävla liv på varenda fackmöte om meritvärdering, representantskap och driftinskränkningar.

En annan mätare på att ”fackvänstern” gjorts sig en felaktig bild är inte av det statistiska slaget, men ändå väldigt belysande. Jag vet inte hur många gånger jag sett dessa unga rosenkindade entusiaster från KAF, FK, VPK, SKP etc fnatta runt bland sina arbetskompisar med ett ständigt, ständigt tjat: ”Nu måste ni ställa upp gubbar. Nu på tisdag är det viktiga frågor. Ni kan inte sitta hemma och glo på TV. För fan gubbar, vi har det fack vi gjort oss förtjänta av…” osv, osv.

Det måste vara något grundläggande fel med en strategi när den politiska verksamheten måste börja med att uppfylla strategins grundläggande förutsättning. Eller, med enklare ord: När man först bestämmer sig för en ”inom-facklig” politik med motiveringen att facket har en så och så stark ställning bland arbetarna, att de krav arbetarna känner för ventileras inom facket, osv, osv, varpå man sedan tvingas ligga i som en skållad råtta för att åstadkomma den här varma och djuphjärtade känslan för Facket med stort F som man förutsatt redan var för handen.

Detta fenomen, menar jag, är en fingervisning om att ”fackvänstern” skapat sig en felaktig generell bild av attityderna till facket., Det är ingen anpassning till arbetarklassens medvetandenivå. Det är ett underskridande av densamma.

Okay, jag menar inte att arbetarklassen ”avslöjat facket” i någon djupare, marxistisk mening. Men låt oss återknyta till dessa ”fackvänsterister” som går runt och försöker få iväg gubbarna på fackmötena. Varenda gång möts de av samma undanflykter, samma skuldmedvetna leenden, samma vaga invändningar att det inte blir någon förändring ändå. En stund senare är sossarnas inpiskare på plats, fast för att värva folk för ”sossefraktionens” sak, men tongångarna är märkvärdigt lika och de skuldmedvetna leendena likaså.

Var kommer den här inaktiviteten ifrån? TV? Bingo? Jag tror inte ett ögonblick på den förklaringen. De flesta människor, arbetarklassen inget undantag, har i alla tider varit väldigt snara att ta i bruk de omedelbara medel som stått till förfogande för att uppnå förbättringar i sin konkreta livssituation. På en eller annan medvetandenivå (vanligtvis ”lägre”) har arbetarklassen fattat att facket i allt mindre utsträckning är ett medel som verkligen ”står till förfogande”. Att det är långtifrån en oomtvistad sanning att ”man har det fack man förtjänar”. Facket är sannerligen inte pastor Janssons påse som man kan fylla med vilket jävla innehåll som helst.

Det skulle aldrig falla oss FAM-are in att underblåsa folks dåliga samvete för en inaktivitet som dom inte riktigt kan motivera ens för sig själva, men som när allt kommer omkring är väldigt välgrundad.

Det hade ändå kunnat vara någon poäng med den här politiken om det stod klart att det rörde sig om en visserligen svag, men tilltagande tendens man grundade sig på. Om det var dom gamla gubbarna, med fem år kvar till pension, som gav fan i facket, medan dom unga jobbarna var väldigt på bettet. Fast alla vet att det är precis tvärtom. Ju lägre ner i åldrarna man kommer, desto lägre fackligt intresse. Samtidigt är det obestridligt att yngre arbetare varit väldigt framåt i många konkreta kampsituationer, vilda strejker och liknande.

Kanske är det så att den här strategin utarbetats, inte så mycket med syftet att attrahera arbetarklassen i stort, utan vissa grupper som man betraktar som avantgardet inom klassen. Med vilka man främst identifierar de fackligt aktiva. Det går väldigt bra att göra sådana logiska felslut om man har suttit som redaktör för en vänstertidning i tio år utan att ha sett en arbetsplats från insidan, än mindre upplevt en konkret kampsituation. Väldigt många iakttagelser och erfarenheter tyder på att det inte är samma människor som är aktiva i kampen som i det fackliga vardagsarbetet. Att det i öppna kampsituationer brukar framträda individer som förgrundsgestalter och drivande krafter, som när ”friden” härskar på arbetsplatsen för en ganska anonym existens. Inte så sällan folk som under ett tidigare skede varit fackligt aktiva men lagt av.

Jag menar att ”fackvänstern” blandar samman två fenomen, å ena sidan den fackliga kadern och å den andra ett slags ”kampavantgarde”. Om man ser klasskampen som utvecklingens drivfjäder torde det väl inte råda något tvivel om vilken grupp som är intressantast.

Men om nu ”fackvänstern” gjort sig en så fullständigt värdelös bild av stämningsläget inom den svenska arbetarklassen hur kan det då komna sig att den faktiskt kunnat inregistrera vissa framgångar med den har politiken? Vad har du t ex fler kommentar till den Fackliga Oppositionens verksamhet på Volvo? Har den varit ett totalt misstyckande?

En dålig politik kan vara mer eller mindre dålig. Helt värdelös i vissa lägen och bara allmänt dålig i andra. ”Fackvänstern” tycker förstås att exempelvis KPml(r)s politik är kass. Men jag tror inte att dom är så dumma att dom förnekar att ”errarna” åtminstone i vissa situationer gjort bra insatser. Det hindrar dom naturligtvis inte från att anse sin politik som överlag bättre än KPml(r)s.

När vi i FAM kritiserar både ”fackvänstern” och ”errarna” så är det inte därför att vi anser att dom andra aldrig någonsin lyckats göra en bra insats. Utan för att vi anser att vår politik är bättre.

Argumentet att den eller de organisationer som lyckats rekrytera flest anhängare därmed bevisat att dom har den bästa politiken faller på sin egen orimlighet. I så fall skulle KPml(r) ha en jävligt bra politik i Göteborg men en helt värdelös i Stockholm, FAM skulle ha ”rätt” i Jönköping men ”fel” i Örebro, etc. Klasskampen har helt enkelt inte nått sådana nivåer i det här landet att den kan leda till sådana organisatoriska effekter.

Sen har vi naturligtvis problemet med vad som är en ”bra insats”. Den frågan besvaras ju olika av olika organisationer och därmed saknas en allmängiltig värderingsgrund. Vissa element kan naturligtvis dras fram: Aktivering och politisering av arbetarmassorna, att sossarna och deras handgångna i facket tvingas se sin hegemoni hotad från ”vänster”, etc. Men så mycket mer blir det inte. Om den Fackliga Oppositionen på Volvo bidragit till att stärka KAFs och ApKs positioner därstädes så kan det naturligtvis ses som en ”bra insats”, ”en framgång” – dvs en framgång för KAF och ApK och den politik de står för. Men vi har av naturliga skäl svårt att se detta som en framgång för vare sig arbetarkampen eller kampen för socialismen.

Vad det speciella exemplet Volvo beträffar, så finns det ingenting däri som vederlägger vår allmänna kritik av ”fackvänsterismen”. Lika lite som vi är beredda att ta vår allmänna utomparlamentarism under omprövning därför att VpK fått så och så många människors stöd i valen till riksdagen. Utgångspunkten för formuleringen av en revolutionär politik kan aldrig vara någon annan än denna: Vilka vägar, vilken strategi, vilka metoder leder fram mot socialismen och vilka gör det inte? Man måste vara beredd att ta konsekvenserna av hur man besvarar den frågan.

Vad du fortfarande inte motiverat är ditt påstående att ”fackvänstern” skulle ha en osmidig och stelbent taktik. Och hur yttrar sig då FAMs ”smidighet”?

Det är en utbredd missuppfattning att vår politik definieras utifrån facket, fast på att omvänt, negativt sätt. I likhet med KPml(r). Men det är inte riktigt. Vår politik är inte en enkel omkastning av ”fackvänsterns” praktik.

Vår generallinje är att utveckla arbetarklassens medvetenhet, kampvilja och självtillit.

Vi försöker inte lägga upp vår insats i en kampsituation med det enda målet för ögonen att vi skall ”avslöja facket” och misskreditera klubbstyrelsen. Inte heller med det enda målet att tilltron till den inom-fackliga kampens välsignelser skall stärkas. Vår målsättning är mycket mera allmän och övergripande. Synen på facket är ju till syvende och sist bara en bit i begreppet ”medvetenhet”. Det viktigaste är att klassidentifikationen och tilltron till den egna förmågan stärks hos de inblandade arbetarna. Ett ”avslöjande av fackets ruttenhet” som ackompanjeras av en okritisk och svärmisk beundran för en speciell politisk organisation har mycket lite att göra med medvetenhet i någon djupare bemärkelse.

Det är ur detta förhållande, fixeringen vid facket (antingen negativ eller positiv), som smidigheten hos både (r) och ”fackvänstern” stammar. Skulle jag försöka exemplifiera på vad sätt FAM har en mycket meta flexibel taktik så kanske det vore lika bra att göra det på en mycket konkret nivå:

Låt oss säga att du jobbar på en industri där du visat framfötterna i frågor som gäller arbetarskyddet. Fackgubbarna har fått ögonen på dig, och eftersom dom har permanenta problem med nyrekryteringen så frågar dom inte så mycket efter dina politiska åsikter. Antingen är dom så inskränkta att dom inte begriper vilken farlig ”röding” du är, eller också så skiter dom i det och betraktar det som ett övergående stadium.

Alltnog, dom vill ha dig till skyddsombud. I och för sig är det årsmötet som fattar det formella beslutet, men om den sittande klubbstyrelsen nominerar dig så kan du nästan säkert räkna med att bli vald.

Om du ansluter dej till en strategi som går ut på att utveckla en facklig vänsteropposition som ska tjäna som dynamitgubben för tändhatten, alias Det Kommunistiska Partiet, då ska du inte tveka ett ögonblick. Då ska du givetvis försöka ”ta” vilken facklig post som helst, under vilka omständigheter som helst, ju ”högre” dess bättre.

Om du däremot har som målsättning att utveckla arbetarklassens medvetenhet, så krävs det visserligen fan så mycket mer av dig vad gäller självständig tanke- och analysförmåga, men samtidigt har du kommit närmare det som kan gälla för väsentligheter i sammanhanget.

Då tvingas du tänka över och ta i beaktande en hel uppsjö av olika aspekter och ”vinklingar” på detta med att bli skyddsombud. Både sådana som talar för och sådana som talar mot. Dom måste du försöka väga samman och relatera till attityderna och stämningsläget på din egen arbetsplats, i ditt eget arbetslag.

Låt mig dra igenom dom viktigaste skälen för och emot:

a) Om du säger nej kan det få den effekten att du framstår som en skitsnackare i största allmänhet. Dvs som en som bara gnyr över sakernas tillstånd, men som inte är beredd att ta ansvar för sina åsikter genom att jobba för att förändra. Du vill säga att du inte kan ”ta ansvar” i en form som redan definierats av andra och som du inte är nöjd med (dvs facket). Men läget är nu engång sådant att dina arbetskamrater inte skulle begripa ett sådant resonemang och antagligen bara tolka det som ett svepskäl.

b) Om du säger nej, kan det innebära att du försummar att skaffa dig många viktiga kunskaper och erfarenheter av fackligt arbete, som du skulle kunna ha god nytta av även långt efter det att du upphört att vara skyddsombud.

c) Om du säger nej, slutligen, och någon slö och eftergiven gråsosse tar uppdraget istället, så kan det få den effekten att det faktiska arbetarskyddet försämras för både dig själv och dina arbetskamrater. Dessutom klingar det lite ihåligt när du sedan klagar över det här skyddsombudets usla insatser, när alla vet att du själv nekat till att ställa upp.

Detta var de viktigaste skälen för att ställa upp. Så till skälen emot:

a) Ibland kan det hända att man ”bärs fram på en våg av missnöje”. Om så är fallet, kan det hända att ”vågen” sjunker tillbaka lika fort som den kom, sedan arbetskamraterna väl lyckats installera dig som nytt skyddsombud. ”Nu ska det väl bli lite ordning med skyddet”, tänker dom.

Ur detta emanerar två effekter, vilket gör att man egentligen borde se den här punkten som två: Den ena effekten är att dina jobbarkompisar kan komma att knyta helt orimliga förhoppningar till din förmåga att uträtta något som skyddsombud. Dom tror att du ska fixa allt, som om allting hängde på din uppriktiga vilja och ambition. Dom inser inte riktigt hur begränsad av regler och paragrafer man trots allt är som skyddsombud. Sedan, när du inte kunnat göra så mycket som du velat och som dom andra förväntat sig, så slår detta tillbaka mot dig själv. ”Snacka kunde han…”

Den andra effekten är att deras egen aktivitet avtar. Dom är inte längre själva lika mycket på bettet i skyddsfrågorna som förut, i tron att du ska fixa allt som någon slags Fantomen. I detta fallet har man ju faktiskt bidragit till en utveckling som är rakt motsatt den målsättning man ställt upp, dvs verka medvetandehöjande. Åtminstone om man bakar in begrepp som ”självaktivitet” och självtillit i begreppet medvetenhet, och det anser jag att man måste göra.

b) Om du säger ja, kan det få till följd att ditt uppdrag tar så mycket tid i anspråk att du tvingas försumma någon annan verksamhet vars politiska ”nytta” är betydligt större. Ta t ex den situationen att du hemma i kvarteret har en väldigt fin kontakt med ett gäng arbetslösa ungdomar, som så smått håller på att resa sig ur passivitet och drogmissbruk, delvis med din hjälp. (Enligt min bedömning har många ”errare” gjort enorma insatser på den punkten i Göteborgs förstäder.) Men sedan du ”tagit” din post så hinner du inte ägna dem så mycket tid och intresse som du borde. I alla fall om det ska bli någon reda med ditt skyddsarbete.

c) Jag nämnde förut att det existerar arbetsplatser/avdelningar/arbetslag där det finns en inpyrd misstänksamhet mot facket och fackligt aktiva. Jag är inte ute efter att övervärdera deras antal och betydelse. Men en sak står klar: hamnar man på ett dylikt ställe ska man passa sig jäktigt noga innan man accepterar ett fackligt uppdrag. Allt vettigt man att säga sina arbetskamrater kommer i detta läge att tvingas tränga igenom en barriär, ett visst motstånd. Det förutsättningslösa meningsutbytet lyser med sin frånvaro. Och detta motverkar givetvis din målsättning att verka effektivt i medvetandehöjande riktning.

Det går säkert att komma med fler argument, både för och emot. Men jag tror jag har nämnt de viktigaste. Men det väsentliga, som måste strykas under med flera tjocka streck, det är att denna avvägning mellan ”för” och emot” inte kan göras allmänt, en gång för alla, för alla arbetsplatser och alla situationer. I så fall vore praktisk arbetsplatspolitik skitenkel – det räcker med att kolla i facit. Du måste ta alla aspekter på problemet och sätta in dom i ett konkret sammanhang sätta dom i relation till den plats i produktionen där du är verksam. Det kan inte ditt Parti göra åt dig – som leninisterna tror. Det måste du göra själv, därför att du är den ende som har ”inside-information”, som kan få ett grepp om vilka tendenser och attityder som är rådande på ditt jobb. Enda undantaget är där du tillsammans med ett flertal meningsfränder utgör en cell på din arbetsplats. I det läget är det cellen som är ”suverän”, annars ingen annan än du själv. Men självklart gäller i bägge fallen att ”suveräniteten” är underkastad den politiska strategi som tar sin utgångspunkt i den självständiga kampen och organiseringen. Med andra ord en revolutionär kommunistisk politik.

”Fackvänsteristen” gör inga sådana här bedömningar och avvägningar. De negativa aspekterna existerar inte för honom. Möjligtvis som ”problem”, irriterande grus i maskineriet, men inte som argument. Såvida han inte är intelligentare än sitt partiprogram, kommer han att försumma de arbetslösa ungdomarna i sitt kvarter. Att arbetskamraternas aktivitet i skyddsfrågorna avtar kommer han att betrakta som oundvikligt och på det hela taget naturligt, det väsentliga är ju att demonstrera ett ”riktigt ledarskap”. Fan vet för övrigt vilka tvivelaktiga former tygellös självaktivitet kan ta sig. Påståendet att han inte skulle kunna leva upp till arbetskamraternas förväntningar kan helt enkelt inte vara korrekt, eftersom De Heliga Skrifterna lär oss att ”varje tvångströja kan töjas om det finns ett riktigt ledarskap”. Alltså även den tvångströja som skyddsombudsrollen kan innebära. Och skulle hans kamrater betrakta honom som en ”klättermus” för att han är fackligt aktiv, så är det bara ett exempel på en beklagligt låg medvetenhet på den berörda arbetsplatsen. Som endast kan tas som en utmaning att intensifiera sin agitation för ett ”kämpande och demokratiskt fack”.

Förresten angående det sistnämnda: Vad ”fackvänstern” inte vill fatta, är att ”pudelns kärna” i klasskampen inte är existensen av ett ”kämpande fack” utan av kämpande arbetare. Det är bristen på tillräckligt många sådana som är problemet. Vad KPml(r) inte hajat, det är att det största hindret för klasskampens utveckling inte utgörs av det ”klassamarbetande facket” utan av det faktum att det faktiskt förekommer en massa klassamarbetstänkande bland svenska arbetare.

Finns det en chans för Proletären att vinkla någonting till att ”facket har förrått arbetarna”, så gör man det. Finns det en chans för Internationalen att påta in något uppbyggligt om facket i en rubrik, så gör man det, Även om det sen bara nämns i förbigående i själva artikeln.

En så förbannat central fråga som både ”fackvänstern” och KPml(r) vill göra facket till är det inte.

Jag tror det finns anledning till återhållsamhet med dessa ständiga hänvisningar till facket, annars vete fåglarna om inte folk snart spyr på själva ordet. Så låt oss nån gång lämna detta uttröskade ämne.

Som du vill. Vi kan ju t ex övergå till att granska FAMs inställning till den rådande krisen i Sverige – vad ni anvisar för medel för arbetarklassen att bekämpa den. Som jag ser det,, liknar FAMs ”.råd till arbetarklasen” mest bara ”mera kamp”.

Det är en grov förenkling, men den innehåller ett korn av sanning. Tillspetsat uttryckt: Bästa sättet att bekämpa krisen är att verkligen kämpa. Jag vill hävda att vi ännu inte nått dithän att det uppfattas som en självklarhet – varken bland arbetarna eller dom grupper som säger sig företräda dom – att det är kampens väg som är svaret på krisen.

Man kan generellt tala om två huvudlinjer i den svenska arbetarklassen: en klassamarbetslinje och en klasskampslinje. Det är förstås inget nytt, så har det alltid varit. Men jag vill poängtera särskilt två saker:

För det första. Klassamarbetstänkande kan inte bara avfärdas som villfarelser, ”politikens irrationalitet”. Illusioner hos särskilt efterblivna arbetare som underblåsts av skrupelfria byråkrater i ”arbetarrörelsens” ledning.

Ideologiskt jams, typ ”vi sitter ju alla i samma båt”, kan naturligtvis förstärka den här sortens tänkande. Men finns ingen materiell grund så kan aldrig klassamarbete komma till stånd. Det förslår inte i längden enbart med skitsnack.

Hitler fick inte stöd från tyska arbetare därför att han gastade om den ”tyska folksjälen”, utan därför att hans parti fixade jobb tack vare den tyska rustningsindustrins uppbyggnad.

När samma arbetare störtade österut några år senare mot Ural, nu som soldater i Tredje Rikets armé, så var det inte för att förverkliga Himmlers fnoskiga idéer om ”germanernas urgamla mission i öster”, utan därför att de lovats en ställning som en sorts ”bättre”, privilegierade arbetare i det kommande Tusenårsriket. Skyhögt över slavarbetarna från de underkuvade nationerna.

Ett modernt exempel utan motstycke är apartheid-politiken i Sydafrika som genomdrivits av det nationalistiska boerpartiet, vilket i huvudsak är ett vitt arbetarparti. Partiet har rötter tillbaka till den tid på 10- och 20-talen, när ”socialistiska” representanter för den då utarmade vita arbetarklassen vädjade till den europeiska ”arbetarrörelsen” om stöd för kampen för ”ett vitt socialistiskt Sydafrika”(!). Ingen ska påstå att dom vita arbetarna röstar på nationalisterna blott och bart för att dom har fördomar om negrer. Tvärtom vidmakthåller dom medvetet dessa fördomar för att rättfärdiga sin klassallians med den sydafrikanska bourgeoisien, vilken dom har att tacka för sin privilegierade ställning.

Att klassamarbete fungerar, om inte alltid och i evighet, men för en tid och under speciella villkor, det har vi kunnat bevittna på betydligt närmare håll. Under 44 år bedrev ett så kallat arbetarparti en politik i det här landet som måste betecknas som uppenbart klassamarbete. Det är omöjligt att hävda att sossarna duperat arbetarna i 44 år. Då kan man lika gärna påstå att arbetarnas förståndsgåvor ligger i klass med chimpansens. Sossarna utlovade en materiell välståndsökning åt arbetarna och ett gynnsamt klimat för monopolbourgeoisin. Alltsammans centreras kring den heliga Tillväxten och Saltsjöbadsandan. Frågor som handlade om det som ligger utöver det materiella – ”livskvalitén” – ställdes aldrig av SAP och har typiskt nog börjat ventileras först under 70-talet av grupper utanför SAP. Frågor som gällde arbetarmakt eller -inflytande i produktionen diskuterades väldigt förstrött och hypotetiskt, aldrig på fullt allvar. SAPs paradnummer var ”standardökning och arbetsfred”, ingenting annat. Och på de löftena fick de arbetarnas stöd. Eller snarare – för rätt ska vara rätt – de flesta arbetares stöd. Det intressanta är inte att ett reformistiskt parti pläderade för en klassamarbetspolitik, utan att dess löften successivt infriades, åtminstone fram till 70-talets mitt. SAPs politik har med andra ord varit självbekräftande.

Det finns ett annat sätt att se på saken också, som ”vänstern” helst vill slippa att diskutera. För denna 40-åriga utveckling kan ju faktiskt också beskrivas i termer av att arbetarklassen bedrivit ett klassamarbete med monopolbourgeoisin under hela denna långa tid. Visserligen genom sina politiska och fackliga representanter. och visserligen utan att själva uppfatta det så – klassamarbete är ett värdeladdat ord. Men till syvende och sist kan ju SAPs agerande inte beskrivas som annat än det politiska uttrycket för en klass’ målsättning och strävanden.

Jag menar att vi måste erkänna detta förhållande och häva alla ”konspirationsteorier” på sophögen. Och vi måste komma ifrån den här inställningen att det framförallt handlar om att motarbeta vissa illusioner och förvillelser inom klassen. Vad som måste föras fram är en sakdiskussion om klassamarbetets följder, och i synnerhet dess begränsningar. Vi måste kunna visa på att utrymmet för klassamarbetslösningar minskar för varje dag. Att klasskampen, den oförfalskade, snart är den enda utvägen. Även på mycket kort sikt.

Det andra jag särskilt vill understryka är i vilken utsträckning klassamarbets- och klasskampstänkande vävts samman. Det finns inte två ”fraktioner” inom klassen. Det är faktiskt väldigt få som är helt och hållet inne på den ena eller andra linjen. Samma arbetare som hyllar klassamarbetet på ”riksnivå”, så som det effektueras av SAP och LO, kan vara en renodlad klasskämpe gentemot sin egen arbetsköpare. Samtidigt måste vi konstatera att detta sammanvävde perspektiv återfinns också hos flertalet politiska organisationer som identifierar sig med arbetarklassens intressen. Inte ens en militant attityd speglat nödvändigtvis en genuin klasskampstendens. Det kan lika gärna vara fråga om att försöka tvinga kapitalet att ”besinna sitt ansvar” för den svenska arbetarklassen. Någonstans i botten ligger en grumlig föreställning att det överhuvudtaget skulle vara fråga om något ömsesidigt ansvarstagande. Ett oskrivet ”samhällskontrakt”, kantänka?

När varvsarbetare på Salén-ägda (numera statliga) Götaverken upprördes över att Salén-rederierna beställde tankfartyg i Japan istället för i Sverige, så var denna indignation i grund och botten ett utslag av ett slags klassamarbetstänkande. Vem säger att Salén skulle bekymra sig alldeles speciellt om sina ”egna” jobbare? Utifrån vilken underlig uppfattning om kapitalismen härrör en sådan idé? Visst ställer Saléns handlande kapitalismens vansinne i blixtbelysning, liksom de 30 upplagda tankfartygen i Byfjorden gör. Men de som förtjänar en utskällning är inte enbart bröderna Salén, utan varenda kapitalist i hela världen, vilka är ansvariga för ett ekonomiskt system där sådana här dårskaper hör till ordningen för dagen.

Jag kan inte komma ifrån känslan att resonemanget speglar en gammal patriarkalisk bruksmentalitet. Kanske ett arv från den svenska industrialismens barndom, vem vet? ”Var och en på sin plats på samhällsstegen, men hand i hand mot framtiden.”

Vissa ”vänstergrupper” har tacksamt tagit upp denna i grunden skeva kritik av kapitalismen och fört den vidare. Och det är ingen engångsföreteelse. Ganska många krav och paroller som man återfinner inom ”vänstern” måste betecknas som eftergifter åt ett dunkelt klassamarbetstänkande. Och då spelar det ingen roll hur ”militant” man ställer kraven. Dynga är dynga, om än draperade i röda fanor.

Längst i detta avseende har nog Sveriges Kommunistiska Parti gått med sin broschyr om krisen. Broschyren bär den parodiska titeln Vad gör dom med vårt land? Det här landet har naturligtvis inte varit ”vårt”, inte för en dag. Redan i begreppet ”vårt land” ligger en föreställning om någon slags förfoganderätt över den här plätten på jordklotet, som rimmar illa med miljoner löneslavars dagliga erfarenheter av sin faktiska livssituation. De som verkligen förfogar över det här landet är borgarklassen, och vi andra tillåts existera här blott som exploateringsobjekt på deras villkor. Att SKP yrar om vårt fosterland beror emellertid inte på okunnighet, utan på att de är företrädare för en klassamarbetslösning av nästan korporativt snitt, vilken involverar alla klasser och skikt i samhället, med undantag för ”dom”, dvs monopolbourgeoisin, som utgör mindre än 1% av befolkningen. Ingen förvånas över att Nysvenska Rörelsens ordförande Per Engdahl har många uppskattande ord att säga om SKP.

Omslaget på SKPs broschyr pryds av en bild på ett förspikat fabriksfönster. På bräderna har någon klottrat: ”Nedlagt. Flyttat till Hong Kong”. Härifrån är steget snubblande kort till utfall mot ”dom där jävla gulingarna som stjäl våra jobb”. Komiken i det hela är dubbel: För det första brukar SKP hysa varma känslor för ”gulingar”, fast i ett annat land. För det andra så hotas just nu textilarbetarna i Hong Kong i sin tur av de ännu lägre lönerna i t ex Bangkok och Filippinerna. Kanske står dom och gnyr likadant över utlänningar som stjäl deras jobb. Världens arbetare står och skäller på varandra över gränserna och kapitalisterna samarbetar över gränserna. Detta problem ska SKP lösa genom att förstärka arbetarklassens nationalism och bymentalitet.

En annan variant på detta värnande om det ”egna”, det ”nationella”, är det numer ganska kända kravet på att ”stoppa kapitalexporten”. Trots de angrepp på utländska (aldrig svenska) multinationella företag som titt och tätt återfinnes i sossepressen, har vi hittills aldrig sett kravet på att de ska packa ihop och åka hem. När man ser kapitalimport som en rättighet, men kapitalexport som ett kapitalistiskt övergrepp, då blottas utan tvekan en viss ”dubbelmoral”. Men det är trots allt inte det det gäller: Med moraliserande kritik mot den dubbla, eller rättare sagt obefintliga, moralen, skjuter man ändå vid sidan om. Den mest hållfasta kritiken tar sin utgångspunkt i att inkonsekvensen speglar ett bristande verklighetssinne, och det hos individer som brukar beskylla revolutionärer för att vara svärmare och dagdrömmare. Å ena sidan försöker man föra resonemanget inom ramen för någon slags kapitalistisk verklighet, å andra sidan förnekar man kapitalismens natur. Ställer man krav på en ”tyglad” kapitalism måste man trots allt göra det mot bakgrund av vissa insikter i kapitalismens sätt att fungera, dess ”rörelselagar”.

I något numer av Metallarbetaren såg jag en teckning som jag tror på pricken uttrycker reformismens kapitalism-uppfattning. Några kraftiga arbetare med orden SAP och LO på blåstället håller en drake tyglad med rep. Draken är förstås kapitalismen. Nu är det så att om man lägger repet om halsen på draken så stryps han. Och det vore naturligtvis ingen olycka. Men dom som idag reser parollen ”Stoppa kapitalexporten” föredrar uppenbarligen långsam strypning. Draken ska göras funktionsoduglig, men inte avrättas. Eftersom de som håller i repen samtidigt gjort sig beroende av denna drakes tjänster, så måste denna utdragna avlivningsmetod betraktas som synnerligen förkastlig. Samtidigt hävdar man bestämt att draken är lika nyttig eller t o m nyttigare i medvetslöst tillstånd, medan man med hetta avvisar förslaget att en gång för alla ta livet av kräket och själva organisera sina angelägenheter.

Vad jag vill få fram med denna lilla fabel är att Sverige inte kan gå in för ensidiga importrestriktioner, förbud mot kapitalexport, åsidosättande av internationell handelspraxis etc, utan att bli utsatt för .ekonomiska sanktioner från andra kapitalistiska stater. Väldigt stora stater, som t ex USA, skulle kanske klara det, men absolut inte Sverige. Med sitt utsatta försörjningsläge och vittförgrenade ekonomiska engagemang utomlands, torde Sverige vara bland de länder som sist kommer ifråga för en sådan politik.

Alternativet är en självförsörjningsekonomi med potatisodling som huvudnäring.

Föralldel finns det ett begränsat utrymme för skyddsåtgärder mot t ex kapitalflykt, innan de utländska kapitalen börjar reagera och sätta in sina motåtgärder. Men som generell politik vore det som sagt mera realism i att kräva revolution på stubben.

Det går naturligtvis bra att betrakta omvärlden genom ”ortodoxa” glasögon, att förhålla sig väldigt strikt marxistiskt till alla upptänkliga krav och paroller. Men då föreligger ju också risken att man isolerar sig från den verkliga kampen, att man av rädsla för att ”sprida falskt medvetande” förskansar sig i ett elfenbenstorn. Förut resonerade du riktigt vettigt, när du medgav att man ibland får tumma på ”principfastheten” för att överhuvudtaget få någon kamp till stånd. Nu är du tillbaka i samma renlärliga skolmästar-attityd igen.

Hur då?

I t ex ditt förhållningssätt till krav som ”Stoppa kapitalexporten”. Att vissa krav kan ha en starkt mobiliserande verkan skiter du i. Du bekymrar dig bara om ifall kravet är ”korrekt” eller ej.

Vad jag förut snackade om var ett rent praktiskt förhållningssätt till facket. Så jämförelsen är inte helt riktig. Men det är klart, i viss mån kan man väl tvingas tillåta sig att ”tumma på principerna” för att ”få något att hända”. Men samtidigt vill jag hävda att den här debatten, ”principfasthet” kontra ”pragmatism” egentligen är ganska marginell. Det är inte beredvillighet från revolutionärers sida att tumma på sina höga principer som sätter igång arbetarkampen. Det säger sunda förnuftet. Överhuvudtaget är ”vänsterns” fixering vid ”krav och paroller” smått löjlig, och avslöjar ett närmast ”råttologiskt” förhållningssätt till arbetarklassen.

Vad betyder nu ”råttologi”?

En psykolog som bedriver sitt arbete huvudsakligen genom att försöka få laboratoriemöss att reagera på olika stimulanser, han är en typisk ”råttolog”. i sina experiment, med att försöka få dom arma mössen att göra si eller så, så testar han en massa olika metoder tills han slutligen hittat den rätta stimulansen. När olika ”vänstergrupper” grälar inbördes om vilka som är dom ”rätta parollerna” så tror man sig ibland förflyttad till en psykologkongress där ”råttologerna” grälar om vilka stimulanser som sätter fart på laboratoriemössen.

Nu är du demagog!

Lite grann, kanske. Men i huvudsak har jag rätt. Människor har som bekant en benägenhet att generalisera utifrån personliga upplevelser och i det här fallet har ”vänsterfolket” gjort likadant. Dom har först skapat sig en verklighetsuppfattning, sedan har dom börjat leva på ett visst sätt. Dom har t ex hoppat av den akademiska karriären och blivit proletärer istället. Men hur många gör på det viset? Nästan inga andra än dom själva. Men det fattar inte ”vänstern”. Dom har egentligen aldrig hajat det lär med att ”varat bestämmer ens medvetande”. Det märks på den idealism som genomsyrar hela deras handlande.

Vad har nu detta med ”krav och paroller” att göra?

Jag kommer till det. Alla människor, inklusive arbetare, lever under vissa objektiva betingelser. De flesta tar till sig de åsikter och värderingar som i deras ögon svarar mot, och ibland rättfärdigar, deras handlande. Eftersom arbetarklassen bedrivit ett sorts klassamarbete med ”tillväxten” i centrum. så blir socialdemokratin deras naturliga ideologiska hemvist. Men detta klassamarbete sker på samhällsnivå och är mindre markant ju längre ”ner” man kommer. På ”verkstadsnivå” är detta luftiga ”samhällskontrakt” ett dåligt skydd mot en skrupelfri arbetsköpare. Samma arbetare som i decennier röstat på klassamarbetspartiet SAP, kan i en given situation. på sin egen arbetsplats, gå ut i vild strejk och strunta fullständigt i vad SAP och LO tycker om sådana aktioner. Dom har inte råd att låta någon ideologisk barlast stå i vägen.

Jag erinrar om vad jag förut sa om hur klassamarbets- och klasskampstänkande vävts samman hos arbetarna. Vilken ”linje” som kommer att dominera är inte i första hand beroende av hur pass ”efterbliven/militant” man är, utan i vilken situation man befinner sig.

Låt mig ta ett exempel: Att Göteborgs varvsarbetare ännu inte bemött hotet mot deras jobb genom en offensiv masskamp beror inte på svagheter i de paroller som ”vänstern” reser. Jag tror inte att KPmI(r)s ”förstatligande utan ersättning till kapitalisterna” lyckades göra en enda varvsarbetare mera stridslysten än vad han redan var.

Varvsarbetarnas kampvilja är beroende av den allmänna situationen, eller snarare deras uppfattning om denna situation – hur dom uppfattar sina möjligheter att rädda sitt skinn, individuellt eller kollektivt. Fortfarande är väldigt mycket osäkert: omfattningen av de planerade nedskärningarna, vad sossarna kommer att göra om de vinner valet, möjligheterna till en annan, alternativ produktion, chanserna att få något annat jobb i regionen…

Om det utbryter en verklig masskamp så beror det på att varvsarbetarna inte ser någon annan utväg, alltså på deras uppfattning om situationen. Jag upprepar: Kamp är svar på en situation, inte på en stimulans. Sedan väl kampen inletts kommer arbetarna att ta till sig de argument, krav och paroller som i deras ögon legitimerar deras handlande.

”Vänsterns” möjlighet att utlösa kamp ligger inte i att kläcka ”dom rätta parollerna”, utan i att på ett sakligt och resonerande sätt klargöra situationens verkliga karaktär och i att anvisa framgångsrika kamp- och organisationsmetoder.

Sammanfattningsvis så tror jag inte att det avhåller så särskilt många från att ta upp kamp om ”vänsterns” paroller uttrycker en. entydig klasskampsståndpunkt. I all synnerhet inte när arbetarna själva väljer kampens väg. Däremot kommer säkert de paroller som lyser mest under själva kampens gång att influera det sätt på vilket de deltagande arbetarna efteråt väljer att analysera de händelser de varit med om. Men med kampens utlösning har de som sagt ganska lite att göra.

Har du något mer att tillägga innan vi avslutar den här intervjun?

Ja, att ”vänstern” inte har bestått det prov den nuvarande krisen innebär för den. Den virrar omkring som yra höns och börjar kasta längtansfulla ögon på SAP och LO så fort det verkligen börjar hända nåt i samhället. För mig kan den lika gärna gå graven med en gång, för den har spelat ut sin roll. Men jag tror också att samhällsutvecklingen kommer att leda till uppkomsten av en ny vänster om kanske fem år, kanske tio år. Logiskt sett måste den uppstå.

Vilken roll tror du FAM kommer att ha där?

Svårt att säga. Men med vår betoning på klasskampslösningar och klassens självständighet gentemot det etablerade samhället tror jag att våra idéer har ganska goda förutsättningar för att vinna ökad terräng.

Förbundets grundtext

Samhället vi lever i är orättvist. Det delar upp människor, utifrån dess ägande, rikedom och makt.

Vi kan urskilja två huvudgrupper eller klasser; den styrande överklassen och arbetarklassen. Mellan dessa två klasser finns mellanskikt som sammantaget brukar kallas medelklassen. Inom medelklassen finns de som är närstående arbetarklassen och solidariserar sig med dessa medan andra har allt att tjäna på att arbetarna hålls nere och sugs ut.

Den rika överklass som äger företag och fabriker, profiterar på vårat slit och vår hälsa. De blir hela tiden rikare och rikare av de vinster vi arbetare skapar genom vårt arbete. Den övre medelklassen administrerar denna utsugning och hjälper till att bevara klassamhället genom sina nyckelpositioner inom t ex företag, finans- och massmedievärlden.

Kapitalismen, är orsaken till de flesta problem vi upplever världen över. Den enda lösningen på dessa problem är således att arbetarklassen tar makten från borgarklassen. För det krävs klasskamp. Den socialdemokratiska reformismen fungerade bara så länge det fanns ekonomiskt utrymme att ge oss välfärd. Statskapitalismen i Östeuropa har visat att den inte är något alternativ, utan bara ett nytt sätt att förtrycka människor. Det stats och klasslösa samhället är det enda alternativet till kapitalismen!

Överklassen tjänar på att vi splittras på grund av etnicitet och kön. Vi måste övervinna dessa barriärer. Att kämpa emot kvinnoförtryck, rasism och andra förtryckande ideologier är en självklar del av klasskampen. Politiker och fackpampar slåss för sina egna intressen, inte våra. Det enda hoppet ligger i bildandet av en bred, självständig arbetarklassrörelse. En verklig förändring kan bara ske genom att vi i arbetarklassen organiserar oss själva, utan styrning av partier eller ledare, på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden.

Istället för att vädja till politikerna att de ska göra något, måste vi själva ta itu med de problem vi upplever, genom att gemensamt bekämpa de som är skyldiga till kapitalismens härjningar: överklassen och den privilegierade medelklassen. Vi inom Förbundet Arbetarsolidaritet anser att politiken måste utgå ifrån vardagslivet, inte ifrån högtravande teorier. Förbundet Arbetarsolidaritet sprider dessa idéer och deltar i den självständiga klasskampen.