Just nu vill jag bara att hela skiten ska försvinna

Jag sitter vid köksbordet och tänker på de sju inhyrda som strax före midnatt i förrgår var med om explosionen på Nordkalk i Luleå.

Nordkalk är underleverantör till SSAB. Företaget bryter kalksten, som stoppas i en 1000-gradig ugn. Resultatet blir bränd kalk, som SSAB använder i sin stålprocess. Kalken renar stålet. De sju jobbade för Nordkalk men var anställda genom två olika bemanningsfirmor, Empower och Luleå industrimontage. De skulle reparera och rengöra en kalkugn, rensa insidan från lagrad kalk. Det görs genom att med hårt tryck spola vatten på beläggningen genom hål i ugnen, som gör att den släpper. Personalen hade aldrig gjort det förr.

Efter lång tids sprutande hade det samlats vatten på ugnsgolvet. När den heta beläggningen lossnade och rasade ner i det blev det en explosion. Brännhet ånga mixad med frätande kalk trängde ut ur ugnens öppningar och strömmade över personalen. Sju skadades, de två som stod närmast blev mycket svårt skadade, med livshotande brännskador över huden, frätskador på ögonen och i luftvägarna. De flögs ner till och vårdas nu på Brännskadecenter i Uppsala. Osäkert om de kommer att överleva.
Jag kan inte sluta tänka på dom. Känslan är konstig, en blandning av att var förtvivlad, gråtfärdig, rasande, uppgiven. Obehaget sitter fast i magen.

Jag vet ju, i teorin, att arbetsolyckor händer hela tiden. Att arbetet i sig bryter ner oss. De dödar oss, lite och mycket, varje dag. Ännu värre på andra platser där jag inte varit. Marknaden styr, marknaden lever. Pengar äger människor, deras tid, vad de gör med sina kroppar. Jag vet allt detta. Ofta kan det nästan vara svårt att bli upprörd. Men ibland brister det. För det är så nära.

De jobbade via bemanningsföretag. Precis som jag. Inhyrda, flexibla. En av de två som fick livshotande skador är 24, född 1987, lika gammal som jag. Den andre bara 19.

En arbetsledare, mellanhändernas mellanhänder, sa ”gå in där”, och de gjorde det. Det fanns skyddsutrustning, de hade antagligen ingen koll på var. De hade inte rensat ugnen förr. Chocken, smärtan de måste upplevt. Herregud.

Kopplingen till min arbetsplats är stark. Tankarna flyger dit.

Förra veckan var det någon slags arbetsmiljöinspektion på lagret där jag jobbar, som tur var annonserad långt i förväg, så de hann putsa och göra fint. En kollega blev till exempel tillsagd att flytta de tungt lastade pallarna som blockerar vägen till en brandsläckare. När inspektionen var klar blev hon tillsagd att ställa tillbaks dem igen. Inga konstigheter. En vän dog nyligen i en brand, för att hyresvärden sparat in på brandvarnare och säkerhetsrutiner.

En annan vän föll flera våningar ner från ett tak under snöröjningen i Stockholm i vintras. Utlagd på entreprenad, ute på de branta, isiga taken. Han hade inga säkerhetslinor. Ryggen kommer aldrig bli helt bra, men vi får vara glada att han lever och kan gå.

Vi har blivit tysta, tystade. Vi gör saker vi inte vill, inte vågar, inte borde. Saker vi inte har koll på, saker som kräver utbildning vi inte har. Kniven mot strupen, hotet om strypt försörjning pressar oss att producera, prestera till max. Många vågar inte ens fråga, ännu mindre kräva rätt sorts utrustning, att arbetsmiljöregler följs. Management by fear.

Nordkalk avslutar sitt pressmeddelande om händelsen med: ” Kalkleveranser till SSAB påverkas inte då vi har säkrat leverans från våra andra verksamhetsorter.” Regionchefen för Empower, Ivan Strandberg uttalar sig: ”Det här är att betrakta som en akut produktionsstörning som har inträffat.” Jag vill bränna honom i en kalkugn, slänga ner såna som han från ett tak.

Jag hatar dom så mycket. Just nu vill jag bara att hela skiten ska försvinna.

Snälla låt dom leva.

Jesper

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *