Arbetarna står i fronten för det egyptiska upproret

Miljontals människor fyller gatorna i Egypten. I fronten för upproret står den egyptiska arbetarklassen. Sedan 2007 har den genomfört över 600 strejker per år mot regimen och dess nyliberala ekonomiska politik.

Få kan ha undgått den senaste tidens nyhetsrubriker om upproret i Egypten, där miljontals människor över hela landet har kämpat på gatorna i hopp om att störta den hatade diktatorn Hosni Mubarak. I hela Egypten har demonstrationer och kravaller avlöst varandra, och i skrivande stund befinner sig närmare två miljoner människor på Tharir torget i Kairo, den största demonstrationen hittills.

Mubarak styr officiellt fortfarande landet, trots att det för varje dag som går mer och mer verkar som att hans makt över Egypten är på lånad tid. Och om det är någon grupp i det egyptiska samhället som mer än någon annan har varit en drivande kraft i upproret så är det inte någon av de spretiga och relativt sätt svaga oppositionspartierna eller rörelserna, utan den självständigt organiserade egyptiska arbetarklassen.

Mot bakgrunden av det folkliga missnöjet med dels auktoritärt förtryck, brist på demokrati och en brutal polismakt å ena sidan, och massiva nedskärningar, privatiseringar, höjda livsmedelspriser och ökad arbetslöshet å andra, har det under de senaste åren växt fram ett starkt motstånd bland den arbetande befolkningen i landet. Det är detta motstånd som mer än någonting annat ligger till grund för det uppror som nu skakar landet, och som förhoppningsvis kan markera slutet på över 30 år av brutal diktatur och hårdför nyliberal ekonomisk politik.

Upproret kommer nämligen inte på något sätt som en blixt från klar himmel. Det senaste decenniet har proteströrelsen och arbetarrörelsen i Egypten växt betydligt i styrka och aktivitet. Sedan 2007 har det varit över 600 strejker per år. Den så kallade Sjätte-april rörelsen, som varit en central del i protesterna, är en rörelse som kom till när det arrangerades sympatistrejker med textilarbetarstrejken i Mahalla, där tre arbetare mördades.

Så sent som söndagen den 30 januari utannonserades bildandet av en ny, självständig Egyptisk fackförening, som redan har påbörjat arbetet att organisera en generalstrejk, som förhoppningsvis kan bli ännu en spik i kistan i Mubaraks regim.

I kontrast till vad borgerlig media försöker påskina så är det egyptiska folkets revolt inte ett resultat av grupper på Facebook eller meddelanden på Twitter, och inte heller enbart ett resultat av bristande liberal demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Orsakerna till upproret finner man, som alltid, betydligt närmare folks vardag där arbetslöshet, fattigdom och nedskärningar som varit följden av aggressiva nyliberala reformer blivit de droppar som fått bägaren att rinna över, och det har varit den kämpande egyptiska arbetarklassen som stått i fronten för upproret och gjort det möjligt.

Hur framtiden för Egypten kommer bli är det svårt att sia om, men troligtvis så kommer upproret tids nog att dö ut och ersättas med politiska reformer och införandet av en liberal, borgerlig demokrati komplett med förhoppningsvis både yttrandefrihet och organisationsfrihet.

Lika centrala och intressanta som upprorets direkta effekter på den egyptiska inrikespolitiken, är de kollektiva erfarenheter den egyptiska arbetarklassen skapat sig i upproret. Det har redan skett en hoppingivande nytändning i den egyptiska arbetarrörelsen, och man har visat både för sig själva och för omvärlden vilken makt man har om man bara agerar som kollektiv.

Det är erfarenheter som kommer bli ovärderliga när det visar sig att den nya administrationen inte kommer kunna tillgodose folkets krav och förhoppningar, och att den enda vägen till ett värdigt liv är ett verkligt systemskifte, bortom den liberala demokratin och kapitalismen.
Med all sannolikhet är detta bara början.

Adrian

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *