Historiska perspektiv: Renhållningsstrejken i Stockholm 1905

Pristagarna till årets ”Arbetare till Arbetare” är Stockholms sopgubbar. De har drivit en radikal och framgångsrik kamp för sina rättigheter, men det är inte första gången Stockholms renhållningsarbetare är i konflikt. De har en historia av kamp bakom sig och var för över ett sekel sedan inblandad i en då mycket uppmärksam och framgångsrik stejk.

Kommunalarbetarna i Stockholm var år 1905 organiserade i flera olika fackföreningar. Belysningsarbetare, grovarbetare, Stockholms renhållningsarbetare samt renhållningsarbetarna i Lövsta bildade dock en samorganisation. Denna kvarstod som beslutande instans även efter att de enskilda yrkesfacken gått med i Grov- och Fabriksarbetarförbundet. Renhållningsarbetareföreningen hade under flera år kämpat för bättre villkor för sina medlemmar och då ett tvåårigt avtal som löpte ut 1905 skulle förnyas vägrade arbetsköparna tillmötesgå arbetarnas krav.

Renhållningsarbetarna i Stockholm både kommunalt och privat anställda och man ville skapa ett gemensamt kollektivavtal för samtliga i branschen samt garantera samma regler kring lön, arbetskläder och liknande. Förhandlingarna strandade och från den 19 maj beslöt sig dagskiftet för att lägga ner arbetet, som vid den här tiden bland annat bestod av gatusopning, latrintömning (latrintunnorna var de tunnor där all mänsklig avföring samlades i bostadshusen) och sophämtning. Den 22 samma månad gick även nattarbetarna i strejk.

Media och strejkbrytande latrinstudenter
I annonser i Aftonbladet annonserade då Renhållningsverket en rad ”tips” till allmänheten som skulle underlätta för de inhyrda strejkbrytarna att utföra de strejkande arbetarnas jobb Det var bland annat att man själv kunde bära ner sin latrintunna på gården. I Social-Demokraten kungjorde ett 40-tal Östermalmsstudenter att de ”ej anse något arbete förkastligt, blott det gagnar samhället”, varefter de fattade kvastarna och gick ut som strejkbrytare. Detta ledde till en livlig debatt i pressen, bland andra protesterade en grupp Uppsalastudenter i en skrivelse till samma tidning i maj mot ”den skymf som Stockholmsstudenterna fäst vid det akademiska namnet”. I Samma nummer protesterade även socialdemokratiska studenter i Stockholm. De fördömde det ”för samhället ödesdigra beslutet att uppträde som strejbrytare” och ville att överklasstudenterna skulle förstå vikterna av den sociala kampen, striden mellan rätt och makt. ”Framför allt: fatten ej som en lek, hvad för hundra och tusen är medlet och vägen till ett lyckligare och människovärdigare lif”. Också från Lund, Göteborg, Boden och Köpenhamn strömmade protesterna in.

Även det folkliga missnöjet gentemot strejkbrytarna var stort. Så småningom deltog också gymnasister, kontorister och tjänstemän i strejkbrytarleden. I tidningarna som var lojala mot arbetarna offentliggjordes namn och bild på strejkbrytare och deras vänner och bekanta tog avstånd från dem. Man såg på dem med avsky men man ansåg också att de höll på med en omogen lek som de inte förstod konsekvenserna av. Studenterna fick trots allt ta den största smällen, och öknamnet ”Latrinstundenter” myntades. Till skillnad från idag var studentmössan en statussymbol som man bar till vardags och i flera tidningar rapporterades att även studenter som var solidariska med arbetarna inte vågade visa sig ute med mössan på grund av den behandling de fick utså efter östermalmsstudenternas insats.

Folkliga kravaller pressade arbetsköparna
Speciellt en händelse där saker och ting ställdes på sin spets kom verkligen att uttrycka det folkliga stödet för strejken och tvingade effektivt arbetsköparna till reträtt. Natten den 28 maj körde en ensam strejbrytare med sin vagn längst med Thulegatan i Vasastan. När han stannade för at uträtta sina sysslor sprang några ungdomar fram och spände loss hans häst från vagnen. Polisen såg detta och ingrep. De gripna pojkarna och hela ekipaget fördes tillbaks till stallet som låg på Surbrunnsgatan. Stora folkmassor samlades ganska omedelbart utanför och tumult uppstod. Skrik och skrän övergick i handgripligheter mot poliserna. Dessa började då urskillningslöst gripa oskyldiga personer i området. Snart var kravallerna ett faktum. Flaskor och gatstenar flög genom luften och poliserna red in med hästar och dragna sablar i folkhopen. Polisen kallade in militären och vi ett-tiden på natten anlände hela fyra skvadroner (ca 400 man) med hästgardister under ledning av Stockholms kommendant till skådeplatsen. När natten var till ända hade ett femtiotal personer skadats i striderna.

Efter denna blodiga uppgörelse beslöt Renhållningsverket att strejbryterierna skulle upphöra och de tvingades till förhandlingsbordet. Renhållningsarbetarna gick tillbaks till sina arbetsplatser mot löften om ett kollektivavtal och fortsatta förhandlingar om arbetstid, lön osv. På sensommaren stod det klart att arbetarna nått full seger. De fick höjda löner och 10 timmars arbetsdag. Dessutom skulle konflikter i framtiden lösas genom skiljedom vilket gjorde strejk, lockout och blokader förbjudna. Renhållningsarbetarna hårdnackade kamp och det breda folkliga motståndet hade dels lett fram till det första kommunala kollektivavtalet i Sveriges historia, men än viktigare pulveriserat arbetsköparnas attacker på arbetarna. Konflikten är idag 105 år gammal, men vi har mycket att lära av detta skolboksexempel i arbetsplatskamp.

[Texten är hämtat från boken ”Strejk! : en bok om strejker och strejkvisor från Bageriarbetarstrejken 1873 till Storstrejken 1909” som gavs ut av Arkivet för Folkets historia 1974. Knutet till originaltexten finns tre strejkvisor som handlar om Renhållningsstrejken, men dessa har plockats bort ur den publicerade texten, som därefter också omarbetats för artikeln.]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *