Rekordnedskärningar i den offentliga sektorn – nu krävs kamp!

Det står nu klart att 2009 blev det tuffaste året för anställda i kommunerna och landstingen sedan mitten av 1990-talet. Sammanlagt varslades nästan 9 000 personer.

Trollhättan, Mölndal, Motala och Vänersborg, listan av kommuner som varslat personal under 2009 är lång. Totalt varslades 6 871 kommunanställda om uppsägning. Det är den högsta siffran sedan 1992 då drygt 8 000 varslades. Aktuella siffror visar en öppen arbetslöshet på 261 000 personer.

Den stora orsaken är naturligtvis kapitalets kris vilken genom den rådande lågkonjunkturen minskar kommunernas skatteintäkter. Och nu liksom senast på 90-talet förväntas arbetare acceptera lönesänkningar, varsel om avsked på grund av nedskärningar, eller öppen arbetslöshet när våra arbetsplatser läggs ned.

Även många landsting har varslat personal. Några av dem är Stockholm, Uppsala, Norrbotten och Gävleborg (totalt varslades 2 113 landstingsanställda vilket är den högsta noteringen sedan 1995). Nu i dagarna presenterade även Landstinget Sundsvall/Härnösand en sparplan där 700 anställda kommer att få sparken.

I en annan del av Sverige står det klart att Fredrik Reinfeldt under 2009 sänkte sin skatt med 48 000 kronor. Partikamraterna Per Schlingmann med 44 000 kronor och Carl Bildt med blygsamma 220 000 kronor (siffror från Aktuellt i politiken).
Det finns naturligtvis betydligt fler exempel i raden av rika högdjur som profiterar på en i grunden genomtänkt och orättvis klasspolitik, men att detta sker i en tid när den offentliga sektorn skriker efter resurser är en stor jävla skam!

Vågar man hoppas på annat än inomkapitalistiska lösningar från våra fackliga företrädare i den kommande avtalsrörelsen? Vågar man hoppas på en lojalitet till klassen de företräder – utan en godtrogen acceptans för fler varsel och fackligt administrerade krispaket och lönesänkningar?

Det är val till riksdagen i år – och i mångt och mycket handlar det om att minska skadeverkan, att rösta taktiskt om man så vill. Men samtidigt, och det ska sägas – att tro att Socialdemokraterna, den reformistiska vänstern och andra partibyggen ska kunna frambringa en rättvis och jämlik socialistisk samhällslösning är som att satsa månadslönen på en trebent travhäst.

Det är uppenbart att vi är i ett läge där en ny arbetarrörelse, som inte sitter i knät på kapitalet behövs – där gemenskap och klassorganisering byggs från grunden och tar avstamp i vår egen verklighet, våra egna arbetsplatser och våra egna bostadsområden.

Micke

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *