Upprop mot huvudavtalet

Ordföranden i Pappers avdelning 86 Figeholm har dragit igång ett upprop mot LO:s förhandlingsdelegations förslag till nytt huvudavtal

För över ett år sedan gav LO-ledare sken av att samtalen om nytt huvudavtal skulle vara förutsättningslösa. Nu har förhandlingarna resulterat i rejäla nedköp. Hur kunde det bli så? Var förhandlingarna verkligen förutsättningslösa?
Det så kallade Industriavtalet har funnits i över tio år. Det innebär tydliga begränsningar av industrifackens frihet att förhandla och ta till stridsåtgärder. Nu föreslås liknande begränsningar i det nya huvudavtalet. Det kan vi inte acceptera. Den frihet vi har i dagsläget får inte minskas på någon punkt.
Det sätt som förhandlingarna sköts på visar den maktfullkomlighet som finns på hög nivå i facken. De sker i tysthet. Den lilla information som släpps efter gräsrötters påtryckningar är intetsägande, motsägelsefull eller i bästa fall rejält bristande. Ett intryck av att något ska säljas in infinner sig. Samtidigt som vi är mycket kritiska till det vill vi visa vårt stöd till de ledare som motsätter sig försämringar, bland andra Transports Clas Linder och SEF:s Stig Larsson.
Konflikträtten ska lämnas orörd, sägs det. Samtidigt föreslås konkreta begränsningar för hur tidigt sympatiåtgärder får användas. Dessutom kommer motparterna få ett inflytande, som nu på förhand är svårare att påvisa, över fackens konfliktåtgärder – det inflytande som huvudavtalsnämnden kommer att ge.
Att Svenskt Näringsliv gnäller om konfliktreglerna är inget att förvånas över. Tvärtom är den ideologiska klasskampen något att förvänta sig från dem. Tyvärr har Jan-Peter Duker inte rätt när han påstår att facken är väldigt starka. Den enorma medlemsflykten och skrämmande låga organisationsgraden bland unga har tryckt tillbaka oss.
Konflikten på salladsbaren i Göteborg, tio tusentals utnyttjade papperslösa, politiskt motiverade domstolsprocesser, öststatsmedborgare som tvingas till lönedumpning och det faktum att mäktiga organisationer inom Svenskt Näringsliv diskuterar lagstadgade minimilöner som alternativ till avtalade talar sitt tydliga språk.
Kapitalets klasskamp sker på bred front och ger bra resultat. I det läget slarvar fackliga ledare bort viktiga landvinningar som tidigare generationer fått kämpa sig till.
Det kan bli svårare att motivera medlemskap i organisationer där ledargarnityret avvecklar istället för att utvecklar våra rättigheter.
Flera av dagens höga fackliga ledare lever mentalt kvar i det samförstånd som inte längre finns. Oavsett vad dessa tycker om hög organisationsgrad hos både lönearbetare och arbetskraftköpare är det inget vi ska förvänta oss att hela Svenskt Näringsliv kommer att arbeta för. Den ekonomiska garantin till en icke-medlem i Laval-processen borde vara en väckarklocka.
Nu när samförståndet är slut sedan årtionden är det inte bara bra utan nödvändigt att diskutera fackliga mål och ideologi. Ett absolut minimikrav och självklar utgångspunkt är att facken aldrig ska begränsa sina egna rättigheter. Det är det förräderiet vi nu bevittnar som måste stoppas. Facken ska vara kamporganisationer, inte stötdämpare mellan medlemmar och kapitalets organisationer i förhandlingar. Vi uppmanar till kamp mot huvudavtalet.

Undertecknade kräver följande av de fackliga förhandlarna:

1) Att konflikträtten inte försämras på något sätt

2) Att de fackliga organisationerna fritt ska avgöra om konfliktåtgärders omfattning och användning utan motparternas medverkan

3) Att LO-kollektivet och eventuellt andra fackliga organisationer behåller makten över avtalsgränserna istället för att dela den med sina motparter

4) Att krav nr 1-3 inte ska vara förhandlingsbara

5) Att LO-förbundens medlemmar ska få tycka till om avtalet innan det undertecknas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *